Blogg

2018

Det finns nog inget ord som provocerar mig så mycket som när någon kallar mig duktig. Jag blir lika förvånad varje gång, eftersom det är få saker som triggar i gång mig. Att bli bedömd utifrån prestation eller bara etiketterad av gammal vana. Utan någon direkt betydelse eller innehåll.
”Åh, vad du är duktig!”

Vad innebär det egentligen att vara duktig?
När jag sorterar i mig själv så märker jag att i min tolkningsvärld så innebär att vara duktig att jag har levt upp till någon annans förväntningar eller norm och fått godkänt. Att jag har blivit bedömd och värderad utifrån en förväntad mall av duglighet. Att jag är rätt ute och passar in i det där som man ska göra för att uppfattas positivt. Lyckad. Självklart är det inte så alla gånger. Sändaren menar väl och vill bekräfta. Visa uppskattning. Min hjärna förstorar och tolkar. Men faktum är att etiketten ”duktig” inte får mig att känna tacksamhet och stolthet. Den får mig inte att känna tilliten och glädjen i att vara inkluderad och accepterad. Snarare upplever jag det som att jag blir paketerad i en box och stämplad. Godkänd!

Rätten att vara mig själv!
Jag som kämpat så många år för rätten att vara mig själv. Som fortfarande upplever utmaningar kring samhällets och andras förväntningar och normer. Att jag är ok precis som jag är. Utan prestation. I harmoni och acceptans för mina livsval. Att bli kallad duktig hjälper inte mig att uppleva den kontakt och samhörighet som jag längtar efter. Den får mig inte att känna mig betydelsefull och viktig i min relation till andra. För jag vet oftast inte vad det är som jag har gjort som den andra personen uppskattar. Att bli kallad duktig säger mig ingenting om hur jag påverkar andra och hur det får dem att känna sig tillsammans med mig. Istället hamnar jag i ett vakuum av osäkerhet och kluvenhet. Jag blir irriterad och frustrerad.

Jag kan inte annat än att göra revolt!
Revolt mot duktighetsnormen som lägger på oss ansvar och press som bara skapar stress och disharmoni. Som stryper livsglädjen och riskerar att stå i vägen för den genuina kontakt, sårbarhet och närhet som vi har möjlighet att uppleva i mötet med varandra. Jag vill inte vara duktig! Jag vill inte vara perfekt! Jag vill inte vara stark! Jag vill vara den vackra trasa av färger och mönster som mitt liv har gjort mig till. Jag vill fortsätta måla nya mönster och låta mig färgas av andras färger. Jag vill svepa om mig själv och andra i livets vackra enkelhet, dela med mig och få del av den värme som kommer av att vara flera, att komma nära. Jag vill göra saker inifrån mitt centrum, inspirerad och driven av den kreativitet och livsenergi som finns i mig. Som finns i varje människa. Utifrån mina förutsättningar, mina förmågor och erfarenheter vill jag fortsätta skapa mening och mervärde för mig själv och andra.

Idag är en bra dag att börja!
Att dra bort ännu ett skikt av duktighet, kompetenshets, perfektion och styrka. Frigöra sig från anpassning och otillräcklighet. Fortsätta vandringen och utforskandet av att vara människa vid sidan av en annan människa. Sårbar, nyfiken och i ömsesidigt beroende. Stolt och nöjd över skapandet i det lilla och i det stora i detta märkliga liv!

Läs hela inlägget »

Fina fina moster! Idag skulle du fylla 95 år. Det är bara en vecka sedan jag satt vid din sida och hörde hur livet lämnade dig med ett försiktigt bubblande. Så tyst och obemärkt att jag först trodde att du äntligen somnat efter en lång vaken natt. En natt då kroppen hade svårt att få ro. Då du rörde på dig lite hela tiden. Som för att hitta en skön ställning. Sträckte dig efter min hand och kramade. Emellanåt sken du upp och sa något, klart och tydligt. Du höll i mina armar och händer och sa att jag var så varm.

