Vissa dagar är värre än andra. Då allt bara känns mörkt och ens inre exploderar av känslor som sticker all världens väg. Inte låter sig fångas eller tämjas. De där dagarna då jag tvivlar på om jag någonsin kommer kunna bidra med något gott till en värld som verkar falla samman under våld och hat. Dagarna då jag inte är i närheten av att vara perfekt, duktig och stark. Då jag bara är mitt lilla sårbara jag!

En inre bön jag haft stor del av mitt liv är att få bli äkta och sann. Jag längtar efter att känna mig levande och fri. Den bönen har jag fått sota för många gånger. Åtskilligt i mitt liv har behövts rivas ner och byggas upp på nytt för att den människa som finns där innerst inne ska få ta plats, synas och bidra till världen. Att vara människa är inte enkelt, har nog aldrig varit det. Det är en komplex och emellanåt farofylld resa. Att utvecklas från ett litet värnlöst barn fyllt av en inre självklarhet och växtkraft till en trygg, ansvarstagande, empatisk, självständig och kärleksfull människa.

De människor som finns omkring det lilla livet har en så viktig uppgift och jag tänker ofta att alla barn är alla vuxnas ansvar. Att se, bekräfta och älska villkorslöst. Men hur ska vi kunna göra det om vi inte har fått det själva? Om ingen på riktigt har sett oss och kärleken kanske varit villkorad? Det är svårt att ge det vi inte har fått, men när vi börjar upptäcka och förstå vad det är vi längtar efter kan vi också göra något åt det. Smärtan, skammen, skulden och ilskan går i arv. Det är mycket vi inte kan påverka i våra liv, men det vi kan göra är att ta våra egna liv på allvar. Ta ansvar för både vår smärta och vår längtan. Genom ärlighet och genom strävan efter att leva i kärlek, både till oss själva och andra. Genom förlåtelse och försoning. Genom att ge och genom att ta emot stöd och omsorg från varandra.

När vår strävan är att vara perfekta, duktiga, starka och kompetenta finns risk att vi håller upp en fasad som står i vägen för ett djupare möte. För det som är kärnan i livet. Att vara äkta och sann förutsätter ärlighet. Att vara ärliga med vår längtan innebär sårbarhet. Och det är i den sårbarheten som den verkliga kraften finns. Det är där vi verkligen kan mötas, få kontakt hjärta mot hjärta, uppleva närhet och värme. Så självklart och enkelt för vissa, fyllt med rädsla och oro för andra. Men här har vi också frihet. Att välja vad vi delar och med vem. Ett medvetet val där vi kan behålla äktheten i mötet med andra samtidigt som vi har omsorg om oss själva!

Livet är sårbart! Det är så mycket som vi inte kan påverka. Tryggheten vi känner kan tas ifrån oss på ett ögonblick. Utan att vi kan värja oss eller försvara oss. Vi drabbas!

De här senaste veckorna har jag blivit påmind på nytt om min djupa rädsla för att bli övergiven. Den som har följt mig sedan jag var barn. Då mina föräldrar valde att gå skilda vägar och ingen längre orkade se eller vara närvarande. Att bli övergiven, bortvald, inte önskad, förkastad. Det händer något inombords. Inget är längre som det ska. Tilliten byts till smärta och nya strategier utarbetas för att skydda livet som finns där inne. Det vackra, spröda, men på samma gång starka.

Jag vet att jag inte är ensam! Att bli övergiven och bortvald hör till många människors erfarenheter och vardag. I det lilla att bli sist vald på gympan, att inte bli bjuden på ett kalas. I det stora när en kär vän dör, när någon lämnar oss eller att tvingas lämna sitt hem och människor som är viktiga för en. Det gör ont och naturligt är att anfalla eller fly undan. Skuldbelägga och anklaga eller försöka lindra, undvika att det händer igen. Med risk att ett avstånd byggs upp mellan oss och världen, på gott och ont.

När livet drabbar oss gör det ont och det krävs mod att våga stanna kvar i känslan. Mod att känna smärtan och att stå ansikte mot ansikte med den längtan och det hopp vi just förlorat. Men jag tror inte att det finns någon annan väg om vi vill leva med inre frihet. Och ur smärtan kan nytt liv och nytt hopp födas.

Vi kan inte påverka allt som sker i våra liv. Vissa saker bara händer. Det vi kan påverka är hur vi hanterar det som drabbar oss. Vilka val vi gör och strategier vi väljer. Att vända blicken från att anklaga och lägga skulden på omgivningen är en bra början. Istället kan vi fokusera på det som är kärnan i vår smärta. Det vi längtar efter. Tillhörighet, kärlek, ömsesidighet, omsorg, trygghet, tillit, förutsägbarhet o.s.v. När vi fokuserar på vår längtan öppnar vi oss för att kunna sörja det vi värdesätter som gick förlorat. Sorgen renar och helar. Den hjälper oss att vända oss mot livet igen.

När jag hade sorterat i det känslokaos som befann sig i min kropp kunde jag hitta min längtan igen. Kontakten med längtan hjälpte mig att påbörja sorgeprocessen. Att bli medveten om sorgen gjorde det möjligt för mig att hitta strategier för sörjandet. Av erfarenhet har jag lärt mig att ta hand om mig själv för att orka och för att få utrymme att sörja. Äta, sova, gå på promenader och träna, få massage, prata och vara själv, lyssna på musik, läsa böcker och se på film, skratta och gråta, umgås med vänner.

Den gåvan vill jag ge mig själv, rätten att sörja det jag förlorat så att jag med tillförsikt och tillit kan leva det liv jag längtar efter!.

Det senaste året har nya tankar smugit sig in i mitt medvetande. Tankar som att jag borde kanske inte springa där ensam eller gå där själv när det är mörkt. Vad ska jag göra om den personen jag möter nu attackerar mig? Jag kanske inte borde ha lett mot den där mannen jag mötte eller hälsat, han kanske tror att jag uppmuntrar honom? Tänk om vissa har rätt, att Sverige kommer kollapsa när vi tar emot så många människor på flykt! Tänk om det finns typer som passar på att smita in över gränserna nu när vi är så ”öppna” som bara vill ställa till skada? Är mina barn trygga på skolan?

Jag märker att den ”verklighet” som jag läser om i tidningarna, med överfall, flyktingkris, barn som far illa och annat elände, börjar påverka mina tankar i allt högre utsträckning. Tankar som väcker känslor av rädsla och oro. Och jag vill inte vara rädd längre. Jag har ägnat så många år av mitt liv till att vara rädd för allt möjligt och nu räcker det!

Så vad ska jag göra med min rädsla och oro? Jag gör som jag lärt mig, sorterar! Vilka känslor väcker mina tankar? Vilka behov vill mina känslor berätta om? Jag gissar att mycket av min rädsla handlar om att jag vill känna trygghet och tillit till att människor vill mig väl. Precis som alla människor så har jag behov av att det finns omsorg om mig. Så rädslan och oron fyller en viktig funktion! De vill skydda och värna mitt liv. Visar att jag är viktig. Men om känslorna får mig att fly riskerar jag att missa glädje i livet!

Rädsla och oro kan också få oss att bli arga och göra revolt. Vem är du att komma och hota min trygghet? Jag VÄGRAR vara RÄDD! Risken är att vi agerar med denna ilska som drivkraft. Hotar tillbaka, fysiskt eller genom ord. Blir oaktsamma och sätter oss i situationer och sammanhang där risken är stor att vi kommer till skada.

För förutom trygghet och skydd så har jag också behov av frihet, spänning, kontakt och gemenskap. Träffa nya människor och göra nya upptäckter. Bidra till andra och känna mig levande! Allt detta riskerar jag att missa om jag väljer att fly undan eller agerar i ilska eller revolt. Så hur kan jag göra för att få alla mina behov tillgodosedda?Detta är den bästa delen! När jag är i kontakt med mina behov kan jag börja leta efter strategier. Vad kan jag göra eller be om för att få mina behov tillgodosedda? Ju fler strategier jag kan komma på och ju mer kreativ jag är desto större frihet kommer jag att uppleva. Lyckas jag också omvandla mina strategier till tydliga, genomförbara önskemål så är chansen stor att jag får tillräckligt många behov tillgodosedda för att känna mig nöjd. Så nu ska jag sätta mig och klura på strategier. Lycka till med era!