Är det någon som känner igen sig? Vi har bett om något, att barnen ska komma för att maten är klar, att de behöver göra läxorna, att det är dags att gå och lägga sig. Plötsligt så smäller det till. ”Jag gör det väl då – men bara för att du tjatar!”

Det högg till i hjärtat!

Jag vill inte att någon ska göra något för mig bara för att de upplever att jag tjatar, för att de känner sig tvingade. Jag längtar efter ömsesidighet i mina relationer. Att vi lyssnar på och har omsorg om varandra. Ömsesidig respekt. I det här läget kan det vara lätt att tänka att jag som vuxen har rätt att kräva att barnen gör som jag vill eftersom det är jag som är förälder och har ansvaret. Men jag tror att det får konsekvenser. Jag tror att det skadar  tilliten i relationen. Att mitt barn inte känner sig så älskad, värdefull och respekterad som jag önskar.

Mitt barns reaktion på mitt ”tjat”, blev en signal till mig att det saknas något viktigt i hans liv och i vår relation. Genom att försöka hitta det och möta de behoven kan jag lägga en grund för framtida samarbete som bygger på frivillighet och en längtan efter att bidra. Det kan handla om behovet av respekt för att mitt barn håller på med något som är viktigt för honom, som han vill göra färdigt. Det kan vara att han inte upplever den kontakt och närhet till mig som han längtar efter. Kanske längtar han efter mer självständighet, att kunna bestämma mer själv över sitt liv. Eller bara lite lugn och ro.

När jag möter mina barn med förståelse och empati, när jag visar att jag tar deras känslor och behov på allvar utan att ge upp mina egna, tror jag att det stärker deras upplevelse av att vara viktiga och betydelsefulla. Då är chansen större att de möter mig på samma sätt. Att ändra på ett invant sätt att tänka och bemöta andra är för mig en ständig utmaning. Men för att mina relationer och de människor som jag har omkring mig ska utvecklas utifrån det som jag värdesätter, likvärdighet och respekt, behöver jag möta dem utifrån det. Det kan jag göra genom att hitta strategier som möter allas behov av att bli lyssnade på, respekterade och tagna på allvar. 

Ibland fastnar vi helt. Ser ingen väg ut. Eller så är den enda, i våra ögon, möjliga vägen blockerad. Under någon annans kontroll. Vi känner oss fångade, inlåsta. Utan möjlighet att påverka våra egna liv. Då är det lätt att känna sig maktlös. Uppgiven. Oro och ångest  börjar röra sig i kroppen. Paniken kryper närmar. Kanske blir det så illa att vi blir apatiska, tappar all handlingsförmåga. Ger upp! Eller så blir vi arga, slåss på liv och död för våra behov. För vi ser ingen annan utväg än att forcera alla hinder... 

Att känna att vi äger våra egna liv och kan påverka det som rör vårt välbefinnande är av stor betydelse för oss människor. I vissa fall livsavgörande. Om vi inte ser några lösningar eller om våra tankar har låst oss vid en omöjlig strategi så är det ganska naturligt att våra kroppar börjar reagera. Som djur i instängda i bur. 

Öppningen finns i medvetenheten om vad det är vi behöver och i våra tankar kring hur behoven ska tillgodoses. Våra behov är våra drivkrafter. De är gemensamma för alla människor och i de flesta fall kan samma behov tillgodoses på flera olika sätt. När vi hamnar i en trängd situation kan vi använda våra känslor och även våra tankar som ledtrådar för att förstå vilka av våra behov kroppen vill göra oss uppmärksamma på. Ibland går vi vilse. Vi tror att vi vet vad det är vi behöver, men bakom det som verkar självklart kan andra behov gömma sig. Ibland blandar vi ihop vår strategi för att möta ett visst behov med själva behovet. 

Att då ta oss tid att utforska och sortera kan hjälpa oss att komma i kontakt med vad det verkligen är vi behöver och längtar efter. Vilka tankar och känslor har jag? Vad vill de berätta om vad som pågår inom mig? Vad är det jag längtar efter? Och när vi hittar behovet öppnar sig möjligheterna. Ju mer kreativa vi är och ju fler strategier vi kommer på för att möta behovet, desto större valfrihet kommer vi att uppleva. Med valmöjligheterna kommer också upplevelsen av att kunna påverka och ha kontroll över sitt eget liv. 

Så försök tänka på det nästa gång du fastnar och inte ser någon väg ut: Du äger och är ansvarig för dina känslor och behov. Ge aldrig upp behovet, byt strategi!