Jag älskar att fira! De senaste veckorna har gett flera möjligheter till firande. Midsommar och flera omgångar med kalasande. Intensiva förberedelser för några timmars gemenskap med prat och god mat. Efterarbete med disk och plock. Men också firande när laget man hejar på vinner som i fotbollsmatchen igår. Glädje! Avsaknad av firande kan också vara smärtsamt. Ett minne jag har från min barndom är när jag och min pappa är själva en helg och det är min födelsedag. Jag ligger i min säng på morgonen och väntar, men ingen kommer. I köket satt min pappa och läste tidningen och hade helt glömt det här med sång och frukost på sängen. Besvikelse!

Att fira är ett viktigt mänskligt behov som samtidigt möter flera andra behov. Kontakt och gemenskap. Glädje och mening. Men också tillfälle att visa uppskattning och tacksamhet. En möjlighet att samla de människor vi älskar, men också de som vi skulle vilja ha en bättre relation till. Att vara den som blir firad möter viktiga behov som att känna sig betydelsefull och viktig. Andras uppskattning får oss att känna oss sedda, det stärker oss samt ger värmer och näring åt vår inre människa.

Ett stort behov som firandet möter är tillhörighet. Att dela en upplevelse med andra får oss att känna oss som en del av något större. Mötet kring ett gemensamt intresse eller längtan ger möjlighet till kontakt även på ett djupare plan. Vi känner in och uppfylls av andras glädje och entusiasm, vilket förstärker vår egen upplevelse av glädje, tillhörighet och kanske även mening. Konserter, teater, sportevenemang, gudstjänster är några platser där vi kan uppleva gemenskap och samhörighet.

Ibland är livet sådant att vi saknar de människor eller sammanhang som ger möjlighet till firande och gemenskap. Ensamhet och utanförskap kan vara stora källor till sorg och att bryta sig ut ur isolering är inte enkelt eftersom det ofta påverkas av flera olika faktorer. En början till förändring kan vara att bli medveten om och erkänna sin längtan efter gemenskap, tillhörighet och firande och sörja saknaden av det. Att bli medveten om viktiga behov gör det möjligt för oss att sörja om det behövs, men öppnar också upp för att hitta strategier som kan hjälpa oss att få det vi längtar efter.

När vi vet vad vi behöver kan vi lättare öppna oss för de möjligheter vi har omkring oss och som kan möta vår längtan. Om ingen kommer ihåg oss på vår födelsedag eller har möjlighet att fira oss, kan vi visa oss själva den uppskattning vi längtar efter. Göra något vi gillar, efter att vi först kanske har tillåtit oss att sörja. Vi kan också, om vi har möjlighet, höra av oss till någon vi känner. Berätta att vi fyller år, känner oss lite deppiga för ingen har hört av sig och fråga om vi kan göra något tillsammans.

Det förvånade mig att jag kände en sådan värme i hjärtat av alla grattishälsningar på facebook när jag fyllde år. Att några ord kan ge så mycket och fylla med tacksamhet! Livet är hårt nog många gånger, så ta vara på varje möjlighet att fira. I gemenskap med andra eller själva. Fira stort som smått! Födelsedagar, namnsdagar, mor- och fars dag, inflyttning och hemkomst, genomförda projekt och uppnådda mål. Fira livet!

Vad är viktigt för dig att fira? På vilket sätt kan du ge mer utrymme för firande i din vardag? Hur kan du fira dig själv och andra på nya sätt? 

En nära vän till mig har nyligen upptäckt och fått kontakt med ett viktigt behov. Behovet av omsorg! Hon har sedan barnsben varit den starka, duktiga, självständiga flickan. Som stått upp för sig själv och andra. Varit driftig och målmedveten. Men nu har hon blivit medveten om att hon också har behov av att få omsorg. Att få vara sårbar och att få ta emot andra människors hjälp, stöd, värme och kärlek.

