Blogg

2015 > 09

För mig har det alltid varit ett viktigt behov att få ge och bidra till andra. Under en lång period i mitt liv var det en stark drivkraft för att få kärlek, bekräftelse och inte minst för att få tillhöra. En strategi som periodvis gränsade till självutplåning. Nu mer balanserat. Att försöka ge värme genom ord och blickar, lägga pengar i slitna pappersmuggar, bidra på andra sätt där det funnits nöd och behov i olika former.

Men något hände i våras. Det var en intensiv period. Högt arbetstempo, mycket runt omkring. Magen började knyta sig när jag skulle gå och handla. Jag valde andra vägar. Undvek till slut affärerna så långt det var möjligt. Märkte att mitt hjärta slöt sig mer och mer. Jag orkade inte längre se nöden, behoven. Började ifrågasätta mina motiv för att ge. Om det gjorde någon skillnad. Nöden jag mötte hos andra blev som ett stort svart hål som slukade all min energi.

Min kropp sa ifrån och det var dags att börja lyssna! 

När jag sorterade i mitt inre fann jag  känslor av skam, otillräcklighet, uppgivenhet och maktlöshet. Skam utifrån en längtan efter rättvisa och jämlikhet. Otillräcklighet utifrån behov av att kunna bidra, göra skillnad. Uppgivenhet och maktlöshet för att jag behövde känna frihet att ge när jag ville och inte för att känna mig som en bra människa. Jag hittade viktiga behov som jag behövde ta på allvar och ta hand om.

Mina strategier blev att ta dra ner på tempot och ta en paus i givandet, börja sätta gränser och säga nej. Att medvetet välja strategier för givande där jag upplevde att mina bidrag gjorde skillnad. Långsamt började mitt hjärta öppna sig igen. Till slut kunde jag åter möta människors blickar utanför affärerna. Hälsa utan att känna tvång att ge. Känslor av skam och otillräcklighet väcks fortfarande då och då. Påminner om längtan efter att alla människor ska få leva i trygghet. Jag kan inte hjälpa alla, men jag kan öppna mitt hjärta för några. Och när jag tar hand om mitt hjärta kan jag ge plats för några till!

Läs hela inlägget »

Har du känt det någon gång? Att livet känts så trassligt att du inte har en aning om var du ska börja. När tillvaron börjar kännas övermäktigt. Uppgivenheten och maktlösheten ligger som en kall tung filt runt kroppen. Du inte ser inte längre någon utväg... 

Det är då vi behöver ställa oss vid sidan av och ta ett stort djupt andetag! För jag är övertygad om att vi har allt vi behöver inom oss. Att det är dags att stanna upp och lyssna in. Lyssna in det vår kropp och vår inre människa berättar för oss på olika sätt om vad vi behöver. Kanske är det nödvändigt med lite hjälp ibland för att vi ska kunna sortera och hitta rätt riktning.

Men vi kan och klarar av mer än vi tror!

På samma sätt som jag betraktar vanliga trassel, du vet sladdar och snören i ett enda virrvarr, tänker jag mig att det uppstår trassel inom oss. En mix av mer eller mindre identifierade och accepterade känslor och behov. Ihoptrasslade med olika tankar och föreställningar vi har kring det som sker i våra liv. Kanske bär vi med oss gamla trassel från barndomen som har trasslats in i nya. Inte konstigt det blir kaos ibland!

Jag gillar verkligen att reda upp trassel, den vanliga sorten. Luckra upp lite här och där. Se vart de olika trådarna leder. Hitta knutarna! Det kan ta tid, kräver fokus. Och rätt som det är så har en tråd blivit löst, fri, och resten av trasslet något mindre. Mer hanterbart. Precis så tänker jag att det kan vara med trasslen i våra liv!

Genom att börja i det lilla. Utforska, sortera och försöka fånga trådarna. Hitta och separera de olika knutarna. Försöka se vilka händelser som väckt vissa känslor. Koppla dem till vad vi behöver och längtar efter. Lösa upp knutar genom att välja strategier som ger oss det som får oss att må bra, det vi verkligen behöver. En tråd, en knut, ett trassel i taget så vi kan bli fria att leva det liv som vi längtar efter!

Läs hela inlägget »

Jag såg bilden framför mig under en massagebehandling. Att jag levt som en flykting i mitt eget liv. Ständigt på min vakt. Kroppen i flyktberedskap. Spända ben redo att fly. Axlar och käkar ihop-pressade. Inre radar som scannar av efter hot. En ständig rädsla som sitter som en djup tagg i mitt inre och begränsar livet.
Att vara på flykt kräver mod. Stort mod! Och enda sättet att hitta hem är att våga möta sin rädsla. Se den i vitögat. Leva i den och med den tills den släpper sitt grepp eller jag förmår göra den till min vän och hitta kraft genom den.

Samtidigt som min egen inre resa pågår i min fysiskt trygga värld berörs jag av bilder på människor i flykt. Människor vars yttre värld rasat samman. Som inte ser någon annan möjlighet än att fly för sina liv. Det kräver mod. Stort mod! För dessa människor börjar en lång resa. Att hitta nya sammanhang, ny tillhörighet. Hitta en plats där de känner trygghet och på nytt kan uppleva glädjen att bidra. Där de möter respekt, förståelse och acceptans. Känner att de är viktiga för sin egen skull!

Under tiden som människor i min omvärld flyr fortsätter jag min inre resa. Att hitta människor och sammanhang där jag tillåter mig själv att känna mig trygg och fri. Där jag öppnar mig för den glädje, kärlek och värme som finns omkring mig och gör den till min. Ett liv där jag möter mig själv med respekt, förståelse, acceptans och står upp för mig själv när jag inte möter det i min omgivning. För min inre syn, när jag låg där på massagebänken, drog jag ut den där taggen. Nu är det dags att komma hem för gott!

Och när vi är hemma kan vi öppna våra hjärtan ännu mer för de medmänniskor omkring oss som fortfarande är på flykt, både fysiskt, själsligt och andligt!

Läs hela inlägget »

Det finns nog inget som vi människor längtar mer efter än att bli sedda. Att någon ser oss, verkligen ser oss! 
När vi blir sedda händer något. Vi känner samhörighet. Kopplas ihop med någon och något. Det kan vara en blick, en mjuk beröring eller ett ord som bekräftar att någon har förstått. Är där med oss just nu!

Att bli sedd kan förvandla ett liv. Kan ge förnyat hopp, ny kraft. Motivation att fortsätta kämpa. Känslan av att vara någon. Upplevelse av kontakt!

En människa som inte har upplevt sig bli sedd kan bära på stor smärta. Tvivel. Sorg. Och för att skydda sig mot mer smärta bygger man upp sina skydd. Jag gjorde det! Stor del av mitt liv levde jag bakom en osynlig glaskupa. Men någon såg mig därinne och nu börjar jag ana vad det innebär att bli sedd. Nu kan jag se igen!

När vi börjar öppna oss och ser varandra, blir vi också själva sedda. När vi ger så får vi också ta emot. Och ibland kan detta vara det svåraste steget, att ta emot!

Men det behövs oftast så lite. Mindre än vi tror. Ett litet steg. En varm blick, en glimt. Ett handslag som håller kvar lite längre. Ett famntag som känns lite mer. Börja i det lilla. Se dig själv i ögonen i spegeln. Ge dig själv och andra ett leende. Hälsa på den som sitter där du går förbi. En liten spegling från en annan människas inre kan förvandla ett helt liv!   

Läs hela inlägget »

Idag är det två år sedan jag startade mitt företag. Det har varit två år där jag har utmanat mig själv, tänjt på gränserna, utvecklats och fått se hur andra har vuxit i sina liv. Jag har mött många fantastiska människor i mina kunder och i mötet med andra egenföretagare. Det har inte varit helt utan smärta, kamp och gråt, men två år där jag har fått kontakt med mig själv och andra på ett helt nytt sätt. Där jag på nytt har upptäckt värdet i att våga vara sårbar i framförallt de nära relationerna, men också hur stor skillnad det gör när vi vågar vara ärliga mot varandra med vad vi själva känner och behöver. Jag har tränat mig i att vara i kontakt med och ta hand om mina egna reaktioner, känslor och behov så att jag, om än ibland med viss bävan, kunnat möta människor med empati där jag tidigare känt behov av att skydda mig själv.

Att vara människa är på många sätt ett komplext och komplicerat äventyr. Varje gång två eller fler personer är på samma plats händer saker. Vi har olika personligheter och olika erfarenheter, men gemensamt är att vi alla längtar efter att känna tillhörighet, kärlek, acceptans, värde, trygghet, frihet och mycket mer. Det är inte så konstigt att det krockar ibland. Inte speciellt märkligt att vi blir arga, ledsna, känner oro och ångest emellanåt. Det hör till detta att vara människa! Om vi blir bättre på att tyda våra kroppars signaler, lär oss förstå och hantera både våra egna och andras känslor och behov, blir mer kreativa i att hitta lämpliga strategier och tränar oss på att formulera vad vi behöver i tydliga konkreta önskemål så är mycket vunnet för att kunna skapa det liv och de relationer vi längtar efter.

Jag har många gånger, speciellt när jag inte känner mig så där stark och lyckad som jag önskar, tvivlat på mitt vägval, att arbeta med människor, kommunikation, relationer och samspel. Men jag är också människa och i mitt eget liv brottas jag och är novis lika mycket som alla andra. Det är i mötet med mina egna utmaningar och i mötet med er som är mina vänner, kunder, klienter, vapendragare som jag lär mig mest om vad det innebär att vara människa och det är de erfarenheterna tillsammans med den kunskap jag har och hela tiden bygger på som gör att jag tror att just jag kan göra skillnad. Den här hösten ligger som ett öppet oskrivet blad och jag ser med förväntan och tillförsikt fram emot vad som kommer att möta mig. Och jag ser fram emot att möta dig! 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv