Nu vänder det!
Dagarna blir längre. Långsamt, långsamt går vi mot ljusare tider. Det märks inte så mycket, men vi vet. Vi har varit där förut så vi kan hålla ut, ha tillit och hopp. Nu äntligen vänder det!

För den som vandrat i själsligt mörker en längre tid, kan vändningen vara ganska diffus. Bara som en aning eller inget alls. Den som har varit där förut känner kanske större hopp och tillit till att det vänder någon gång. Men för den som är där för första gången, kan ljuset verka oändligt långt borta. Men det finns där, håll ut!

Längtan efter Liv
I våra hjärtan finns längtan och liv. Ett liv som inget hellre vill än att levas. Så när allt känns mörkt och hopplöst, vänd dig mot ljuset i ditt inre. Sök livet därinne. Öppna dig för den längtan som bor i varje människohjärta. Där i ditt innersta finns Kärleken, Ljuset och Hoppet. Sök dig också utanför dig själv. Öppna dig för människors blickar. Låt dem se dig. Visa din längtan. Ta risken att vara sårbar. Det är där mötet sker. Det är där vi kan läkas och växa. I ljuset från en annan människas ögon blir vi till. Föds vi på nytt.

Att söka sig mot ljuset
Bakom molnen finns solen. Så lyft din blick och titta bortom det mörka. Var finns ljuset i dina mörka tankar? När du klankar ner på dig själv eller andra, vad är det du längtar efter egentligen? Det är när vi börjar ta vår längtan på allvar som det händer något inom oss. Hoppet väcks! När vår längtan räknas blir vi också betydelsefulla. Precis som det ska vara!
När det känns som du har trillat dit igen. Fastnat i samma gamla härva av tankar och beteende. Tänk dig att du är precis där du ska vara. Och påminn dig om att du alltid är på väg framåt. Det som upplevs som ett misslyckande och tillbakagång är i stället en möjlighet att ta dig igenom nya skikt och växa ännu lite mer i det som är ditt liv.

Du som har mycket ljus i ditt liv. Njut och dela med dig!

Julen är här och snart ett nytt år. Det kan tyckas vara mörkt omkring oss, men vi går mot ljusare tider. Tillsammans kan vi också göra livet ljusare för varandra. Vi kan alla vara bärare av hopp och kärlek. Den här världen behöver det. Vi alla behöver det!
Önskar er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Häromdagen uppfylldes jag av en härligt befriande känsla. En glädje över att finnas till. Att jag finns till för min egen skull. Det här är mitt liv, bara mitt!

Ibland kan tillvaron kännas övermäktig. Vi sitter fast i samma gamla mönster. Kör runt i samma gamla hjulspår. Det kan vara vardagens stress och hets. Det kan vara våra egna tankar och känslor som inte ger oss någon ro. Vad det än är och när det känns som mest hopplöst, så finns det alltid något vi kan göra. Något som vi har kontroll över. Att bara stanna upp och ta några djupa andetag. Känna hur det känns när magen och bröstkorgen vidgas av luften som fyller vårt inre. Andas in frid, lugn, trygghet eller vad det nu är vi längtar efter. Andas ut stress, oro, rädsla.

Påminna oss om att vi har fått livet som en fantastisk gåva och möjlighet!

Även när allt känns omöjligt så finns det alltid små, små steg vi kan ta. Små steg som på sikt kan leda till stora förändringar. För det finns ingen annan som kan ta de stegen för oss. Mitt liv är också mitt ansvar! Och även när allting känns lätt och flyter på kan vi behöva stanna upp. Är det verkligen detta som jag vill med mitt liv?     

Varje dag är en ny gåva, en skimrande möjlighet! Varje dag kan jag öppna mig själv för livet och välja att leva det ännu ett steg närmare det som jag värdesätter och längtar efter. Varje dag kan jag välja att möta andra utifrån mitt hjärta. Med värme, nyfikenhet och tacksamhet över att vi är fler som vandrar under solen! 

Oktober är här. Det blir mörkare och mörkare för var dag. Kallare, frost på natten. Mörker kan vara mysigt när man kan tända ljus, när man är fler. Men ibland kan mörker vara det värsta. Kompakt, kallt och ogästvänligt. När man inte ser. Inte vet vart man är på väg. Som att gå på en stig i skogen på natten. Omsluten av mörker. Där varje litet steg måste vägas. Varje litet snedsteg får konsekvenser.