Ibland tvingar livet oss att ta allt i egna händer. Att klara av saker vi egentligen inte skulle behöva klara av ensamma. Bära allt ansvar för vårt eget och kanske även andras välbefinnande. Det kan gå ett tag, ibland ett helt liv. Men det har också ett pris! För att kunna vara starka och självständiga, klara oss själva hela tiden, kan vi behöva stänga av vissa känslor och kontakten med de där andra behoven. De som kan uppfattas som svaghet. Som innebär att vi står utlämnade, sårbara, men som är en förutsättning för närhet, tillit och ömsesidighet. Att vara den som tar emot, som behöver. Det kan kräva mycket mod!

När vi föds finns alla våra behov inprogrammerade i vårt inre, i vårt dna. Vissa behov viktigare än andra utifrån våra personligheter. Allt eftersom vi växer och utvecklas får vi kontakt med fler behov. Beroende på hur vi blir sedda och bemötta, får våra behov bekräftade och tillgodosedda, kommer de få sin rättmätiga plats i våra liv. Behov som fått finnas i våra liv under vår uppväxt kommer vi lättare och naturligare kunna tillgodose när vi blir äldre. Viktiga behov som inte blivit bekräftade och tillgodosedda kommer inte sluta finnas, men riskerar att blockeras inom oss. Det är min upplevelse!

Att inte få viktiga existentiella behov som respekt, omsorg, kärlek, närhet, värme, att känna sig betydelsefull och så vidare tillgodosedda väcker känslor. Ilska, besvikelse, förvirring, sorg. Känslor, som om de inte möts med empati och förståelse, lägger sig och väntar inom oss, samtidigt som vi bygger upp ett skydd för att hålla smärtan ifrån oss och undvika att uppleva den igen. Skammen över att inte vara värd lägger sig runt vår kärna och skyddar oss från att bli sårade igen. För att få kontrollen över våra liv och upprätthålla vår värdighet blir vi kanske den där starka, självständiga och duktiga, eller kanske blir vi den som flyr undan och gömmer sig för allas blickar. I båda fallen kan konsekvensen bli att vi går miste om den nära kontakt med andra människor som vi längtar efter.

Dessa viktiga behov som vi har slutar inte att finnas bara för att vi håller dem ifrån oss. När vi längre fram i livet, speciellt i perioder när vi är mer utsatta och sårbara, hamnar i situationer som påminner om tidigare erfarenheter kan längtan och smärtan väckas till liv igen. Längtan efter att få våra behov tillgodosedda och smärtan och sorgen över att vi gick miste om det. Genom att ta vår smärta på allvar och tillåta oss att känna och sörja, kan vi öppna nya möjligheter för att möta vår längtan. Vi kan tillgodose våra behov genom att ge det vi behöver till oss själva eller genom att be andra om hjälp. Ju konkretare desto bättre. Men också att ge det vi längtar efter till någon annan kan ge oss det vi längtar efter själva.

Vad längtar du efter mer av i ditt liv? Vad hindrar dig från att uppleva det? Vad kan du göra eller be om som skulle få dig att uppleva mer välbefinnande i ditt liv?

Idag har jag tänkt skriva om mod, men det har gått trögt. Mod och att vara modig omfattar mycket. För mig handlar mod främst om att våga möta sin egen rädsla. Den rädsla som hindrar oss från att leva helt och full. Som står i vägen för mötet mellan oss människor. Kontakten, närheten och tilliten till oss själva och andra. Att våga släppa taget och kasta sig ut i det okända och outforskade. Att inte fly utan stanna kvar i kontakt med sig själv när känslorna och kroppen signalerar. De senaste månaderna har jag varit där flera gånger. Ibland känns det som om jag levt större delen av mitt liv där, på gränsen, med rädslan som en ständig följeslagare. Ständigt strävat framåt, strävat inåt! Driven av längtan efter att få vara en del av något större, att utvecklas, upptäcka och framförallt att få tillhöra.

