Häromdagen uppfylldes jag av en härligt befriande känsla. En glädje över att finnas till. Att jag finns till för min egen skull. Det här är mitt liv, bara mitt!

Ibland kan tillvaron kännas övermäktig. Vi sitter fast i samma gamla mönster. Kör runt i samma gamla hjulspår. Det kan vara vardagens stress och hets. Det kan vara våra egna tankar och känslor som inte ger oss någon ro. Vad det än är och när det känns som mest hopplöst, så finns det alltid något vi kan göra. Något som vi har kontroll över. Att bara stanna upp och ta några djupa andetag. Känna hur det känns när magen och bröstkorgen vidgas av luften som fyller vårt inre. Andas in frid, lugn, trygghet eller vad det nu är vi längtar efter. Andas ut stress, oro, rädsla.

Påminna oss om att vi har fått livet som en fantastisk gåva och möjlighet!

Även när allt känns omöjligt så finns det alltid små, små steg vi kan ta. Små steg som på sikt kan leda till stora förändringar. För det finns ingen annan som kan ta de stegen för oss. Mitt liv är också mitt ansvar! Och även när allting känns lätt och flyter på kan vi behöva stanna upp. Är det verkligen detta som jag vill med mitt liv?     

Varje dag är en ny gåva, en skimrande möjlighet! Varje dag kan jag öppna mig själv för livet och välja att leva det ännu ett steg närmare det som jag värdesätter och längtar efter. Varje dag kan jag välja att möta andra utifrån mitt hjärta. Med värme, nyfikenhet och tacksamhet över att vi är fler som vandrar under solen! 

Oktober är här. Det blir mörkare och mörkare för var dag. Kallare, frost på natten. Mörker kan vara mysigt när man kan tända ljus, när man är fler. Men ibland kan mörker vara det värsta. Kompakt, kallt och ogästvänligt. När man inte ser. Inte vet vart man är på väg. Som att gå på en stig i skogen på natten. Omsluten av mörker. Där varje litet steg måste vägas. Varje litet snedsteg får konsekvenser.

Ibland kan livet och den väg vi färdas på kännas som ett kompakt mörker. Vi vet inte hur vi ska gå, kanske vet vi inte ens vart vi är på väg. Det är bara mörkt, skrämmande och ensamt. Det är då vi behöver stanna upp. Lyssna, leta. Leta efter ljuset i vårt inre. Det ljus som bär på hopp. Som alltid hittar hem. Kanske måste det ibland bli mörker för att vi ska kunna finna ljuset. Kanske är det enda sättet att finna det ljus som leder oss hem. Hem till oss själva. Hem till den kärlek, trygghet och vishet som bor i våra hjärtan. Så kära medresenärer, räds inte mörkret i era liv. Omfamna det. Låt det visa vägen till ljuset och kärleken i era hjärtan!