Ibland kan livet och den väg vi färdas på kännas som ett kompakt mörker. Vi vet inte hur vi ska gå, kanske vet vi inte ens vart vi är på väg. Det är bara mörkt, skrämmande och ensamt. Det är då vi behöver stanna upp. Lyssna, leta. Leta efter ljuset i vårt inre. Det ljus som bär på hopp. Som alltid hittar hem. Kanske måste det ibland bli mörker för att vi ska kunna finna ljuset. Kanske är det enda sättet att finna det ljus som leder oss hem. Hem till oss själva. Hem till den kärlek, trygghet och vishet som bor i våra hjärtan. Så kära medresenärer, räds inte mörkret i era liv. Omfamna det. Låt det visa vägen till ljuset och kärleken i era hjärtan!

Just nu läser jag den här boken och orden landar så gott i hjärtat. Det är där jag vill vara, det är dit jag är på väg. Att leva i harmoni med min själ, min inre människa. Påminner också om det som jag vill bidra med och förmedla genom handledning och utbildningar. Att vi blir uppmärksamma på vårt inre. Börjar lyssna och komma i kontakt med det som är vårt sanna jag. Vår längtan, våra behov.

Och när vi är i kontakt med detta inre jag, att vi börjar agera utifrån det som är levande inom oss. Att vi tar hand om vår längtan, tar våra behov på allvar. Här finns fantastisk hjälp och stöd i Nonviolent Communication. Förutom ett verktyg för att kunna kommunicera med andra på ett sätt som minskar risken för missförstånd och skapar kontakt, så är det också ett sätt att förhålla sig till livet. Ett förhållningssätt där mina och andras behov är lika viktiga och där fokus är att förstå varandra så vi kan hitta vägar att möta bådas behov. Där ömsesidig respekt och nyfikenhet är nyckelord.

Är du nyfiken på att förstå dig själv bättre och nå fram till andra på ett mer tillfredsställande sätt? Missa inte chansen att vara med på höstens första kurs i ”Kommunikation för ett rikare Liv” som vid detta tillfälle erbjuds till halva priset. Kursen startar tisdag 8 november kl 17.00-19.30. Vi i träffas 4 tisdagkvällar i Lt2:s lokaler på Lilla torget. Finns det intresse för en kurs på dagtid, kl 13-15.30, så är det också en möjlighet. Hör av er till mig för frågor och anmälan. Mer information finns på hemsidan www.wilhjakommunikation.se

När jag vaknade upp och såg mig i spegeln upptäckte jag att något saknades. Mitt rätt så nya, lite dyra guldörhänge, satt inte i örsnibben längre. Igen! Tankar och känslor for igenom kroppen. En aning av smärta, ett sting av besvikelse och sorg. Det som slutligen stannade kvar i tanken var frågan: Vad gjorde jag igår? Jag gick tillbaka i minnet och försökte se framför mig var jag varit någonstans. Om det hade hänt något speciellt som kunde orsakat att örhänget lossnade från sin plats. För mitt inre gjorde jag en vandring i minnet och observerade, tittade efter ledtrådar.

Det som förlorats vill låta sig finnas
Ibland i livet och i vardagen kan vi bli påminda om att något förlorats. Ett litet sting av smärta, ofta rätt så bra kamouflerat. Dåligt humör och stingslighet, behov av att dra sig undan, titta på tv, spela på telefonen. Tankar av anklagelser. Sug efter något sött, kanske ett glas vin, en öl eller varför inte en cigarett. Sex. Kanske upplever vi ett stort behov av att träna, hårt, jobba mer, hålla oss aktiva och upptagna. Det kan vara tecken på att våra överlevnadsstrategier har kickat in. Något i vårt system vill skydda oss. Hjälpa oss att komma undan smärta. Komma undan något djupt inom oss som upplevs som obehagligt och skrämmande. Ett fantastiskt system på många sätt, men även bedrägligt. Men det är också här som möjligheterna finns. I medvetenheten kring vad som händer i kroppen, i kontakten med vårt inre. Möjligheten att finna det som förlorats, ta tillbaka det vi längtar efter.

På upptäcktsfärd i kroppen
På samma sätt som vi ställer oss frågan ”Var har jag varit och vad har jag gjort?” när vi har tappat bort något, kan vi ställa liknande frågor till oss själva när vi blir påminda om smärta. Vad har jag gjort den senaste tiden? När började jag känna smärta eller behovet att fly? Var det något speciellt som hände? Genom att gå tillbaka i minnet och observera olika händelser kan vi kanske ringa in situationen. Få ledtrådar kring vad som utlöst skyddsmekanismerna. När vi hittat en situation som vi tror är av betydelse kan vi tillåta oss att bara vara i den och se om den påminner om eller väcker några känslor. Om vi kan hitta det som vi saknar. Utan att älta runt vad som kanske sagts eller gjorts, utan bara vara i situationen. Se hur den påverkar oss just nu. Vad är det för längtan som ligger bakom våra känslor? Vad hade vi behövt i den situationen? Gömmer det sig en större smärta bakom det som väckts just nu? Finns det något som behöver lyftas fram och bli synligt? Något som behöver sörjas och läkas?   

