Blogg

2015 > 07

Jag har då och då de senaste åren funderat över varför jag valde att satsa på kommunikation. Att ägna tid, energi och ekonomi åt att hjälpa människor förstå och nå fram till varandra och sig själva. Jag som inte är så utpräglat social eller speciellt kommunikativ själv alltid när det väl gäller. Som har lång kopplingstid mellan mina känslor och min hjärna och lätt hamnar i skam och flykt. När jag tvivlar på mitt vägval försöker jag fokusera på vad det är som driver mig: Längtan efter djupa, meningsfulla relationer. Efter kontakt och tillhörighet. Längtan efter att varje människa ska få utrymme att vara allt det fantastiska som den är och leva sitt liv i harmoni med sin längtan och sin omgivning. Om jag kan bidra, så vill jag ta vara på den möjligheten!

Kommunikation är så mycket mer än orden vi uttalar. Det är blickar, kroppsspråk, handlingar vi utför och allt det där vi inte säger, men signalerar omedvetet. All kommunikation både gentemot andra, men också till oss själva, drivs av våra behov. Våra allmänmänskliga behov som är kärnan i varje människas liv. Förenklat kan sägas att förstår vi och får kontakt med våra egna och andras behov, kan vi också förstå vår kommunikation och lättare ta ansvar för den så att den kan bli ett redskap för att skapa den kontakt, förståelse och ömsesidighet vi längtar efter.

För god kommunikation bygger på ömsesidighet! Det är i mötet och speglingarna med varandra vi växer och blir till. Du och jag bidrar till att skapa och forma både oss själva och andra genom vår kommunikation, hur vi reagerar, agerar och ger respons. Varje möte har sin dynamik och påverkas av olika faktorer. Finns det starka viktiga behov som inte är tillgodosedda kommer de förmodligen konkurrera ut andra viktiga behov. Som när barnen inte lyssnar och stänger av tv-spelet när jag ber dem för att deras behov av att visa mig respekt tillfälligt står under deras behov av att själva bli respekterade. Eller kanske längtar de efter kontakt, värme och omsorg och den ton jag använde påminner om detta, vilket väcker en reaktion av trots och revolt.

Bakom samma reaktioner kan även döljas olika behov och behoven kan skifta under kort tid. Ena stunden kan ilska betyda längtan efter kontakt. Nästa gång behov av respekt. När behovet av gemenskap och samspel är mättat kan behov av enkelhet och självständighet ta vid. Genom att vara öppna för den här dynamiken och i kontakt med vad som pågår inom oss, kan vi växla mellan att försöka skapa kontakt och förståelse för den andra personens känslor och behov, samt uttrycka vad vi själva har för behov och önskemål. I den bästa av världar utvecklas ett växelspel präglat av ömsesidig nyfikenhet, ärlighet och omsorg där vi vågar vara sårbara inför varandra.

Det är detta som Nonviolent Communication (NVC) bygger på och som jag har som en utgångspunkt i mitt arbete. Att skapa kontakt och kommunicera med respekt för allas behov. Det är lättare sagt än gjort, men med träning kommer färdighet. Når jag inte fram med det jag vill i en situation, är bästa lösningen oftast att byta strategi. Så nästa gång barnen inte stänger av spelet när jag ber dem, kanske jag ska sätta mig ner och spela en stund med dem istället för att höja rösten ännu mer!

Vad har du för tankar kring kommunikation? När funkar kommunikationen bra? I vilka situationer skulle du behöva ett annat sätt att kommunicera? Hur kan du göra istället?

Läs hela inlägget »

Jag har flera gånger fascinerats av att jag i mina olika relationer intar så skilda roller och positioner. I en nära relation är jag den som vill prata om känslor, uttrycker behov, driver på, är frustrerad och längtar efter bekräftelse, respons, delaktighet och ömsesidighet. Längtar efter att den andra parten ska visa vad den känner och tänker. Vad den behöver! I en annan nära relation uttrycker den andra parten frustration, ilska och besvikelse över mitt bristande engagemang och min bristande respons. Där är jag den som drar mig tillbaka, blir kall och kan inte uttrycka vad jag behöver. Precis detta möter jag ofta när jag handleder och samtalar med människor som vill utveckla sina relationer. På ena sidan individer som känner sig arga, besvikna och frustrerade för att deras partner eller andra närstående inte ger dem den bekräftelse och respons som de längtar efter. Och i andra änden, personer som drar sig undan allt mer för att de inte vet hur de ska bemöta alla känslor och förväntningar som sköljer över dem. Som tappar kontakten med sina känslor och behov i försök att skydda sig själva.

