Att lyfta fram berättelser och vidden av övergrepp i ljuset. Utan att demonisera eller attackera människor. Utan att förringa eller förkasta. Vi är alla offer för de strukturer i samhället som gör det möjligt. Oavsett om vi är utsatta, förövare eller står vid sidan om så drabbas vi. Det viktiga är att vi alla har möjlighet och behöver vara en del av förändringen, så att vi kan skapa ett samhälle där vi alla kan känna oss trygga och där vi kan berika varandras liv.
 
#Metoo
När jag såg den första statusuppdateringen med "me too" gick en skamil genom kroppen. Jag blev förvånad. Att jag har blivit utsatt och det viktiga i att vi vågar prata om det har jag redan skrivit om tidigare. Ändå tog det några dagar innan jag gjorde statusuppdateringen själv. Det tog emot. Jag tänkte skriva något mer, men jag avstod. För varje dag och för varje "me too" jag läste, desto fler minnen dök upp. Och det har gnagt och skavt i mig. För jag vet, bara jag vet, hur mycket smärta och kamp det inneburit för mig att återupprätta min självrespekt och integritet. Hur mycket det krävts av mig att komma ur skam och känslomässig förlamning. Att våga stå upp för mig själv, att våga bli synlig igen och komma nära. Sorgen över förlorat liv, tillit, gemenskap och glädje har stundtals varit avgrundsdjup. 
 
En del av min berättelse
Jag var runt 7-8 år när jag utsattes för de allvarligare övergreppen av en tillfällig bekant i mitt eget hem. Vid upprepade tillfällen. På olika sätt och av olika grad. Familjesituationen då var allt annat än trygg och stabil. Jag var 12-13 år när minnena började komma tillbaka igen. Och jag minns att jag i många år tänkte att det var inte så farligt. Att jag hade klarat mig ganska bra. Det kunde ha varit värre, jag blev ju aldrig våldtagen på "riktigt". Från ungefär 12-19 års ålder blev jag antastat vid 3-4 tillfällen och tänkte att det måste vara något fel på mig. 
 
När jag var runt 25 år började något ljusna i mitt sinne och jag insåg att jag var på väg ut ur en depression. En depression som förmodligen startat redan vid puberteten. Jag grät varje dag i två månader! Vid den tidpunkten blev jag också medveten om att det var ett brott som begåtts mot mig och jag gjorde en anmälan. 
 
Först vid 25-års ålder förstod jag att det var ett brott!! 
 
Jag blev absolut tagen på allvar när jag gjorde anmälan, men det var för sent att göra något åt. Det var preskriberat, men jag gjorde det. Stod upp för mig själv! I hela mitt liv har dessa ögonblick av övergrepp och många fler mer diffusa upplevelser under barndomen och genom åren, som jag inte nämnt här, följt mig, begränsat mig. Hur jag stelnat till när någon man ställt sig för nära eller varit "för" trevlig. Hur jag undvikit att vara för trevlig och öppen själv för att inte hamna i en obehaglig situation. Att någon skulle kunna se det som en invit. Hur det har påverkat alla mina nära relationer. Hur det har påverkat min familj.
 
Övergrepp traumatiserar
De senaste åren har jag bearbetat posttraumatisk stress i min kropp. Stress som har legat lagrad i min kropp sedan barndomens upplevelser och som påverkat mig på många olika sett genom livet. Att utsättas för en hotande situation där vi inte har kunnat skydda oss själva, inte har kunnat fly undan eller har haft förmåga att säga ifrån för att skammen har varit för stark är traumatiserande. Mer eller mindre!

Ett sätt att beskriva vad som händer vid ett trauma är att det laddas upp energi i kroppen för att vi ska kunna försvara och skydda oss. När vi inte lyckas ta oss ur situationen och energin inte får något utlopp, stannar den kvar ihop med alla känslor som situationen väcker. Får vi inget stöd och hjälp att hantera detta, leva oss igenom det, efter traumat så kan denna energi stanna kvar i kroppen år efter år. Kanske tills något annat trauma uppstår eller den yttre pressen och stressen blir för stor, så att vi inte längre kan hålla det ifrån oss utan tvingas ta hand om det. Och då kanske vi inte längre kommer ihåg orsaken och famlar i kaoset av återuppväckta känslor. Den här energin som ligger lagrad i våra kroppar och väntar på att bli erkänd och förlöst tar kraft, blockerar och skapar spänningar och låsningar både fysiskt och själsligt. Det blev konsekvenserna för mig. Som barn skyddade jag mig genom att "spela död". Jag hamnade i "freeze"-tillstånd, med känslomässig förlamning och fysiska blockeringar till följd långt upp i vuxen ålder. Och jag har mött detta tillstånd i så många som jag har mött genom åren.
 