Vi har allt vi behöver inom oss
Att synliggöra en smärtsam händelse, tillåta oss att känna de känslor situationen väcker och sörja de behov som vi har kopplat till våra känslor, är bland det vackraste vi kan ge oss själva. Det blir till ett erkännande, att vi är viktiga och betydelsefulla. Det som är viktigt och levande inom oss, det som gör oss till människor, har betydelse. När vi är i kontakt med vad vi behöver, våra behov, vår längtan, kan vi också lättare hitta vägar och strategier för att ta hand om dem. Vi kan uttrycka önskemål till andra vad de skulle kunna ge oss som skulle berika våra liv. Vi kan ge till andra det vi själva längtar efter och känna att vi mår gott av det. Att det stärker oss. Vi kan omsluta oss själva och ge oss det vi behöver. Ibland behöver vi hjälp och stöd i processen, men glöm inte bort: Allt du behöver finns inom dig!
(Ps.Jag fann örhänget, närmare än jag kunde ana =) Ds.)

Jag har märkt att jag allt oftare i min vardag blir arg och bedrövad. Arg och bedrövad för att jag ser så mycket omkring mig som skulle kunna vara så mycket bättre. Så mycket enklare, så mycket mer naturligt och glädjefyllt. Ilska och vrede har under större delen av mitt liv varit skrämmande. Känslor jag har haft svårt att förhålla mig till hos andra och inte riktigt haft kontakt med själv. De har skamset fått krypa undan och gömma sig i kroppen.

Men nu är det en ny tid! En tid då alla känslor är välkomna. Alla känslor är viktiga. För varje känsla har något av betydelse att berätta. Bär på värdefull information från mitt innersta väsen. Från min själ, min kärna, min inre människa. Kroppen reagerar med känslor för att den vill hjälpa oss att vara levande, njuta och framförallt att göra val och ta hand om oss själva på ett sätt som gagnar livet. Och när vi blir arga så är det för att något är väldigt viktigt för oss.

I ilskan och vreden finns en kraft till förändring. Och då menar jag inte till att skälla, attackera och ge sig på andra. Utan till att verkligen ta tag i och försöka förändra något som är betydelsefullt för oss. För att kunna göra det behöver vi ta reda på vad just den här ilske-signalen vill berätta. Vad är det som ligger bakom min ilska? Många gånger när det gäller relationer till andra handlar det om att vi längtar efter respekt. Vi vill känna oss viktiga och betydelsefulla i mötet med andra. Vi vill uppleva att vi tillhör!

I mitt fall har en stor del av den växande ilskan sin grund i hur jag ser på människan och livet. För mig är varje människa av betydelse. Varje människa har något unikt att bidra med till världen och varje relation bär på fantastiska möjligheter till glädje, närhet, trygghet, inspiration och växande. Men när jag ser hur samhället fungerar, hur strukturer, skam och rädslor ställer till det för oss människor blir jag arg och emellanåt bedrövad.
Det skulle kunna vara så annorlunda!

Så jag sörjer och öppnar mig för den kraft som kan bidra till förändring. Om och om igen. Steg för steg. Genom att lyssna till mitt inre, vara den jag är och genom att fortsätta göra det jag gör, så att jag själv och andra kan växa i och genom våra relationer.  
 
Mitt nästa steg är öppna utbildningar med rubriken ”Kommunikation för ett rikare Liv”. Kurserna har sin utgångspunkt i Nonviolent Communication (mer information om NVC finns på min hemsida www.wilhjakommunikation.se). Den första kursen kommer att starta i november, 4 ggr 2,5h, som det ser ut nu på tisdag kvällar. Det blir en provomgång, men är det någon som är intresserad så går det av att höra av sig till mig. Sedan blir det ny kursstart i början av nästa år. Jag är så inspirerad!
Hoppas vi ses!

