Att lyfta fram berättelser och vidden av övergrepp i ljuset. Utan att demonisera eller attackera människor. Utan att förringa eller förkasta. Vi är alla offer för de strukturer i samhället som gör det möjligt. Oavsett om vi är utsatta, förövare eller står vid sidan om så drabbas vi. Det viktiga är att vi alla har möjlighet och behöver vara en del av förändringen, så att vi kan skapa ett samhälle där vi alla kan känna oss trygga och där vi kan berika varandras liv.
 
#Metoo
När jag såg den första statusuppdateringen med "me too" gick en skamil genom kroppen. Jag blev förvånad. Att jag har blivit utsatt och det viktiga i att vi vågar prata om det har jag redan skrivit om tidigare. Ändå tog det några dagar innan jag gjorde statusuppdateringen själv. Det tog emot. Jag tänkte skriva något mer, men jag avstod. För varje dag och för varje "me too" jag läste, desto fler minnen dök upp. Och det har gnagt och skavt i mig. För jag vet, bara jag vet, hur mycket smärta och kamp det inneburit för mig att återupprätta min självrespekt och integritet. Hur mycket det krävts av mig att komma ur skam och känslomässig förlamning. Att våga stå upp för mig själv, att våga bli synlig igen och komma nära. Sorgen över förlorat liv, tillit, gemenskap och glädje har stundtals varit avgrundsdjup. 
 
En del av min berättelse
Jag var runt 7-8 år när jag utsattes för de allvarligare övergreppen av en tillfällig bekant i mitt eget hem. Vid upprepade tillfällen. På olika sätt och av olika grad. Familjesituationen då var allt annat än trygg och stabil. Jag var 12-13 år när minnena började komma tillbaka igen. Och jag minns att jag i många år tänkte att det var inte så farligt. Att jag hade klarat mig ganska bra. Det kunde ha varit värre, jag blev ju aldrig våldtagen på "riktigt". Från ungefär 12-19 års ålder blev jag antastat vid 3-4 tillfällen och tänkte att det måste vara något fel på mig. 
 
När jag var runt 25 år började något ljusna i mitt sinne och jag insåg att jag var på väg ut ur en depression. En depression som förmodligen startat redan vid puberteten. Jag grät varje dag i två månader! Vid den tidpunkten blev jag också medveten om att det var ett brott som begåtts mot mig och jag gjorde en anmälan. 
 
Först vid 25-års ålder förstod jag att det var ett brott!! 
 
Jag blev absolut tagen på allvar när jag gjorde anmälan, men det var för sent att göra något åt. Det var preskriberat, men jag gjorde det. Stod upp för mig själv! I hela mitt liv har dessa ögonblick av övergrepp och många fler mer diffusa upplevelser under barndomen och genom åren, som jag inte nämnt här, följt mig, begränsat mig. Hur jag stelnat till när någon man ställt sig för nära eller varit "för" trevlig. Hur jag undvikit att vara för trevlig och öppen själv för att inte hamna i en obehaglig situation. Att någon skulle kunna se det som en invit. Hur det har påverkat alla mina nära relationer. Hur det har påverkat min familj.
 
Övergrepp traumatiserar
De senaste åren har jag bearbetat posttraumatisk stress i min kropp. Stress som har legat lagrad i min kropp sedan barndomens upplevelser och som påverkat mig på många olika sett genom livet. Att utsättas för en hotande situation där vi inte har kunnat skydda oss själva, inte har kunnat fly undan eller har haft förmåga att säga ifrån för att skammen har varit för stark är traumatiserande. Mer eller mindre!