När jag kom på eftermiddagen dagen före sken du upp och såg så glad ut. ”Kommer du!” sa du och sedan dystert ”Det är bara skrutt med mig”. Jag klappade på ditt huvud och höll om dina kinder. ”Du är inte skrutt, du är underbar, alldeles underbar!” Jag hjälpte dig upp, genom lägenheten på din stol med armstöd och hjul. Till bordet i köket. Du fick hallon och andra bär som jag hade delat i små bitar. Du försökte äta själv, men händerna lydde inte riktigt. Jag hjälpte dig. Sedan kokade jag kaffe till dig, det gick så där. Du fick känna smaken i alla fall, om du hade någon kvar. Du var så trött, så trött och hängde med huvudet. Jag körde dig tillbaka till sovrummet. Hjälpte dig på din bärbara toalett och sedan i säng. Kroppen var tung och ville inte lyda riktigt. Jag försökte lyfta dig till rätta för att du skulle ligga skönt och inte trilla ur. Det var svårt, vet inte om jag lyckades. Men jag gjorde mitt bästa. Jag flyttade in en fåtölj till din säng. Satt där nära. Klappade på ditt huvud och din hand. Läste lite i bibeln som du älskade även om du förmodligen knappt hörde något längre. Sjöng psalmerna som jag sjungit för dig så många gånger förut. Bad innerligt om en fridfull och trygg hemfärd.

Personal kom och gick. Vi fick hjälp att tvätta av och smörja in. Bytte lakan och kläder. Så du var ren och fin. Försökte hjälpa dig så gott vi kunde. Du hade svårt att suga, så vi gav dig vätska på sked och senare på natten en insomningstablett i bitar för att du skulle få vila lite. Trodde ju att vi hade många dagar kvar. Gick och la mig själv. Tittade till dig efter en timme och ytterligare en. Stoppade om och klappade. Du var vaken varje gång. Förmodligen sov du inte alls den natten. Jag kom efter en timme igen. Då låg täcket på golvet och du hade fått fram din larmknapp. Du ville nog inte vara ensam längre och det stack i hjärtat. Att jag inte varit där hela tiden. Allt gick ju så fort. Jag sjöng och klappade om. Rättade till. Gav dig vätska. Nattpersonalen kom igen. Det ljusnade ute. Vi klarade natten. Tänkte att nu så slappnar jag av lite, sitter bredvid, låter dig vila. Tittade efter ett nytt täcke på mobilen. Ditt var så tungt och varmt, gled av. Då lämnade du mig...

För två veckor sedan var jag också och hälsade på. Du sov så hårt så jag fick ringa hemtjänsten för att komma in. Du blev glad. Vi läste i bibeln. Du läste med. Vi bad tillsammans och jag sjöng. Nästa dag var jag rastlös. Ville göra nytta. Hjälpa till. Lagade lax till dig som du tyckte om. Hade med bär och frukt som du älskade. Annars åt du just ingenting. Du var ju så gammal tyckte du. Behövde inget. Innan jag tog tåget hem satt vi en lång stund på din balkong. Det var varmt, varmt. Du satt i din stol som jag köpte till dig på din 90 års dag. Då jag inte var där. Inte orkade eller förmådde lösa logistiken. Det sticker i hjärtat. Jag höll om dina kinder och sa att jag älskade dig innan jag åkte. Du sken som en sol och sa att du älskade mig med. Jag hade sagt det många gånger denna sommar. Som avslutning på våra samtal. I början verkade du lite förvånad och ställd. Sedan kändes det lätt och naturligt. Varför först nu? Har någon sagt det till dig under ditt liv? Du levde ju själv även om ditt nätverk av vänner var stort. Nu är alla döda. Du är sist kvar. Det sticker i hjärtat.