Jag har vetat det länge. Trott mig omfamnat det helt och hållet. Men ändå, när lager efter lager skalats av. När skydden runt hjärtat bit för bit tagits bort. Står jag där lika sårbar och ängslig som det lilla rådjurskidet som skuttar förbi fönstret. När vissheten om att man är älskad landar i hjärtat smärtar det. Först då får sorgen utrymme. Sorgen för alla gånger livet inte visat den kärlek och omsorg som behövs för att tilliten ska kunna växa. Och sakta men säkert kan livet börja pulsera och flöda igen. Lite helare, lite mer sårbar, med ett hjärta som försiktigt öppnar sig för kärleken och livet. Nyfiken, längtande!

Den här vintern och våren har varit speciell. På samma gång den viktigaste och samtidigt den mest smärtsamma perioden i mitt liv på länge. Än en gång förundras jag över vilka krafter som kan finnas i en människas inre. Hur starka bojorna kan vara som håller tillbaka och begränsar. Men ännu mer fascineras jag av styrkan i en själ som inte vill annat än att vara levande och fri. Under våren har jag valt att värna min sårbarhet. Övat på att bara finnas till. Låtit saker få tid att landa. Valt att göra det som ger lust och mening. Tagit ansvar för det som är mitt och tränat på att släppa annat. Utmanat föreställningar om att jag måste prestera vissa saker för att få vara med, för att vara betydelsefull.

För tänk vad mycket energi vi lägger på att förvissa oss om att vi är älskade! Så mycket kamp och strävanden bara för att känna att vi duger, att vi får vara med. Och det börjar tidigt. Jag ser det när jag hör barnen lägga skulden på varandra för något som har hänt. Vi vill inte göra fel för vi vill känna oss älskade.  Denna längtan finns i varje människas djupaste väsen. En längtan så stark att den kan få oss att säga och göra nästan vad som helst. Längtan efter att få känna sig älskad och betydelsefull. Att få vara med i gemenskapen och bli accepterad precis som man är. Det gör att varje upplevelse av att inte vara så värdefull som man innerst inne vet att man är gör ont. Det smärtar. Och vi vill naturligt skydda oss från den smärtan. Bygger upp det ena skyddet efter det andra. Skydd som på sikt riskerar att stå i vägen för den kärlek, närhet och gemenskap som vi innerst inne längtar efter.

Jag tror att vi alla påverkas av det på olika sätt. Vissa av oss är mer sensitiva än andra. Vi har olika personligheter och växer upp under olika förutsättningar. Olika behov är olika viktiga för oss. Men alla påverkas vi av det och bygger upp våra försvar. För det finns inga perfekta människor. Bara människor som längtar efter att få känna sig älskade, viktiga, betydelsefulla. Människor som längtar efter förståelse, som vill uppleva sig värdefulla i mötet med andra. Vi är alla lika! Och lika unika!

Så hur har du det? Vet du om att du är värdefull? I det innersta av ditt hjärta? För det är en sak att veta i huvudet, intellektuellt och en annan sak att öppna sitt hjärta och låta det uppfylla hela ens inre. Varje dag! Detta är min önskan och bön för dig. Att du i djupet av din själ ska veta hur värdefull och viktig du är. Ta en stund varje dag med dig själv. Andas lugnt och lägg handen på hjärtat. Känn värmen och låt dig fyllas av att du är älskad. Istället för att sträva efter bekräftelse i det du gör, låt din drivkraft den här sommaren komma ur att du vet om att du är värdefull. Det är en stor skillnad!

Vi har bara ett enda liv! Vår tid på jorden är begränsad. För några av oss flyter det på ganska ok. Lite upp och ner ibland. Några små smällar och motgångar, men för det mesta är det helt ok, kanske till och med toppen då och då. För andra är det en kamp för liv och överlevnad! Det är mycket vi inte har kunnat välja, inte har kunnat påverka. Det har bara ”drabbat” oss. Kanske av en anledning, kanske helt slumpvis, men oavsett så har det fått konsekvenser. Vad gör vi med det? Vad gör vi med våra liv?

Vi har formats av vår uppväxt, präglats och speglats. Lärt oss hur vi ska göra och vara i olika situationer. På gott och ont! En hel del av det vi har fått med oss gagnar oss inte nu. Det ställer till det för oss, skapar onödig stress och oro. Andra människor har till stor del definierat vårt värde under första delen av våra liv genom hur de har bemött oss. Hur de har talat till oss och agerat i olika situationer vi har befunnit oss i, men också genom hur de har värderat sig själva. Så vad är det som är viktigt egentligen? Hur vill vi leva våra liv? Vad vill vi ska definiera vårt värde?