Det finns hopp
De senaste 25 åren av mitt liv har jag aktivt kämpat för att återupprätta och återta mitt liv. Steg för steg. De sista åren har jag haft en stabilare plattform att utgå ifrån och processerna har haft mer kraft och riktning. Nu har jag mött mina fasor och min skräck. Sett dem i vitögat. Jag har kastat mig ut mot sorgens avgrund och funnit fast mark. Jag har rest mig upp, igen och igen. Skalat av lager efter lager av rädslor, sorg, förtvivlan, maktlöshet. Jag har pratat och pratat. Gråtit och skrikit. Fått hjälp med min kropp och fysiska blockeringar.  Kommit i kontakt med mina känslor, upptäckt mina gränser. Mina behov och min längtan har blivit starkare och synligare. Jag har närmat mig min kärna, mitt värde, dit ingen ondska kan nå, väl medveten om att det inte är över än. Fömodligen kommer jag leva och kämpa med delar av traumat för resten av mitt liv. Men nu känner jag äntligen att jag lever. Att jag kan njuta av livet och jag kan göra skillnad för andra som kämpar med att återta kontrollen över sina liv. 

Men det finns så många fler som behöver hjälp att ta tillbaka sina liv och så många fler som behöver skyddas så det inte händer igen. Därför ger det mig hopp att se manifestationerna kring #metoo. För ett första steg är att berätta, dela vad som hände, få fram det i ljuset!
 
Vi måste våga se och agera tidigare
För tänk om det hade varit självklart att prata om det då när jag var barn? Tänk om någon sett och reagerat tidigare? Tänk om någon fångat upp mig när jag var en deprimerad, sluten och självdestruktiv tonåring? Om någon agerat och sett till att jag fått hjälp redan vid de första signalerna? Då kanske det inte hade behövt ta så lång tid. Inneburit så mycket smärta. Då kanske färre personer hade drabbats, direkt och indirekt.

Här kan vi bli så mycket bättre! Här kan vi göra så mycket mer!
 
Därför vill jag dela. För att det är så viktigt att vi vågar prata, att vi berättar, lyssnar, bekräftar och tar på allvar. Att vi agerar! Inte för att vi ska kasta stenar mot förövarna, även om de behöver förstå konsekvenserna av sitt agerande och ta sitt ansvar, utan för att förändra strukturerna. Förändra hur vi ser på varandra, vad vi säger och gör mot varandra. Men också att vi ger stöd till de som drabbats, både fysiskt och känslomässigt, och stöd till de som gått över gränsen. Hindra smärtan att fortsätta att spridas och fortplanta sig i nya människoliv. 
 
Slutligen handlar det om varje människas rätt till sin egen kropp, till sitt eget liv. Att få känna sig trygg. Om ömsesidig respekt, likvärdighet och tillit! Så att vi alla, kvinnor och män, kan vara vårt bästa jag och skapa en bättre värld för mänskligheten tillsammans!

PS. Om du har blivit berörd av kampanjen #metoo. Om du också är drabbad. Berätta för någon. Men välj någon som du känner tillit till. Som du tror kan ta emot din berättelse. Det finns hjälp att få. Livet kan vända! DS.

Jag älskar sommaren. Enkelheten. Ljuset. Jag njuter av att kunna ge mig ut i skogen och springa. Känna marken under mina fötter. Dofterna. Njuter av att känna att min kropp är stark. Att ta en cykeltur och känna vinden i mitt hår. Eller låta min kropp glida fram i kallt vattnet. Jag njuter. Njuter av att stoppa en handfull bär i min mun.

Det har inte varit självklart för mig att kunna njuta av till synes vardagliga ting. Och det är definitivt inte självklart för alla att kunna njuta av detta. Livet är inte rättvist. Det tar sina egna vägar. Plöjer sina egna fåror. Det finns mycket vi inte kan påverka, som vi inte kan värja oss mot. Som bara händer. Desto större anledning att njuta i det lilla.

Nu när hösten är här vill jag påminna mig själv om sommarens enkelhet. Få in det i vardagens ofta kompakta schema. Att göra allt lite lättsammare, som om sommaren fortfarande bor i mig. Njuta, som om ljuset stannat kvar. Stanna upp i ögonblicken. I mötena. Hålla kvar kontakten. Fånga dagen, för morgondagen vet jag ingenting om.