När de ringde från kommunen 3 månader tidigare blev jag väldigt överrumplad. Jag var precis i slutet på en intensiv jobb och studieperiod. Hade inte ringt på ett par månader. Du hade ramlat för tre veckor sedan och angett mig som närmast anhörig till biståndshandläggaren som besökte dig och som skulle bedöma ditt hjälpbehov. Tre veckor efter fick jag veta. Hade inte ringt på länge. Det sticker i hjärtat. Jag åkte upp dagen efter. Vi tog bilen till läkaren som tittade på dig. Det var ingen som gjort det tidigare. Du hade bara ont överallt, men det var ingen fara tyckte du. Vi fick en fin stund det där dygnet. Delade nattvarden i ditt vardagsrum, läste, bad och sjöng. Jag åkte till dig igen några veckor senare och ordnade med praktiska saker. Vi tog bussen till stan och fixade bankärenden, handlade och mumsade på smörgåstårta. Smörgåstårtan som jag aldrig fick chansen att fira dig med igen på din 95-års dag. Tiden gick allt för fort. Det sticker i hjärtat. Du hann ramla en gång till den där sommaren. Åka ambulans och sy. Fick svårt att gå. Jag försökta samordna på distans. Vi skulle precis åka på semester. 

Det fanns så mycket mer jag hade kunnat säga, hade kunnat göra för dig. Men jag skuldbelägger mig inte. Slår inte på mig själv. Fick ju vara med och ge och ta emot så mycket den tid som var vår. Jag konstaterar bara att jag önskar att jag kunde gett dig mer. Mer än jag förmådde just då. Mitt hjärta vill så mycket. Min längtan att ge kärlek och omsorg är större än min förmåga. Och det är ok! Det är så det är. Det gör ont. Jag sörjer och minns dig med tacksamhet och glädje. Minns glimten i ditt öga, din humor och din ärlighet. Låter sorgen expandera mitt hjärta så att det kan rymma ännu lite mer av värme, kärlek, närvaro, vishet och mod nästa gång jag får chansen att finnas vid någons sida på väg mot evigheten.

Tack fina du för att du funnits i mitt liv och tack för alla ljusa minnen!

Läs hela inlägget »

Avrundar inför semestern med att skriva årets första text. Ja, det stämmer! Vet inte riktigt vart tiden tog vägen. Många texter har funnits i mina tankar och mitt hjärta under våren, men inga har blivit skrivna. Tiden har fyllts med annat. Och det är ok! Det får vara så. Livet är mer än våra prestationer. Även om det kan kännas sorgligt ibland. För vissa texter är extra viktiga. Behöver skrivas och läsas.

Men allt har sin tid!

Jag har fokuserat på mina inre och yttre mål och de små stegen. Varje stund, varje dag, varje vecka. För varje litet steg jag tar växer jag. På insidan. Och på utsidan. Kommer en liten bit till. Emellanåt har jag stannat upp och reflekterat över var jag varit och vart jag kommit. Men också över vart jag är på väg. Det är viktigt! Det ger möjlighet att fira och växa i tacksamhet. Och möjlighet att korrigera riktningen så jag kommer dit jag vill. 

Vart vill jag då?
Ibland är det glasklart. Ibland mer diffust. Jag kan ana konturerna, men ser inte innehållet. Men konturerna hjälper mig. Också olika insikter och erfarenheter jag fått på vägen ger vägledning. Små ledtrådar om vad som är viktig i livet, viktigt för mig. Vad jag värdesätter. Vad jag längtar efter. Vad jag behöver i mitt liv för att vara i balans. Vara mitt bästa jag.
Hur är det för dig?

Mål som ger riktning! 
Att ha mål har nog alltid varit naturligt för mig. Sällan har jag skrivit ner dem. Men målen finns där inombords. På olika djup, bredd och höjd. Så tror jag det är för de flesta av oss, fast vi kanske inte tänker på det som mål. Under det senaste året när jag utbildat mig till coach har värdet av att sätta upp mål förtydligats utanför mig själv. Mål som ger riktning och skapar medvetenhet. Och förankrade i våra hjärtan och våra värderingar kan de bidra med ännu större engagemang och mening. 

De små stegens kraft!
I perioder när situationer, vardagen, livet har känts övermäktigt, har de små stegen varit min räddning. Små, små steg som fogats till varandra och förändrat det till synes oföränderliga. Att börja i det lilla är ett av mina ledord. Det har hjälpt mig att gång på gång ta mig genom perioder och situationer där jag känt mig fastlåst. Utan väg att gå. I de små stegen har upptäckt att det alltid finns en väg jag kan ta.