Ett sätt att beskriva vad som händer vid ett trauma är att det laddas upp energi i kroppen för att vi ska kunna försvara och skydda oss. När vi inte lyckas ta oss ur situationen och energin inte får något utlopp, stannar den kvar ihop med alla känslor som situationen väcker. Får vi inget stöd och hjälp att hantera detta, leva oss igenom det, efter traumat så kan denna energi stanna kvar i kroppen år efter år. Kanske tills något annat trauma uppstår eller den yttre pressen och stressen blir för stor, så att vi inte längre kan hålla det ifrån oss utan tvingas ta hand om det. Och då kanske vi inte längre kommer ihåg orsaken och famlar i kaoset av återuppväckta känslor. Den här energin som ligger lagrad i våra kroppar och väntar på att bli erkänd och förlöst tar kraft, blockerar och skapar spänningar och låsningar både fysiskt och själsligt. Det blev konsekvenserna för mig. Som barn skyddade jag mig genom att "spela död". Jag hamnade i "freeze"-tillstånd, med känslomässig förlamning och fysiska blockeringar till följd långt upp i vuxen ålder. Och jag har mött detta tillstånd i så många som jag har mött genom åren.
 
Det finns hopp
De senaste 25 åren av mitt liv har jag aktivt kämpat för att återupprätta och återta mitt liv. Steg för steg. De sista åren har jag haft en stabilare plattform att utgå ifrån och processerna har haft mer kraft och riktning. Nu har jag mött mina fasor och min skräck. Sett dem i vitögat. Jag har kastat mig ut mot sorgens avgrund och funnit fast mark. Jag har rest mig upp, igen och igen. Skalat av lager efter lager av rädslor, sorg, förtvivlan, maktlöshet. Jag har pratat och pratat. Gråtit och skrikit. Fått hjälp med min kropp och fysiska blockeringar.  Kommit i kontakt med mina känslor, upptäckt mina gränser. Mina behov och min längtan har blivit starkare och synligare. Jag har närmat mig min kärna, mitt värde, dit ingen ondska kan nå, väl medveten om att det inte är över än. Fömodligen kommer jag leva och kämpa med delar av traumat för resten av mitt liv. Men nu känner jag äntligen att jag lever. Att jag kan njuta av livet och jag kan göra skillnad för andra som kämpar med att återta kontrollen över sina liv. 

Men det finns så många fler som behöver hjälp att ta tillbaka sina liv och så många fler som behöver skyddas så det inte händer igen. Därför ger det mig hopp att se manifestationerna kring #metoo. För ett första steg är att berätta, dela vad som hände, få fram det i ljuset!
 
Vi måste våga se och agera tidigare
För tänk om det hade varit självklart att prata om det då när jag var barn? Tänk om någon sett och reagerat tidigare? Tänk om någon fångat upp mig när jag var en deprimerad, sluten och självdestruktiv tonåring? Om någon agerat och sett till att jag fått hjälp redan vid de första signalerna? Då kanske det inte hade behövt ta så lång tid. Inneburit så mycket smärta. Då kanske färre personer hade drabbats, direkt och indirekt.

Här kan vi bli så mycket bättre! Här kan vi göra så mycket mer!
 
Därför vill jag dela. För att det är så viktigt att vi vågar prata, att vi berättar, lyssnar, bekräftar och tar på allvar. Att vi agerar! Inte för att vi ska kasta stenar mot förövarna, även om de behöver förstå konsekvenserna av sitt agerande och ta sitt ansvar, utan för att förändra strukturerna. Förändra hur vi ser på varandra, vad vi säger och gör mot varandra. Men också att vi ger stöd till de som drabbats, både fysiskt och känslomässigt, och stöd till de som gått över gränsen. Hindra smärtan att fortsätta att spridas och fortplanta sig i nya människoliv. 
 
Slutligen handlar det om varje människas rätt till sin egen kropp, till sitt eget liv. Att få känna sig trygg. Om ömsesidig respekt, likvärdighet och tillit! Så att vi alla, kvinnor och män, kan vara vårt bästa jag och skapa en bättre värld för mänskligheten tillsammans!

PS. Om du har blivit berörd av kampanjen #metoo. Om du också är drabbad. Berätta för någon. Men välj någon som du känner tillit till. Som du tror kan ta emot din berättelse. Det finns hjälp att få. Livet kan vända! DS.