Så vad än din höst bär med sig, glöm inte att stanna upp då och då. Påminn dig om sommarens ljus och enkelhet. Andas in och ut en stund, känn din kropp och dina fötter mot marken. Njut av dina nära och kära. Kämpa för det som är viktigt för dig och släpp taget om resten. Allting har sin tid och varje möte bär sin möjlighet!

Bläddrar förbi olika inlägg på Facebook. Ler åt olika bilder och texter. Känner sorg och ibland ilska vid några. Tacksamhet åt andra. Världen kommer nära. Vänner och bekanta kommer nära. Upplever kontakt och gemenskap. Reagerar, interagerar och agerar. Delar egna bilder. Från sköna stunder. Njuter lite extra av upplevelsen och att bli sedd i det som är en glimt av mitt liv just nu.

En annan dag. Bläddrar på Facebook. Härliga glada bilder. Det sticker i hjärtat. Alla verkar ha det så bra. Gör roliga, spännande saker. Träffar roliga, spännande människor. Sorgliga bilder. Det sticker i hjärtat. Vart är världen på väg. Inget jag gör kan förändra, göra skillnad. Ensamhet. Sorg. Uppgivenhet.

Olika dagar. Samma liv. Samma jag, men med en annan utgångspunkt!

Jag hör då och då människor beklaga sig och förfasa sig över det som de upplever som ytlighet och skryt på Facebook. Att bara det perfekta visas upp. Och hur det får dem att må dåligt. Känna sig sämre. Tänka att de borde träna mer. Fixa mer. Vara bättre. På ett sätt inga konstiga reaktioner alls, bara ganska vanliga och till viss del naturliga. Men kanske inte så hjälpsamma och konstruktiva.

För vad är det egentligen som pågår där bakom beklagandet? Vad är det som gömmer sig bakom det som i vissa fall skulle kunna uppfattas som avundsjuka och missunnsamhet? Jo…

Vacker längtan!

Längtan kanske efter gemenskap, glädje, lättsamhet, kontakt, skönhet, spontanitet. Längtan efter hopp, mening, kreativitet, självkontroll, motivation och så vidare. Viktiga behov!
Så när jag har mina ”tyngre” dagar då det titt som tätt sticker i hjärtat av ”längtanssjuka”, så är det helt enkelt så, tänker jag, att jag har behov som gör sig påminda. Att något i mig signalerar och vill bli taget på allvar.

Det som vid första anblicken kan tyckas vara bitter missunnsamhet och dissande av vad andra väljer att dela på Facebook, kan faktiskt handla om vår egen längtan. Vi kan inte påverka vad andra lägger ut, men vi kan vara uppmärksamma på våra egna reaktioner och tankar. Komma i kontakt med våra egna behov. Ta ansvar för dem genom att ta dem på allvar och göra något åt dem. Resten av tiden kan vi fortsätta att njuta och glädjas åt kontakten och gemenskapen vi upplever genom delandet av varandras liv på ett digitalt forum. Det tänker jag göra!

Önskar er alla en riktigt njutningsfull och berikande sommar!
Hoppas vi ses på min uppstartsföreläsning den 31 Augusti =)

Det är nästan exakt ett år sedan Laleh släppte sin sång ”Bara få va mig själv”. Den fastnade direkt och jag lyssnade och sjöng i flera veckor. ”Bara få va mig själv…” Så underbart självklart, men ändå många gånger så svårt. För vad innebär det att vara sig själv? Jag upplever för det mesta att jag är äkta och mig själv i mötet med andra, men ändå inte. Jag är mig själv så långt jag förmår. Spelar inga tydliga roller, men ändå är det en bit kvar till att verkligen vara jag, nära mina känslor och det jag längtar efter. Vara mitt autentiska jag här och nu, om det nu finns något sådant.

De flesta av oss tänker jag har mer eller mindre ”tvingats” till anpassning i olika former under vår uppväxt. Vi vill bli älskade. Vi vill få vara med. Och vi har behövt skydda oss själva. Det har förmodligen funnits tillfällen i olika omfattning där utrymmet att känna, uppleva, längta och uttrycka det som verkligen är levande i oss och bli hörda i det, varit begränsat. Så vi anpassar oss. Så var det i alla fall för mig! Jag behövde skydda mig själv och därför fanns det inte så mycket plats för det som verkligen var jag när jag växte upp. Precis som för många, många före mig fick det konsekvenser i mitt liv. I anpassning och medberoende som också färgar de relationer jag utvecklat som vuxen.

Och i större eller mindre utsträckning tror jag att vi alla anpassar oss. Därför kan vi alla då och då behöva ställa oss de viktiga frågorna: Vad vill jag med mitt liv? Vad är viktigt för mig? Hur vill jag ha det?

Ett första steg är att jag börjar ta personligt ansvar för mitt liv. Det är jag som ”äger” mitt liv, ingen annan. Det är jag som bär ansvaret att ställa frågorna och göra valen. Genom att lyssna inåt och sätta ord på vad som är viktigt för mig, vad jag vill. Hittar jag mina värden, min längtan, så kan jag också börja sätta gränser omkring mig. Säga nej till det jag inte vill och ja till det jag vill. Jag kan fundera på hur en viss situation påverkar mig och hur jag vill handskas med den. Försöka släppa gamla föreställningar om hur saker och ting borde vara. Släppa anpassningen från det förflutna och leva det liv jag vill ha idag, utifrån de möjligheter och förmågor jag har.

Så vad längtar du efter? Vad är viktigt för dig? Vilka anpassningar har du gjort och hur skulle du vilja göra istället?

När jag började skriva texter för några år sedan och delade för offentlig läsning, väcktes väldigt många tankar och känslor i mig. Rädsla och oro för att bli bedömd och ifrågasatt. Skam för att jag försökte ta plats. Nyfikenhet på om jag skulle få några reaktioner. Jag bestämde mig för att skriva en text varje vecka i ett år. För att komma igenom de där lagren i mig som ville säga ”nej”, ”stop”, ”sluta”, ”det är ingen som är intresserad av vad du har att skriva om...!”  

Våga lita på att det du gör från hjärtat gör skillnad!
Allt eftersom tiden gick och jag skrev text efter text tog jag mig igenom dessa lager. Att släppa rädslan för att bli bedömd och suget efter bekräftelse. För att landa i att det är för min egen längtans skull jag skriver. Längtan efter att dela med mig av alla kunskaper, erfarenheter och insikter jag fått genom åren. Många komna ur tuffa passager. Längtan efter att bidra. Att inte egoistiskt hålla allt guld jag funnit för mig själv. Men också ett sätt att sortera tankar och intryck. Att växa och utvecklas. Också att släppa kontrollen över sådant jag inte kan påverka, hur det jag skriver landar i den som läser. Att ha tillit till att orden når fram till den som behöver dem bäst just nu!

Vi är alla olika fast samma ändå: Du är ok! Jag är ok!
För mig har orden i skrift alltid haft stor betydelse. Jag älskar att läsa och redan som barn skrev jag mycket. Det är mycket lättare för mig att skriva ett sms än att ringa. När jag skriver får jag tid att tänka och landa i det jag vill få fram. I det direkta mötet med andra är det så mycket annat som påverkar. Som gör det svårare för mig att uttrycka det jag vill. Orden i den form som jag vill kommer inte lika lätt eller snarare, det blir lätt för många ord. Jag påverkas mycket av andras sinnesstämningar och andra diffusa signaler. Min personlighet ligger närmare det introverta, iakttagande och reflekterande hållet än det pratsamma och sociala.

Ändå blev kommunikation min passion!

För mig öppnades det stora möjligheter när jag kom i kontakt med Nonviolent Communication. Ett hopp väcktes om att det är möjligt att kommunicera från hjärtat, tydligt och ärligt med omsorg om både sig själv och andra. Hopp om att kunna utveckla en djupare och mer meningsfull kontakt med viktiga människor i mitt liv. NVC bidrog med ett sätt att tänka, leva och agera utifrån mina värderingar om allas lika värde och ömsesidig respekt oavsett vilka vi är eller var vi befinner oss i livet.

Varje människa är en gåva till livet!
Det är därför jag skriver. Det är därför jag ger handledning och håller kurser. För att fler ska kunna kommunicera utifrån den man är och det man längtar efter. Ärligt, äkta och sårbart. För att fler ska kunna mötas utifrån respekt och likvärdighet. För att fler ska kunna njuta av den fantastiska gåva vi människor är till varandra. Så tack alla ni som delar era tankar, liv och passioner i era texter på bloggar, Facebook, i böcker och på andra platser. Tack alla ni som har modet och viljan att göra er synliga så vi andra får del av det som är era skatter!

Och för er som vill upptäcka kraften och möjligheterna som Nonviolent Communication kan bidra med till era liv och relationer,
Välkomna att anmäla er till någon av mina kurser:
”Kommunikation för ett rikare Liv” Helgkurs 1-2 April Grunderna i NVC.
”Att finna vägen tillbaka till sig själv” Dagkurs med start 18 april för utmattade eller andra som behöver stöd att hitta en ny riktning i livet.
andrea@wilhjak.se

Det händer ganska ofta att jag känner mig maktlös med mina ord. De når inte fram som jag hade önskat. Jag får inte de svar eller de reaktioner som jag hoppats på. Ändå fortsätter jag tro på orden och fortsätter försöka, med förhoppningen om att denna gång ska det gå bra. Ibland kan reaktionerna vara tystnad eller ett muttrande. Andra gånger, som med barnen, kan jag få ett ”bla, bla, bla…” tillbaka som svar. Ett tydligt tecken på att nu är det för många ord igen.