För det är just det här med värdet som är kärnan i det hela! Att uppleva sig värdefull och viktig i relation till sig själv och tillsammans med andra! Att vi har en plats och ett sammanhang där vi är älskade och där vi behövs. Vi behöver alla detta och allt annat skapar smärta, sorg, besvikelse, ilska, bitterhet. För att hantera smärtan och skammen av att inte uppleva detta värde tillsammans med andra hittar vi på olika strategier. Lägger skulden på andra: ”Det är hans fel att jag mår dåligt!” Lägger skulden på oss själva: ”Om jag var lite bättre så skulle de älska mig!” Flyr bort från smärtan genom att undvika människor och situationer eller genom att stänga av känslorna så vi inte känner något alls. Eller göra revolt mot det: ”Jag klarar mig själv, jag behöver ingen annan!” Vi gör allt för att skydda oss!

Men känslorna finns kvar. Behoven likaså. Vi kan inte fly ifrån dem, för någonting inom oss vill leva, vill känna, vill få finnas. Så vad gör vi med vår besvikelse, bitterhet och sorg? Vad gör vi med vår ilska? Ja, vad kan vi göra annat än att stanna upp våra många gånger plikttrogna och vanemässiga liv och börja känna! Känna hur det verkligen känns när partnern ger en pik om kläder som inte passar. Hur det känns när chefen för tredje gången kommer med nya uppgifter fast det redan är för mycket. Eller när är tonåringen skriker ”jag hatar dig”. Hur känns det? Egentligen?

Kontakten med behoven är utgångspunkten. Det är kärnan i vårt inre. Känslorna hjälper oss att hitta, få kontakt inåt. Kroppen och tankarna likaså. Vad berättar min kropp för mig? Vad behöver jag? Ditt värde har du redan. Du är en diamant på denna jord! Ingen kan ta det ifrån dig, även om andras ovarsamhet kan ha suddat ut konturerna något. Du är värdefull och viktig! Dina känslor och behov räknas! Så, vad vill du med ditt liv? Vad längtar du efter? Vad behöver du skala bort för att hitta ditt inre? Det är därifrån livet utgår. Där finns kärleken, kraften… Skaparen!

När du väl har börjat känna och hittat dina behov, då finns det möjlighet att förändra och välja att agera. Så att ditt liv blir ditt, bara ditt och till glädje för andra!

I söndags berättade Elaine Eksvärd om övergrepp som hon blev utsatt för som barn. I samma stund befann jag mig med nyfunna ”systrar” och utforskade hur vi kan vara med varandra i empati där det smärtar som mest. Dagen före hade jag delat min smärta, skam och utsatthet från övergrepp som jag blev utsatt för som barn. Att läsa Elaines debattartikel på gp.se blev en väckarklocka. Det är dags att vi plockar fram trollen i ljuset och ger skammen dess rätta ansikte!

Jag har många gånger bedrövats över att jag haft så lite kraft till att stå upp för mig själv och andra. Att jag inte har ställt mig i barrikaderna och kämpat för varje barns rätt att växa upp i trygghet, skammen och rädslan har varit för stor. Det var just därför Elaine valde att berätta. Och jag hoppas att jag ska kunna ta del av hennes kraft och mod så att jag helhjärtat kan fortsätta kämpa för det jag tror på!

Som tonåring, när minnesbilderna dök upp, tänkte jag att det som drabbat mig inte var så farligt. Jag hade klarat mig rätt så bra, det fanns de som råkat ut för värre. Först när jag närmade mig trettio förstod jag att det var ett brott som begåtts mot mig. Det var också då som jag insåg att jag var på väg ut ur en depression som jag hade befunnit mig i halva mitt liv. Jag grät floder! Nu när jag passerat fyrtio har jag äntligen fattat vilket trauma det är att bli utsatt för ett övergrepp. Hur känslorna stängts av för att skräcken är för stor för att omfamna. Hur kroppen frusit i en massiv mobilisering för krig och överlevnad. Hur förmågan till tillit, kärlek, glädje, gemenskap, kreativitet och inte minst integritet har fått betala ett högt pris för att undvika en systemkollaps. Först när jag kunde se på mina upplevelser i rätt perspektiv och fick dem bekräftade, så kunde jag få kontakt med mina känslor på djupet. Då kunde jag möta skräcken, skammen, avskyn, vreden och sorgen som fanns i min kropp. Först då kunde jag omfamna min förtvivlan, besvikelse och bitterhet över förlorat liv. För att till slut kunna sörja förlusten av livfullhet och oskuldsfullhet och försonas med det som blev en del av min resa.

Övergrepp sker hela tiden. Små som stora. Det kan vara fysiskt, verbalt eller känslomässigt. Det behöver inte vara så stor skillnad, konsekvenserna kan bli förödande oavsett. Att någon ser och lyssnar kan betyda att liv räddas. Inte bara liv i relation till fysisk död. Utan liv som i livskraft och livsglädje. Vi behöver tänka på hur vi bemöter varandra och framförallt våra barn. Hur vi använder vår vuxenmakt så att vi tar våra barns nej och ”jag vill inte” på allvar. Så att vi lär dem att de blir lyssnade på och respekterade när de uttrycker sina känslor och behov, även om de inte kan få allt de vill. Så att vi lär dem att deras kroppar tillhör dem och att deras liv är viktiga. Den som har blivit lyssnad på, visad respekt, tagen på allvar kommer mer troligt att vara i kontakt med sina gränser och ha lättare för att kunna stå upp för sig själv och säga stopp när det behövs. Förmodligen kommer hen också att möta andra med respekt.

Så genom att se, lyssna och bekräfta ett barns, en ungdoms eller en vuxens upplevelse så kan vi hjälpa en människa till bearbetning och försoning, tillbaka till livet med stort L. Även små troll behöver komma upp i ljuset, annars finns risken att de lockar till sig större och fulare. Så kära medmänniskor. Öppna era ögon och se er omkring. Tillsammans kan vi plocka fram trollen i ljuset så att den falska skammen får sitt rätta ansikte. Öppna era hjärtan så att medmänsklighet, värme och kärlek kan fördriva all rädsla och mörker!

Har du upplevelser som du har gömt undan och aldrig vågat prata om? Tveka inte! Ta kontakt med någon du känner tillit till och berätta. Ge inte upp förrän någon ser dig och verkligen lyssnar på dig. Ditt liv är värt att kämpas för!

För ett tag sedan upplevde jag ett ögonblick som kanske kan beskrivas som inre upplysthet. I bilden jag såg stod jag bredvid ett stort träd med handen utsträckt så handflatan var i kontakt med stammen. Kanske trädets hjärta! Under mig såg jag trädets rötter som bredde ut sig. Jag kunde se hur mina egna små rötter kämpade sig ner i marken. Det var som att jag höll på att bli jordad, förankrad, i livet och i mig själv.
En skön känsla!

Att vara förankrad i sig själv och i livet tror jag har stor betydelse för vår hälsa och vårt välbefinnande och jag tänker att det även hänger nära ihop med anknytning. Kontakten och närheten till de människor vi har omkring oss när vi växer upp och i vår vardag, men också förståelsen kring hur allt hänger ihop. Alla vi människor och djur, vår jord och natur. Vi är alla sammankopplade och i ömsesidigt beroende av varandra!

I min kristna tro har denna sammankoppling länge varit ganska självklar, att jag är en del av skapelsen och också bär en del av ansvaret för den. Men under senare år, när jag fått möjlighet att se på livet ur flera andra perspektiv, så har insikten vuxit. Vi tillhör alla samma system och allt vi gör, alla våra val i det lilla och stora, påverkar andra människor och jorden vi lever på! Så vilket avtryck vill jag göra genom mitt liv? Hur vill jag leva?

Vi har alla möjlighet att välja, även om det inte alltid känns så. De flesta av oss har med oss bagage med erfarenheter och föreställningar kring att vi måste göra saker på ett visst sätt eller bete oss på ett visst sätt för att passa in, bli accepterade, få tillhöra. En del av bagaget smärtar och är tungt att bära på. Ibland kan det upplevas enklare att bara låta det vara, leva på så gott det går. Och ibland är det också faktiskt gott nog, men inte alltid. Det finns liv som måste levas, vägar som måste trampas!

När allt känns hopplöst och omöjligt, så finns det alltid en väg igenom! Stanna upp och bara var i det som känns. Andas, försök omsluta dig själv, med allt vad det innebär. Öppna upp och dela med andra. Varken du eller jag måste vara så starka och duktiga jämt. Att få finnas till för varandra kan bana väg för djupare samhörighet och kontakt. Eller varför inte gå ut i skogen och lär känna ett träd! Låt dess vishet och kraft fylla dig. Låt dina rötter få växa sig djupare, i dig själv och i livet. Det ska jag göra!

För det mesta trivs jag bra med mig själv och med livet. Ser ljust och positivt på det mesta. Är tacksam! Men ibland svänger det och det är lätt att tänka att det är ett bakslag eller en svacka. Lätt att tro på tankarna som kommer. Det som hjälper mig då är att se livet som en resa där jag ständigt rör mig framåt. En resa där jag möter utmaningar som lär mig nya saker och hjälper mig att växa som människa.