Att möta sig själv!
När jag inte kan påverka omständigheterna, kan jag förändra hur jag tänker kring dem. Att se utmaningar i mötet med människor och situationer som möjligheter till lärande och som något betydelsefullt har hjälpt. Att det kan finnas en djupare tanke bakom vissa saker som sker. Ibland kan det viktigaste alternativet vara att stanna kvar i upplevelsen av att inte kunna göra något. Att möta det som verkar vara uppgivenhet och förtvivlan. Vara kvar i känslor av ångest och oro. Låta känslorna skölja över, genom. Möta dem. Och plötsligt ser jag klarare. Anar en liten möjlighet!

Känslorna som budbärare!
En viktig insikt som vuxit sig starkare under det senaste året, är att våra känslor inte är sanningen. De kan vara väldigt starka, intensiva och verkliga, men de är inte verkligheten. Känslorna är bara signaler. Budbärare om det verkliga viktiga. Våra behov! Det som är levande inom oss. Kopplat till vår inre människa, våra drivkrafter, levnadskraft, värderingar. Vår kärna. Känslorna berättar om våra behov. När vi lyssnar in våra behov och börjar ta dem på allvar, då händer det saker. Vi växer i kraft och tillit till oss själva. Äntligen finns det någon som lyssnar, som tar oss på allvar och någon vi kan lita på!

Vägen till ömsesidighet!
Jag tror att detta också är en väg till ömsesidighet. Omsorg om och ansvar för oss själva. Tydlighet var våra gränser går, vad vi vill och vad som är viktigt för oss. Att vi börjar ta hand om oss själva innebär inte att vi inte behöver andra. Men det är en förutsättning för att våra relationer ska bli så balanserade och jämlika som de kan bli. När jag tar ansvar för mina egna behov och min egen lycka kan jag frigöra mig från känslomässigt beroende. Ett beroende där jag lägger ansvaret för min lycka och mitt välbefinnande i andras händer. Gör andra ansvariga när de inte lyckas möta mina behov. Det är ett tungt ansvar att bära!

Att ge från hjärtat!
Ömsesidighet förutsätter ett givande och tagande. För att kunna ge från hjärtat och med glädje till andra behöver vi vara fria i våra egna hjärtan. Fria att älska oss själva och ta ansvar för vår längtan efter kärlek. Det är svårt att ge något vi inte har, men genom att ge kan vi också öppna oss för att ta emot. Växelverkan i mötet med andra där vi är ärliga, sårbara, öppna, nyfikna. Det kräver mycket vilja och mod. Men jag tror ändå att det är här den ömsesidiga relationen kan växa. Genom respekt, likvärdighet och värme.

I stillheten blir vi starka!
Jag har nyligen spenderat ett dygn med min moster som snart fyller 95 år. Så givande och nyttigt att befinna sig på en plats där allt behöver få ta tid. Det är lätt att köra på, vara ivrig, vilja mycket. Svårare att dra ner på tempot, stanna upp. Så lätt att stressen, det snabba tempot tar över. Allt ska vara och göras effektivt och gärna perfekt. Inget fel i det. Men det behöver också finnas tid för ”good enough”. Enkelhet, firande och bara vara. Andas. Landa. Lyssna in. För hur ska jag annars hitta den inre riktningen om jag inte tar tid med mig själv?

Njut av livet!
Denna sommar har jag bestämt mig för att vara riktigt ledig. Ge mig själv tid att komma ikapp och landa. Ladda batterierna för en ny fas i livet. Den efter 45. Efter de 5 år av uppbyggnad av mitt företag. Mitt nuvarande livsprojekt. Fylld av tacksamhet för allt jag upplevt, genomlevt och lärt mig. Tacksam över nuet och platsen jag befinner mig på. Förväntansfull inför den nya perioden som väntar. Jag ska fortsätta njuta både i det lilla och stora som en viktig förutsättning för ett liv i balans. Tills dess önskar jag er alla en riktigt skön sommar.
Fylld av närvaro, enkelhet och hjärta!

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv