Ett år har gått. Mitt mål att skriva en text varje vecka har uppnåtts. Jag känner en viss lättnad! Emellanåt har det gått trögt att formulera tankarna, ibland varit stressigt, men oftast inspirerande. Jag har många gånger önskat att jag haft mer tid. Tid att låta tankarna landa. Att slipa på formuleringarna. Men mitt mål har inte varit att skriva ”perfekta” texter, utan att våga skriva. Att våga göra mina tankar offentliga, träna mig på att uttrycka mig och att försöka hitta mitt språk. Se om jag har något att bidra med. En A4-sida med text, varje vecka, i ett år. Femtiotvå texter med mina reflektioner och tankar kring för mig viktiga ord. Jag satte upp ett mål där varje litet steg, varje liten text, har lett mig framåt. Med målet i sikte har det gått ganska lätt med disciplinen, även om det då och då känts tungt. Inför sommaren funderade jag på om jag skulle ta en paus. Jag kände mig trött och sliten, men orden fanns där och med dem också möjligheterna. För att tillgodose mitt behov av vila samtidigt som jag tillgodosåg mitt behov av att hålla fast vid mitt mål, planerade jag min tid väl. Arbetade hårt en kort period, använde digitala hjälpmedel och gav mig själv utrymme för ledighet och vila.

Kärnan i stort sett allt jag skrivit om är våra behov. Behoven som är drivkraften i all mänsklig kommunikation och samvaro. Det som gör oss till människor! För mig har den ökade medvetenheten om mina behov, vad jag längtar efter och behöver, gett mig större frihet. I detta fall frihet att välja disciplin för att nå ett önskat mål och hittat motivation och tillfredsställelse i det. Att lyssna på min kropp och känna frihet att välja vila när det har varit det viktigaste behovet. Också medvetenheten om att det inte är andra som bär ansvar för mina känslor och att jag inte är ansvarig för någon annans känslor har gett mig större frihet. Jag tar inte längre åt mig av det andra säger och gör i samma utsträckning som tidigare, utan kan välja att lyssna till vad mina och andras känslor berättar om vilka behov som är levande inom oss. Och hitta andra strategier för att möta dessa behov än anfall och flykt!

När jag fokuserar på behoven vågar jag vara nyfiken på det som tidigare skrämde. Jag vågar också ifrågasätta fler måsten, borden, normer och förväntningar. Sådant som jag tidigare bara accepterat och anpassat mig till för att få tillhöra, bli bekräftad och älskad. Nu börjar jag känna att jag äger mitt liv. Det känns gott! Mitt liv ligger i mina händer och jag är ansvarig för mina egna känslor och behov. Om någon är arg eller besviken är det inte mitt fel eller mitt ansvar att fixa det. Istället kan jag vara nyfiken på vad det är som väcker känslorna i dem. Vad de behöver. Om det är något som jag kan bidra med för att de ska må bättre. När jag vet vad jag själv känner och behöver, kan jag också lättare uttrycka önskemål om vad andra skulle kunna göra för mig. Det bidrar till att jag blir tydligare och mer sann i mötet med andra. Ärligare, men mer sårbar, eftersom när man väl börjar ta sig själv och livet på allvar finns det inte så mycket utrymme för att spela några spel. Om jag inte själv väljer det förstås, för ibland behöver en människa bara lite trygghet och skydd, vila och ro!

Vad innebär frihet för dig? I vilka situationer upplever du att du längtar efter mer frihet? Vad är det för behov som kan ligga bakom din längtan? Vad kan du göra själv eller be någon om för att förändra de situationerna?

Det finns människor som jag inte riktigt vet hur jag ska bemöta. Människor som med sina ord och sina kommentarer får mig att känna mig osäker, ledsen och ibland arg och frustrerad. Som får mig att tänka att jag är sämre än dem. Att jag inte är lika kompetent eller lika viktig. I deras närhet blir jag lätt trög och dämpad. Jag undviker att säga saker som riskerar att besvaras med bedömningar eller kritik. Håller tillbaka mig själv, är där fysiskt, men flyr undan i mitt inre. Eftersom jag längtar efter kontakt, acceptans, frihet och att få ta plats på mitt sätt försöker jag hitta andra strategier än flykt och anpassning. Min nya strategi heter nyfikenhet och det är ett mäktigt vapen!

Jag har insett att bakom många av de bedömningar jag möter i min vardag och som jag försöker skydda mig ifrån gömmer vackra skatter. De gömmer längtan! Bakom det som jag hör som kritik, anklagelser, ifrågasättande, krav, förväntningar finns det viktiga behov. Behov av och längtan efter till exempel kontakt, gemenskap, trygghet, delaktighet, klarhet, närhet, kärlek. Samma behov och längtan som jag bär på!

När vi istället för att höra bedömningarna lyssnar efter känslorna och behoven händer något. Det öppnar upp något i vårt inre. En nyfikenhet väcks! Vad är det den här människan egentligen vill berätta för mig? Vad är det hen behöver och längtar efter? Vad kan jag göra för att få kontakt med personen framför mig och vill jag det? Finns det något jag kan bidra med? Att möta andras bedömningar med nyfikenhet kan också hjälpa oss att få kontakt med och förstå vår egen längtan. Vad som är viktigt för oss! Vilka behov som vi värderar högst i våra liv! När vi vet vad vi själva längtar efter är det lättare att hitta strategier i livet som kan ge oss det vi längtar efter.

Ibland kan det vara så att det som andra säger och gör väcker smärta hos oss. Utan att kunna förhindra det så hamnar vi i våra försvar. Blir arga och upproriska eller drar oss undan och anklagar oss själva. Då kan vi rikta vår nyfikenhet mot oss själva. Vad var det den andra sa eller gjorde som väckte så starka reaktioner i mig? Vilka känslor finns i min kropp just nu? Vad vill mina känslor berätta om vad jag längtar efter och behöver i den här situationen? Vad kan jag göra eller be om som skulle hjälpa mig att tillgodose mina behov? Vill jag säga något till den andra personen om vad jag känner och behöver? Finns det något som jag önskar att hen kunde göra för mig?

Vår nyfikenhet är ett underbart verktyg och en mäktig strategi för att skapa kontakt! Den kan hjälpa oss att få förståelse både för våra egna och andras behov och längtan. Andras bedömningar, eller våra egna, blir inte längre hot utan möjligheter. I dessa möten kan vi också bidra till att andra människor upptäcker sin egen längtan och kan hitta andra strategier för att tillgodose den istället för att ösa en massa bedömningar över oss. En riktigt win-win situation som gynnar oss alla!

Vilka människor har du i din närhet som triggar dina försvar? Vad är det de säger eller gör som får dig att reagera? Vilka känslor väcker det i dig? Vad tror du att dina känslor vill berätta för dig om din längtan? Vad kan du be om som skulle kunna bidra till ditt välbefinnande? Vilka känslor, behov och längtan tror du kan gömma sig bakom de andra personernas bedömningar och agerande? Vad kan du göra för att skapa kontakt och bidra till deras välbefinnande? 

Ett av mina viktigaste möten hade jag när jag gick på gymnasiet. Två månader före min studentdag. En fredagskväll. Ett ungdomsmöte. En enkel kyrka. Den kvällen vändes mitt mörker till ljus. Den kvällen började min resa hem till mig själv och min resa hem till Gud. Något hände i mitt inre som inte vill låta sig förklaras. Ett hopp började spira. En kärlek omslöt mig och påbörjade det långsamma, smärtsamma arbetet med att tränga in djupare och djupare in i min själ för att återuppbygga det tempel som är jag. Jag fick mitt liv tillbaka och det livet vill jag förvalta väl!

Andlighet är ett viktigt behov som kan komma till uttryck och fyllas på olika sätt för olika individer. Upplevelse av frid, harmoni, stillhet, balans, skönhet, inspiration, mening, samhörighet kan beskriva andliga erfarenheter. Naturen har nog alltid varit en plats där människor upplevt andlighet. Storslagen skönhet upplevd på vidderna på fjället, i stillheten vid en skogssjö eller vid ett stormande hav. Nytt liv som spricker fram på våren och stjärnorna på ett svart och oändligt himlavalv. Påminnelser om vår litenhet, samt storheten av att få vara en del i detta livets stora mysterium.

I vår västerländska stressade vardag fyllt av strävande efter materiell trygghet och framgång är det lätt att tappa kontakten med det andliga behovet som är en del av att vara människa. Men det finns där likväl. Kanske hör vi till dem som avskräcks av kyrkor och religioner och upplever dem som påträngande präktiga och fulla av dubbelmoral. Eller känner motvilja och olust mot alla olika new-age rörelser som var och en lockar med sin sanning. Var vi än står så finns det möjligheter att möta vårt andliga behov med respekt för vår egen person och utifrån vilka vi är.

Ett första steg är avskildhet. Det är svårt att lyssna inåt med allt brus och alla intryck som vi ständigt matas med. Hitta en plats där vi inte blir störda utan får tid att landa. Om vi är vana att vara i farten och ständigt ha människor omkring oss kan det vara skrämmande till en början. Kanske behöver vi börja med korta stunder och träna oss på att bara vara och andas. Ute i naturen eller inne. I tystnaden kan vi få kontakt med sådant vi hållit ifrån oss. Det kan finnas smärta som väcker rädsla, oro och sorg. Känslor som påminner om viktiga behov och genom att stanna kvar och bara vara i dem kan vi få kontakt med vår längtan och ljuset bakom. Kontakt med oss själva!

Jag tror att det finns mycket mer visdom och kunskap nerlagd och nedärvd i oss än vad vi är medvetna om. Genom stillhet och avskildhet kan vi lättare få kontakt med vår kärna och livet inom oss. Och för oss som tror på det, Gud. Det är först då tror jag som våra liv kan få riktning på allvar och verklig mening. När vi är i kontakt med livet och andligheten inom oss kommer vi lättare känna igen det när vi möter det utanför oss. I mötet med andra människor. Genom konst, musik, teater. Ute i naturen och i stadsbruset. Jag tror att andlighet i våra liv öppnar oss för att känna vördnad för livet, tacksamhet och ödmjukhet. Att det väcker en vilja att göra gott, att älska vår nästa och att bidra till att göra den här världen till en bättre plats för alla människor. Jag lever inte längre enbart för min egen skull, utan med hela världen i mitt hjärta!

Vad innebär andlighet för dig? När upplever du att ditt behov av andlighet blir tillgodosett? Finns det fler sätt som du kan möta ditt andliga behov på? 

Det händer att jag fastnar med att spela något spel på min telefon. Ibland tänker jag att jag slösar bort min tid. Att jag skulle kunna göra något mer meningsfullt med den stunden. På senare tid har det hänt att jag blivit arg på barnen när de hellre spelar olika typer av dataspel än gör något som jag upplever som mer meningsfullt. Mycket av min frustration och besvikelse kring speciellt detta med spelande eller tittande på skärmar som inte omfattar fler, gemenskap, har sin grund just i detta behov av mening. Det är ett viktigt behov och en drivkraft hos mig. Jag längtar efter att känna att det jag gör är meningsfullt och att känna mig levande, vilket kan vara en utmaning för en introvert och inte så känslostark person som jag. Men inte desto mindre viktigt!

Jag har ingenting emot att varken jag eller barnen spelar ibland och tänker att det möter olika behov i olika situationer. En stund av avkoppling. Att få skärma av tankarna från alla intryck och utmaningar i mötet med andra som sker under en dag. Gemenskap. Att spela tillsammans, bara ha kul, vilket ibland kan kräva en hel del samarbete och inte minst medling. Men ibland upplever jag att spelandet är en flykt. Ett substitut för andra behov. Viktiga behov som frid, vila, balans, andlighet, kontakt, utveckling, glädje. Behov som skulle behöva mötas på helt andra sätt och som ibland lämnar en känsla av meningslöshet efter sig när de inte blir tagna på allvar.

Precis som med alla andra behov så tänker jag att första steget är medvetenhet. Att vi blir medvetna om att det vi gör, oavsett om det är spelande, shoppande, festande, ätande, tv-tittande eller något annat, kan vara en flykt från något. Nästa steg är att försöka komma i kontakt med vilket behov det är som vi försöker gömma oss ifrån. Vissa behov kan bära på smärta. Vi kanske har behov som vi inte vet hur vi ska kunna möta. De kanske verkar oändligt djupa, som svarta hål, omöjliga att fylla. Eller påminner oss om förluster vi gjort tidigare i livet. Trötthet, för mycket stress och intryck, kan göra oss håglösa och oförmögna att agera på sätt som gagnar oss.

När vi inte är medvetna om vad vi egentligen behöver eller längtar efter är det svårt att hitta riktning. Det är först när vi är i kontakt med våra behov som möjligheterna öppnar sig för förändring. Finns det smärta, kan vi behöva sörja. För mycket stress och trötthet kräver vila och avspänning. Ensamhet kan kanske vändas genom ett samtal, sms eller att skriva ner hur det känns just nu. Att lyssna på musik, läsa böcker eller artiklar, ta en promenad kan hjälpa oss att komma i kontakt med vad som pågår inom oss. Vad som sedan möter våra behov kan variera och ju mer vi tränar oss på att hitta många olika strategier för att tillgodose dem, desto större frihet.

Ibland när jag fastnar i spelande så vet jag att det inte ger mig det jag egentligen behöver, att mitt behov är något annat. Insikten ger ibland kraft och energi att göra något som bättre möter mina behov. Ibland fortsätter jag bara spela, låter det vara avkoppling och uppladdning, medveten om att jag har valfrihet. Att jag är fri att välja!

Finns det situationer i ditt liv där du upplever tomhet eller att du flyr ifrån något? Vilka behov kan ligga bakom? Vad kan du göra som bättre möter dina behov? 

När storebror för tredje gången har kallat lillebror för en lipsill blev jag riktigt irriterad. Det låg nära till hands att höja rösten och ge uttryck för mina känslor. På samma sätt väcker det reaktioner när storebror blir kallad lat av sin pappa. Inom mig tänker jag att min man är korkad och snäser lätt att han ska sluta säga så. Ibland blir det en riktigt härlig rundgång av alla bedömningar vi har om varandra. Men ett är säkert! Inga bedömningar eller etiketter skapar den värme och närhet som jag längtar efter i mina relationer. Snarare tvärtom, vi blir en grinig familj där ingen känner sig älskad!

Att sätta etiketter och ställa diagnoser på varandra är hjärnans fiffiga sätt att förstå och hantera olika situationer och beteenden. Eftersom vi hela tiden matas med mycket information behöver vi förenkla den så att vi snabbt kan ta ställning till om det finns någon fara, om vi behöver anfalla eller fly, eller om vi kan ta det lugnt. Den stora nackdelen med detta är att det följer med en massa förutfattade meningar, rädslor och fördomar som skapar avstånd. De hindrar oss från att verkligen se och förstå människan framför oss, vad som pågår inom henne eller honom just nu.

Etiketter och diagnoser kan bli ett hinder för kontakten mellan oss människor, men innebär också möjligheter. När vi blir medvetna om att vi sätter etiketter på både oss själva och andra kan vi använda dessa för att ta reda på vad vi egentligen längtar efter och behöver. När storebror kallar lillebror för lipsill kan det bero på att han blir frustrerad och besviken över att lillebror får som han vill när han gråter, vilket sker på bekostnad av storebror som har behov av rättvisa och att också få känna sig betydelsefull. Pappa kanske kallar storebror lat för att han blir frustrerad över att storebror ofta inte vill hjälpa till med hushållssysslorna och önskar mer samarbete och ömsesidighet. Själv kan mina tankar på att maken är korkad berätta för mig att jag värdesätter omsorgen om varandra genom att vi använder ord som lyfter och skapar kontakt och för att jag längtar efter respektfulla relationer.

På samma sätt kan andra etiketter och diagnoser som ADHD, diabetes, religiös, rasist, introvert, arbetslös, svartsjuk, utbränd, vuxen, barn och så vidare bli hinder om vi bara fokuserar på beteenden och symptom, men möjligheter om vi riktar in oss på människor och behov. För bakom varje etikett finns en människa som längtar efter respekt, tillhörighet, acceptans, kärlek, närhet, kontakt, förståelse med mera. Bakom etiketten ADHD finns kanske en människa med stort behov av klarhet, kontakt, harmoni och förutsägbarhet för att känna trygghet. Etiketten rasist gömmer kanske en människa som längtar efter trygghet och skydd eller som värdesätter omsorg och respekt för människor och inte ser hur detta kan upprätthållas i rådande system. Den som anses vara svartsjuk längtar förmodligen efter tillhörighet, närhet och kärlek.

Istället för att låsa varandra i statiska uppfattningar så kan vi ta vara på möjligheterna bakom orden och fokusera på att hitta strategier och träna oss på att kommunicera vår längtan. Så nästa gång du tar till de där orden, bedömningarna, etiketterna om dig själv och andra, vänd på det! Ta reda på vad du längtar efter och värdesätter!

Vilka etiketter brukar du sätta på dig själv och andra? Vad tror du att de fyller för funktion? Vilka behov kan gömma sig bakom etiketterna? Hur kan du möta dessa?