Det som är spännande i dessa möten är att bakom båda beteendena finns samma längtan och behov. Längtan efter förståelse, kontakt, tillhörighet, respekt, delaktighet, acceptans, närhet, ömsesidighet, kärlek, bekräftelse och att bli tagna på allvar. Svårigheten är att om vi enbart fokuserar på våra egna behov och att det är den andra parten som är ansvarig för att tillgodose dessa, så riskerar vi att hamna i låsta lägen där ingen får det den längtar efter. Det är först när vi ser att våra behov inte är knutna till den andra utan att det finns flera olika sätt att tillgodose dem på och blir medvetna om och försöker förstå vad det är för behov den andra personen ger uttryck för med sitt beteende som något kan börja hända.

Vi längtar alla efter bekräftelse på att vi är okej, att våra behov och känslor är viktiga. Vi längtar efter förståelse och att få känna att vi duger som vi är. När någon eller båda parter i en relation blir medvetna om sina egna behov, börjar ta ansvar för dem och får tillit till att de kan tillgodose sina behov på flera sätt, kan de lättare släppa kraven på den andra som ensam behovsförsörjare. Eftersom vi alla har behov av självständighet och frihet att bidra när vi vill, innebär de minskade kraven vi har på varandra att vi kan börja andas igen och öppna oss för att se den andra personen, istället för att stå i ständig strids- eller skyddsberedskap. När vi blir trygga med att vi kan ta hand om oss själva och ge oss det vi behöver på olika sätt, eller att sörja det som inte blev, behöver vi inte längre strida för alla våra behov i relationen. Istället kan vi medvetet välja ut vilka behov som är viktigast för oss och ge uttryck för olika sätt som den andra personen kan hjälpa oss möta dessa på. Så när vi hamnar i låsta lägen kan det vara en hjälp att ställa några frågor till oss själva:

Vilka behov ligger bakom min ilska och frustration eller vad är det jag försöker skydda genom att dra mig undan eller när jag känner mig maktlös och uppgiven? Har jag låst mig vid en strategi för att tillgodose mina behov? Vilka andra strategier kan också möta mina behov och min längtan? Har jag uttryckt tydliga, genomförbara önskemål till den andra parten om vad han eller hon kan göra för att möta mina behov eller är det egentligen krav som jag har uttryckt? Vad kan det vara för behov som den andra personen försöker uttrycka eller skydda? Vad kan jag göra för att möta dessa? 

Läs hela inlägget »

Under större delen av min tonårstid hade jag mer eller mindre problem med att äta på ett sätt som var balanserat och sunt. Värst var det när jag var runt 17-18 år då det eskalerade med hetsätning, kräkningar och självsvält. Tack och lov pågick det inte under allt för lång tid även om det tog många år för kroppen och sinnet att återhämta sig helt. Det som jag tydligast kan se när jag tänker tillbaka på den här perioden är att ätandet var ett sätt att dämpa smärta. Smärtan över viktiga behov som inte blivit tillgodosedda utan trängts undan. Ett uttryck för längtan efter kontakt, närhet, kärlek, att bli sedd och få förståelse. Ett rop på hjälp!

Ibland kan jag även idag känna samma sug efter att äta utan gräns. Det händer att jag tillåter mig själv att frossa en aning, väl medveten om att mitt behov är något annat än näring. Nu sätter min kropp stopp vid ett visst mått av matintag så det blir sällan några värre konsekvenser än att jag känner mig lite uppsvullen och olustig ett tag. Men medvetenheten om att det är något annat jag saknar som ligger djupare än näring och som inte kan tillgodoses med mat, hjälper mig att söka efter andra strategier när suget kommer. Det gör att jag inte längre är ett offer under mina begär.

För det är just det jag tror vår inre människa vill berätta! Att den näring vi behöver och längtar efter ligger på ett annat plan. Att det är vårt inre som behöver näring i form av närhet, kärlek, förståelse, acceptans, värme, omsorg, vila, avspänning, harmoni, kontakt, gemenskap eller bara att få sörja saknaden av viktiga behov. I suget efter mat, alkohol, sex, arbete, droger, träningskickar eller andra kickar finns en längtan. Längtan efter något vackert och viktigt! Först när vi får fatt i det vi egentligen längtar efter och vågar öppna oss för och ta emot det, kan suget efter det där andra dämpas.

Om vi har tillgodosett våra behov och dämpat smärta genom till exempel att äta under en lång tid tar det också tid att bryta mönstren. Våra hjärnor är programmerade till att agera på ett visst sätt vid vissa signaler. Genom att upprepade gånger möta samma signaler på ett nytt sätt som mer tillgodoser de verkliga behoven vi har, kan vi successivt skapa nya mönster och beteenden. Detta kan kräva mycket disciplin, kamp och stöd. Inte minst mycket kärlek, acceptans och förståelse!

Det är inte bara hjärnan som behöver programmeras om utan även våra hjärtan. I smärtan och saknaden efter viktiga behov finns skam. Förlamande, isolerande skam. Skam som behöver komma upp till ytan, bli synlig, så att den kan förlora sin kraft. I skammen finns längtan efter tillhörighet, acceptans och värdighet. Att duga och bli älskad. Den stora förändringen för mig kom när jag inte längre dolde och smög med mitt tröstätande. Främst för mig själv. Att jag erkände att nu känner jag så här och jag väljer att äta för att hantera det. Det blev början på vägen mot ett sundare sätt att äta. Idag är jag mer medveten om när min kropp behöver näring, framförallt när träningen inför förra årets triathlon var i sin intensivaste fas. Jag vet också bättre nu när det är kärlek och inte näring jag behöver och kan med gott samvete njuta av god mat!

Finns det situationer i ditt liv där du anar att djupare behov gömmer sig bakom ett sug eller ett beteende? Vad är det du längtar efter egentligen? Vad kan du göra eller be om för att möta din längtan?.

Läs hela inlägget »

Efter att jag firat att min träning till sommarens triathlon äntligen kommit igång blev jag sjuk. Gissar att fler känner igen sig! Att äntligen tagit de där första stegen mot ett hälsosammare och rörligare liv och så tar det stopp. För egen del tänker jag att det är min kropps sätt att säga att den behöver vila efter en intensiv period och bara klarar av lite mer lagom träning just nu.

Den berättar en hel del min kropp som jag inte alltid varit så bra på att tyda. Men nu när jag börjar bli lite mer lyhörd, har jag också börjat kunna ana och förstå vad vissa signaler betyder. Som att nackspärren på vänster sida som återkommer med jämna mellanrum berättar att jag har bitit ihop och hållit tillbaka för mycket av mina känslor. Att smärtan i vänstra skulderbladet, som inte är lika vanlig nu som förr, är sorg som behöver bli sedd, bekräftad och få utrymme att finnas. Gnagandet i bröstet som berättar att jag inte är i kontakt med mina känslor och viktiga behov.

För mig är min kropp ett tempel! Det är min kropp som ska bära upp allt det vackra som är jag. Hur den ser ut är inte det viktiga, utan hur den mår. Jag tänker kroppen som en förlängning av vår inre människa. Genom kroppen kan vi känna, göra och upptäcka nya saker. Kroppen behöver omvårdnad och underhåll. Lagom med träning och rörelse. Det kan räcka med en liten stund varje dag. Tid för vila och avspänning på olika sätt i vardagen. Näring, vätska och tvagning för att få energi och hålla oss rena och friska. Beröring genom kramar och massage som frigör välgörande hormoner och håller igång cirkulationen. Genom att ta hand om våra kroppar hedrar vi oss själva. Visar oss själva respekt, att vi är viktiga och betydelsefulla. När vi respekterar oss själva växer också respekten för andra!

För våra kroppar är fantastiska! Precis som våra känslor och även våra tankar, så vill de berätta för oss om behov vi har. Speciellt om vi har svårt att ta våra känslor på allvar eller inte har lärt oss att lyssna på dem så hittar vår inre människa andra vägar. Genom våra tankar och våra kroppar gör den oss uppmärksam på att vi behöver ta oss själva och våra behov på allvar. Känslor och behov som inte blivit sedda och bekräftade försvinner inte utan hittar andra vägar. Som om vår kropp vill påminna oss om att vi är allt för viktiga och värdefulla för att inte bli tagna på allvar. Att vissa känslor och behov måste få finnas oavsett.

Så passa på och lyssna på din kropp i sommar och nästa gång du får huvudvärk, nackspärr, ont i magen, ryggskott, ångest och så vidare, stanna upp och försök lyssna in! Var stilla och försök fånga känslorna i kroppen. Stanna kvar i dem. Försök känna hur de känns i kroppen. Vad vill din inre människa berätta genom känslorna och kroppen? Vad är det du behöver som du har missat? Det kan bli början på en ny resa mot större välbefinnande, balans, harmoni, glädje och gemenskap!

Vad försöker din kropp berätta för dig om dina behov? Vad kan du göra för att bli mer lyhörd för vad du behöver för att må bra? Är det något du behöver förändra? 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv