Den senaste tiden har det börjat skava i mig på ett nytt och irriterande sätt. Jag har känt mig arg och frustrerad. Ledsen och besviken. Det är inget nytt som dykt upp, men det utmanar ännu mer min tro på allas lika värde. Alla människors rätt att äga och driva sitt eget liv. Kan det någonsin bli helt rättvist? Hur kan jämlikheten ge utrymme för människors olika förutsättningar? Och hur kan vi utveckla den respekt och ömsesidighet som är grunden för tillit, gemenskap och omsorg av varandra?

Jag tycker att det är svårt och komplext och har ofta fler frågor än svar. Men det jag slås av, gång på gång, är att bristen på rättvisa, jämlikhet och likvärdighet ställer till det väldigt mycket för oss. I våra relationer, i vårt land och i vår värld. Lika självklart som det kan vara att tala om allas lika värde, lika orättvist är det på jorden. Samtidigt så tänker jag att vi alla är olika och behöver bemötas utifrån det. Vi har olika personligheter med olika gåvor och förmågor. Olika förutsättningar utifrån vårt sociala och kulturella bagage. Men gemensamt är att vi alla har behov av att bli bemötta med respekt och känna vårt värde. Vi behöver alla uppleva att vi har en tillhörighet, att vi hör till ett sammanhang, men också acceptans och förståelse för just den vi är. Frihet att få vara vårt unika jag och göra våra egna val. Uppleva att vi äger våra egna liv och kan påverka det som rör oss själva. Varför är det då så svårt?

För det är ju inte olikheterna i sig som är problemet tänker jag. Det är hur vi värderar olikheterna som ställer till det. Vilka egenskaper och förmågor som värderas högst i det samhälle som vi är en del av. Vad som genererar mest värde i status, makt och pengar. Pengar som i sig inte har något värde, men som i vårt samhälle är det som ger större möjligheter till trygghet, frihet och självständighet. Och det påverkar våra relationer i allra högsta grad. Egenskaper och förmågor som värnar relationer, omsorg och varmare värden kommer ofta i andra hand, prioriteras ner med stora konsekvenser för den framtid som vi hoppas på, men som ibland ter sig allt mörkare. Barn, äldre, sjuka och andra som inte bidrar ekonomiskt hamnar i bakgrunden och inte minst alla de kvinnor och även män som arbetar med att ta hand om dessa grupper får kämpa hårt för sin lön. Och alla som inte lyckas anpassa sig till den snäva ram kring hur man ska leva, verka och vara får betala ett pris, ibland allt för högt. De hierarkiska maktstrukturer som samhället bygger på och andra olika sätt som vi försöker bygga och befästa vårt värde på motverkar den kontakt och närhet i våra relationer som vi som människor behöver, längtar och söker efter.

Så hur kan vi, trots dessa strukturer med den skam och rädsla som gärna följer, bygga ömsesidiga, nära och likvärdiga relationer? När jag ser på det utifrån är det lätt att misströsta, men jag vet att vi inte kan förändra andra utan måste börja med oss själva. När vi får kontakt med vår inre längtan och börjar ta våra egna behov på allvar växer självrespekten. Större självrespekt innebär att vi kan få kontakt med den inre kraft som hjälper oss att stå upp för oss själva och när vi agerar utifrån att våra behov är viktiga kommer en konsekvens alldeles säkert vara att vi ser andras behov som viktiga också. Vi har olika förmågor! Genom att använda dessa kan vi arbeta på vårt eget unika sätt för förändra världen så att den blir en bättre plats för oss alla!

Ett år är snart till ända. Ett år med utmaningar och möjligheter. Glädje och sorg. Jag förvånas ständigt över hur fort det går. Funderar över vad som blev av alla drömmar jag hade.

Varje år brukar jag avsluta med en promenad. En stund med mig själv där jag reflekterar över året som gått. Tackar för det som blev bra, allt jag lärt mig. Firar framsteg, vänskap och det som är gott i mitt liv. Och nu också en ny dimension, att sörja det som inte blev som jag hade hoppats på. Där jag inte räckte till. Det jag inte kunde påverka och situationer där jag hade kunnat välja annorlunda, men av någon anledning inte förmådde. Göra avslut så jag kan börja på något nytt.

När jag tagit mig igenom året som var riktar jag min uppmärksamhet på det nya året som ligger framför. Ett år med nya möjligheter. Ett oskrivet blad där mina drömmar och längtan kan forma mål och visioner. Jag stannar upp ett ögonblick och riktar uppmärksamheten inåt. Försöker få fatt i och lyssna till rösten som finns där inne. Tar emot bilderna och orden som kommer. Riktar in min kompass, fångar det som är levande och viktigt i mitt inre. Vart är jag på väg? Hur vill jag leva mitt liv?

Varje år skriver jag också ner mina tankar. Ibland stämmer jag av med vad som blev. Vissa saker återkommer. En del ligger på djupet, är ganska diffusa, andra mer konkreta förankrade i vardagen. Inför detta år som kommer ska jag ta ett steg till och göra planer för hur jag kan nå det jag längtar efter. Skriva ner vad jag kan göra för för att komma närmare mina mål.
Det finns mycket vi kan påverka i våra liv, men också sådant som sker utanför vår kontroll.

När jag ställer in min kompass riktar jag den både mot vilken människa jag vill vara, vilka värderingar jag vill ska vägleda mig och mot vad jag vill uppnå i livet. Det hjälper mig att göra val förankrade i mitt hjärta när jag möter utmaningar i vardagen. Det hjälper mig att hålla fast när jag tvivlar. Det hjälper mig att fortsätta kämpa och stå upp för det jag tror på. Ibland lyckas jag, ibland missar jag målet, men oavsett så vet jag att jag har mitt värde och att jag vill fortsätta våga. Fortsätta på denna spännande resa som är mitt liv!