Avrundar inför semestern med att skriva årets första text. Ja, det stämmer! Vet inte riktigt vart tiden tog vägen. Många texter har funnits i mina tankar och mitt hjärta under våren, men inga har blivit skrivna. Tiden har fyllts med annat. Och det är ok! Det får vara så. Livet är mer än våra prestationer. Även om det kan kännas sorgligt ibland. För vissa texter är extra viktiga. Behöver skrivas och läsas.

Men allt har sin tid!

Jag har fokuserat på mina inre och yttre mål och de små stegen. Varje stund, varje dag, varje vecka. För varje litet steg jag tar växer jag. På insidan. Och på utsidan. Kommer en liten bit till. Emellanåt har jag stannat upp och reflekterat över var jag varit och vart jag kommit. Men också över vart jag är på väg. Det är viktigt! Det ger möjlighet att fira och växa i tacksamhet. Och möjlighet att korrigera riktningen så jag kommer dit jag vill. 

Vart vill jag då?
Ibland är det glasklart. Ibland mer diffust. Jag kan ana konturerna, men ser inte innehållet. Men konturerna hjälper mig. Också olika insikter och erfarenheter jag fått på vägen ger vägledning. Små ledtrådar om vad som är viktig i livet, viktigt för mig. Vad jag värdesätter. Vad jag längtar efter. Vad jag behöver i mitt liv för att vara i balans. Vara mitt bästa jag.
Hur är det för dig?

Mål som ger riktning! 
Att ha mål har nog alltid varit naturligt för mig. Sällan har jag skrivit ner dem. Men målen finns där inombords. På olika djup, bredd och höjd. Så tror jag det är för de flesta av oss, fast vi kanske inte tänker på det som mål. Under det senaste året när jag utbildat mig till coach har värdet av att sätta upp mål förtydligats utanför mig själv. Mål som ger riktning och skapar medvetenhet. Och förankrade i våra hjärtan och våra värderingar kan de bidra med ännu större engagemang och mening. 

De små stegens kraft!
I perioder när situationer, vardagen, livet har känts övermäktigt, har de små stegen varit min räddning. Små, små steg som fogats till varandra och förändrat det till synes oföränderliga. Att börja i det lilla är ett av mina ledord. Det har hjälpt mig att gång på gång ta mig genom perioder och situationer där jag känt mig fastlåst. Utan väg att gå. I de små stegen har upptäckt att det alltid finns en väg jag kan ta.

Att möta sig själv!
När jag inte kan påverka omständigheterna, kan jag förändra hur jag tänker kring dem. Att se utmaningar i mötet med människor och situationer som möjligheter till lärande och som något betydelsefullt har hjälpt. Att det kan finnas en djupare tanke bakom vissa saker som sker. Ibland kan det viktigaste alternativet vara att stanna kvar i upplevelsen av att inte kunna göra något. Att möta det som verkar vara uppgivenhet och förtvivlan. Vara kvar i känslor av ångest och oro. Låta känslorna skölja över, genom. Möta dem. Och plötsligt ser jag klarare. Anar en liten möjlighet!

Känslorna som budbärare!
En viktig insikt som vuxit sig starkare under det senaste året, är att våra känslor inte är sanningen. De kan vara väldigt starka, intensiva och verkliga, men de är inte verkligheten. Känslorna är bara signaler. Budbärare om det verkliga viktiga. Våra behov! Det som är levande inom oss. Kopplat till vår inre människa, våra drivkrafter, levnadskraft, värderingar. Vår kärna. Känslorna berättar om våra behov. När vi lyssnar in våra behov och börjar ta dem på allvar, då händer det saker. Vi växer i kraft och tillit till oss själva. Äntligen finns det någon som lyssnar, som tar oss på allvar och någon vi kan lita på!

Vägen till ömsesidighet!
Jag tror att detta också är en väg till ömsesidighet. Omsorg om och ansvar för oss själva. Tydlighet var våra gränser går, vad vi vill och vad som är viktigt för oss. Att vi börjar ta hand om oss själva innebär inte att vi inte behöver andra. Men det är en förutsättning för att våra relationer ska bli så balanserade och jämlika som de kan bli. När jag tar ansvar för mina egna behov och min egen lycka kan jag frigöra mig från känslomässigt beroende. Ett beroende där jag lägger ansvaret för min lycka och mitt välbefinnande i andras händer. Gör andra ansvariga när de inte lyckas möta mina behov. Det är ett tungt ansvar att bära!

Att ge från hjärtat!
Ömsesidighet förutsätter ett givande och tagande. För att kunna ge från hjärtat och med glädje till andra behöver vi vara fria i våra egna hjärtan. Fria att älska oss själva och ta ansvar för vår längtan efter kärlek. Det är svårt att ge något vi inte har, men genom att ge kan vi också öppna oss för att ta emot. Växelverkan i mötet med andra där vi är ärliga, sårbara, öppna, nyfikna. Det kräver mycket vilja och mod. Men jag tror ändå att det är här den ömsesidiga relationen kan växa. Genom respekt, likvärdighet och värme.

I stillheten blir vi starka!
Jag har nyligen spenderat ett dygn med min moster som snart fyller 95 år. Så givande och nyttigt att befinna sig på en plats där allt behöver få ta tid. Det är lätt att köra på, vara ivrig, vilja mycket. Svårare att dra ner på tempot, stanna upp. Så lätt att stressen, det snabba tempot tar över. Allt ska vara och göras effektivt och gärna perfekt. Inget fel i det. Men det behöver också finnas tid för ”good enough”. Enkelhet, firande och bara vara. Andas. Landa. Lyssna in. För hur ska jag annars hitta den inre riktningen om jag inte tar tid med mig själv?

Njut av livet!
Denna sommar har jag bestämt mig för att vara riktigt ledig. Ge mig själv tid att komma ikapp och landa. Ladda batterierna för en ny fas i livet. Den efter 45. Efter de 5 år av uppbyggnad av mitt företag. Mitt nuvarande livsprojekt. Fylld av tacksamhet för allt jag upplevt, genomlevt och lärt mig. Tacksam över nuet och platsen jag befinner mig på. Förväntansfull inför den nya perioden som väntar. Jag ska fortsätta njuta både i det lilla och stora som en viktig förutsättning för ett liv i balans. Tills dess önskar jag er alla en riktigt skön sommar.
Fylld av närvaro, enkelhet och hjärta!