När jag kommer in i mörkare passager, möter tvivel, osäkerhet, frustration, besvikelse och kanske sorg, tänker jag att det är min inre människa som vill berätta något viktigt. Genom känslorna och tankarna som angriper som en hungrig vargflock, ”du gjorde fel, du misslyckades…”, ”du är feg, självupptagen, mesig…”, ”hur kan du tro att någon vill vara med dig…”, påminns jag om något viktigt.

Så när jag sitter där med alla mina tankar och känslor, i all min ”uselhet”, kan jag välja att tro på dem och ge mig hän åt känslorna, älta runt i bedrövelsen. Eller så kan jag välja att försöka lyssna på budskapet bakom. Jag kan omfamna och välkomna mina tankar och känslor för att försöka fånga det vackra i dem. Finna livet och behoven bakom att de kommer just nu.

Då kan jag, när jag stannar upp och lyssnar, istället för kritik höra längtan. Längtan efter kärlek, förståelse, acceptans. Efter omsorg, vila och stöd. Kanske ömsesidighet och kontakt. Då är det lättare att ge mig själv eller be om det stöd och den kärlek jag behöver just nu. Då är det lättare att acceptera mig själv och känna att jag duger som jag är. När hela jag får finnas!

Vad vill dina tankar och känslor berätta för dig om vad du längtar efter och behöver?
 

För det mesta trivs jag bra med mig själv och med livet. Ser ljust och positivt på det mesta. Är tacksam! Men ibland svänger det och det är lätt att tänka att det är ett bakslag eller en svacka. Lätt att tro på tankarna som kommer. Det som hjälper mig då är att se livet som en resa där jag ständigt rör mig framåt. En resa där jag möter utmaningar som lär mig nya saker och hjälper mig att växa som människa.

När jag kommer in i mörkare passager, möter tvivel, osäkerhet, frustration, besvikelse och kanske sorg, tänker jag att det är min inre människa som vill berätta något viktigt. Genom känslorna och tankarna som angriper som en hungrig vargflock, ”du gjorde fel, du misslyckades…”, ”du är feg, självupptagen, mesig…”, ”hur kan du tro att någon vill vara med dig…”, påminns jag om något viktigt.

Så när jag sitter där med alla mina tankar och känslor, i all min ”uselhet”, kan jag välja att tro på dem och ge mig hän åt känslorna, älta runt i bedrövelsen. Eller så kan jag välja att försöka lyssna på budskapet bakom. Jag kan omfamna och välkomna mina tankar och känslor för att försöka fånga det vackra i dem. Finna livet och behoven bakom att de kommer just nu.

Då kan jag, när jag stannar upp och lyssnar, istället för kritik höra längtan. Längtan efter kärlek, förståelse, acceptans. Efter omsorg, vila och stöd. Kanske ömsesidighet och kontakt. Då är det lättare att ge mig själv eller be om det stöd och den kärlek jag behöver just nu. Då är det lättare att acceptera mig själv och känna att jag duger som jag är. När hela jag får finnas!

Vad vill dina tankar och känslor berätta för dig om vad du längtar efter och behöver?

Den senaste tiden har det börjat skava i mig på ett nytt och irriterande sätt. Jag har känt mig arg och frustrerad. Ledsen och besviken. Det är inget nytt som dykt upp, men det utmanar ännu mer min tro på allas lika värde. Alla människors rätt att äga och driva sitt eget liv. Kan det någonsin bli helt rättvist? Hur kan jämlikheten ge utrymme för människors olika förutsättningar? Och hur kan vi utveckla den respekt och ömsesidighet som är grunden för tillit, gemenskap och omsorg av varandra?

Jag tycker att det är svårt och komplext och har ofta fler frågor än svar. Men det jag slås av, gång på gång, är att bristen på rättvisa, jämlikhet och likvärdighet ställer till det väldigt mycket för oss. I våra relationer, i vårt land och i vår värld. Lika självklart som det kan vara att tala om allas lika värde, lika orättvist är det på jorden. Samtidigt så tänker jag att vi alla är olika och behöver bemötas utifrån det. Vi har olika personligheter med olika gåvor och förmågor. Olika förutsättningar utifrån vårt sociala och kulturella bagage. Men gemensamt är att vi alla har behov av att bli bemötta med respekt och känna vårt värde. Vi behöver alla uppleva att vi har en tillhörighet, att vi hör till ett sammanhang, men också acceptans och förståelse för just den vi är. Frihet att få vara vårt unika jag och göra våra egna val. Uppleva att vi äger våra egna liv och kan påverka det som rör oss själva. Varför är det då så svårt?

För det är ju inte olikheterna i sig som är problemet tänker jag. Det är hur vi värderar olikheterna som ställer till det. Vilka egenskaper och förmågor som värderas högst i det samhälle som vi är en del av. Vad som genererar mest värde i status, makt och pengar. Pengar som i sig inte har något värde, men som i vårt samhälle är det som ger större möjligheter till trygghet, frihet och självständighet. Och det påverkar våra relationer i allra högsta grad. Egenskaper och förmågor som värnar relationer, omsorg och varmare värden kommer ofta i andra hand, prioriteras ner med stora konsekvenser för den framtid som vi hoppas på, men som ibland ter sig allt mörkare. Barn, äldre, sjuka och andra som inte bidrar ekonomiskt hamnar i bakgrunden och inte minst alla de kvinnor och även män som arbetar med att ta hand om dessa grupper får kämpa hårt för sin lön. Och alla som inte lyckas anpassa sig till den snäva ram kring hur man ska leva, verka och vara får betala ett pris, ibland allt för högt. De hierarkiska maktstrukturer som samhället bygger på och andra olika sätt som vi försöker bygga och befästa vårt värde på motverkar den kontakt och närhet i våra relationer som vi som människor behöver, längtar och söker efter.

Så hur kan vi, trots dessa strukturer med den skam och rädsla som gärna följer, bygga ömsesidiga, nära och likvärdiga relationer? När jag ser på det utifrån är det lätt att misströsta, men jag vet att vi inte kan förändra andra utan måste börja med oss själva. När vi får kontakt med vår inre längtan och börjar ta våra egna behov på allvar växer självrespekten. Större självrespekt innebär att vi kan få kontakt med den inre kraft som hjälper oss att stå upp för oss själva och när vi agerar utifrån att våra behov är viktiga kommer en konsekvens alldeles säkert vara att vi ser andras behov som viktiga också. Vi har olika förmågor! Genom att använda dessa kan vi arbeta på vårt eget unika sätt för förändra världen så att den blir en bättre plats för oss alla!

Ett år är snart till ända. Ett år med utmaningar och möjligheter. Glädje och sorg. Jag förvånas ständigt över hur fort det går. Funderar över vad som blev av alla drömmar jag hade.

Varje år brukar jag avsluta med en promenad. En stund med mig själv där jag reflekterar över året som gått. Tackar för det som blev bra, allt jag lärt mig. Firar framsteg, vänskap och det som är gott i mitt liv. Och nu också en ny dimension, att sörja det som inte blev som jag hade hoppats på. Där jag inte räckte till. Det jag inte kunde påverka och situationer där jag hade kunnat välja annorlunda, men av någon anledning inte förmådde. Göra avslut så jag kan börja på något nytt.

När jag tagit mig igenom året som var riktar jag min uppmärksamhet på det nya året som ligger framför. Ett år med nya möjligheter. Ett oskrivet blad där mina drömmar och längtan kan forma mål och visioner. Jag stannar upp ett ögonblick och riktar uppmärksamheten inåt. Försöker få fatt i och lyssna till rösten som finns där inne. Tar emot bilderna och orden som kommer. Riktar in min kompass, fångar det som är levande och viktigt i mitt inre. Vart är jag på väg? Hur vill jag leva mitt liv?

Varje år skriver jag också ner mina tankar. Ibland stämmer jag av med vad som blev. Vissa saker återkommer. En del ligger på djupet, är ganska diffusa, andra mer konkreta förankrade i vardagen. Inför detta år som kommer ska jag ta ett steg till och göra planer för hur jag kan nå det jag längtar efter. Skriva ner vad jag kan göra för för att komma närmare mina mål.
Det finns mycket vi kan påverka i våra liv, men också sådant som sker utanför vår kontroll.

När jag ställer in min kompass riktar jag den både mot vilken människa jag vill vara, vilka värderingar jag vill ska vägleda mig och mot vad jag vill uppnå i livet. Det hjälper mig att göra val förankrade i mitt hjärta när jag möter utmaningar i vardagen. Det hjälper mig att hålla fast när jag tvivlar. Det hjälper mig att fortsätta kämpa och stå upp för det jag tror på. Ibland lyckas jag, ibland missar jag målet, men oavsett så vet jag att jag har mitt värde och att jag vill fortsätta våga. Fortsätta på denna spännande resa som är mitt liv!