Oerhört frustrerande!!

I sökandet efter kontakt och respons har jag upptäckt många andra sätt att uppnå det som jag önskar. Det mest givande är att jag intresserar mig för det som den andra personen sysslar med. Är nyfiken, sitter med. En annan väg att gå är att hitta på något tillsammans där vi har kul och slappnar av. Ofta ger det en skön kontakt som gör det lättare att prata om de där andra sakerna som är viktiga...

I andra situationer kan min tystnad vara det som behövs. Att vänta in den andre!

Någonstans under allt det som sker när vi möts tänker jag att det främst handlar om behovet av att bli respekterade. Att få känna oss betydelsefulla och uppleva att vi är accepterade och får vara med precis som vi är. Ingen av oss vill bli påtvingad något. Men vi vill också ha kontakt och gemenskap med andra.

Och så är det inte bara jag som ska säga mitt. Jag behöver också lyssna in och ta hänsyn till den andres behov. Samtidigt som det är viktigt att jag står upp för mig själv och står på mig med det som är betydelsefullt för mig. För min självrespekts skull. Det är detta som gör relationer så spännande och utmanande. Att röra sig mellan vad du behöver och vad jag behöver. Dynamiken mellan att vara empatisk och att vara ärlig!

Är du nyfiken på att lära dig mer kring grunderna i Nonviolent Communication och träna din förmåga att lyssna med empati och vara ärlig på ett sätt som bidrar till kontakt?
Hoppa på någon av mina kurser ”Kommunikation för ett rikare Liv”!

Varje år på nyårsafton eller dagarna efter brukar jag ta en promenad där jag summerar året som varit och riktar mig mot året som ligger framför. Vad har jag att vara tacksam för? Vilka personer och möten har betytt extra mycket det här året? Vad har jag lärt mig som är av betydelse? Både i det som kan ses som motgång och det som upplevs som medgång.

Att komma i kontakt med sina drömmar
Och sedan framåt! Vad längtar jag efter att göra, uppleva och bidra med det här året? Vad skulle jag vilja utveckla? Finns det några människor i min närhet som är viktiga för mig och som jag vill satsa extra mycket på att lära känna det här året? Vilka är mina drömmar? Den här stunden har stor betydelse för mig. Jag tar ett steg bakåt och tittar på mitt liv utifrån. Får ett annat perspektiv. Det hjälper mig att ställa in min inre kompass så att jag kan göra val utifrån min längtan och mina drömmar. Även när mitt liv känns extra trångt och passagerna verkar nästan omöjliga att ta sig igenom, kan jag få hjälp av den här kontakten inåt. Den hjälper mig att ta beslut och göra val, om än små, som för mig närmare där jag vill vara. På insidan, men också på utsidan.

Eftertanke och enkelhet
I år är det eftertanke och enkelhet som gäller för mig. Att stanna upp och ta tid att reflektera. Låta saker och ting ta tid. Inte ha så bråttom, låta det landa. Vila! Göra saker enklare. Släppa tankar och oro som krånglar till. Inte ta så allvarligt eller hänga upp mig på sådant jag ändå inte kan påverka. Lyssna in och bara göra, bara vara. Med tillit till att jag kan hantera det som dyker upp, om och när det dyker upp. Till hjälp har jag fått vår nya familjemedlem Tiger. En tillgiven och nyfiken liten kattjej. Hon vill vara nära nästan hela tiden. Vill hon något säger hon till. När hon vill äta, gå på toa, leka, mysa, gå ut. Mycket närvaro! Att sitta med henne i famnen, klappa och lyssna på spinnandet. Springa runt med ett snöre, stunder av lekfullhet. Prata. Gå på upptäcktsfärd utanför huset. Enkelhet och tid för eftertanke…

Ditt är livet, bara ditt…
Så det jag vill uppmuntra dig till under det här året är att fortsätta lyssna inåt, till ditt hjärta, till din längtan. Men också att du tar vara på tillfällen att öppna dig i mötet med andra människor. I mötet med dig själv och med andra kan något viktigt och spännande ske! Fortsätt ta ditt liv på allvar där du befinner dig, även när det känns som mörkast. Små, små steg och till synes obetydliga val, kan vara vägen till ett liv som du bara trodde fanns i dina drömmar!