Att våga gå utanför vår egen trygghetszon och kontroll kan kräva stort mod. Många gånger kan det innebära att vi står nakna och sårbara inför varandra. Mod är att våga ställa de viktiga frågorna. Att fråga hur någon mår och verkligen vilja och våga lyssna och förstå. Mod är att våga säga hur det någon sagt eller gjort påverkade oss och vad vi längtar efter och behöver istället. Att försöka förstå och skapa kontakt trots att känslorna inom oss vill få oss att vända bort eller gå till attack. Mod är att våga se och agera, fast det känns och tar emot. För att vi vet att det är rätt och vi vet att det är viktigt. När vi vågar kan vi upptäcka ny sidor och förmågor hos oss själva och andra.

Rädslan är oftast det som står i vägen för modet och rädslan gömmer ofta flera lager av behov. Behov som är så viktiga för oss att skydda att vi ibland tappar förmågan att agera på de sätt som vi skulle vilja. Ett första steg när rädslan slår till är att våga stanna och vara i den. Känna den och låta den leda oss till behovet. Vi kanske är rädda för att vi vill känna oss trygga och skyddade. Under behovet av trygghet gömmer sig kanske längtan efter acceptans. Acceptans kan vara ytskiktet för behovet av tillhörighet och under tillhörighet längtan efter liv, kärlek och frihet.

När vi kommer i kontakt med dessa olika lager av behov händer något. Andra känslor kommer till uttryck. Andra behov blir plötslig viktigare än behovet av att skydda oss själva. I dessa inre möten med oss själva väcks modet och vår längtan efter att bidra, förstå, skapa kontakt blir starkare än rädslan. Vi har alla olika omständigheter och situationer som är utmaningar för oss och som väcker rädsla. I stället för att jämföra oss med andra, vilket bara hämmar och begränsar, kan vi fokusera på vår egen resa och upptäcka nya sidor och förmågor hos oss själva. När vi gör detta kommer vi också öppna upp för nya möten och se nya sidor hos andra. Nya möjligheter!

Den här våren har gett mig flera anledningar till att känna mig nöjd och stolt över mig själv. Jag har kastat mig in och drivit igenom flera projekt under kort tid. För några dagar sedan avslutade jag ett deltidsvikariat som administratör på en skola med att arrangera personalens sommarfest. Det viktigaste jag bär med mig från den tiden är modet hos alla dessa underbara människor som kämpar för att våra barn ska få en bra start i livet. Trots knappa resurser ger de inte upp. De är mina hjältar!

Vad innebär mod för dig? I vilka situationer längtar du efter att våga mer? Hur kan du göra för att våga möta din rädsla när den hindrar dig från att göra det du vill?

Jag har alltid känt mig lite annorlunda. Aldrig riktigt varit utanför, men aldrig riktigt passat in. När jag under åren delat mina tankar och funderingar med andra har jag ofta mötts av oförstående miner. Känt att jag inte riktigt nått fram eller blivit tagen på allvar. Det har hänt ibland att jag tänkt att jag kommer från en annan planet. Jag har inte alltid förstått spelet. Inte helt hängt med i språket eller fattat meningen med det som sägs omkring mig. För att skydda mig själv har jag hållit tillbaka och försökt passa in. För att jag längtat efter att få tillhöra, att få vara del av gemenskapen!

Förståelse och acceptans är två viktiga behov som har blivit synliga för mig det senaste året. Att få bli accepterad för den jag är och få förståelse för hur jag tänker och fungerar i olika situationer, som kanske skiljer sig från normen. Men vad är normen egentligen? Det uppmuntras att ta plats, att vara social, utåtriktad, att säga sin mening, stå upp för sig själv. Allt går snabbt så det gäller att hänga med. Vara kvick med att bidra till samtalet. Ämnen byts snabbt och plötsligt är tillfället förbi. I klassrummet förväntas eleverna bidra i diskussioner och svara på frågor. Redan i förskolan tränas barnen på att prata inför varandra och ”konversera”. Och det är bra! Det är positivt att få träna sig och utveckla olika förmågor, men bara om det utgår från acceptansen och förståelsen av att vi är olika. Att vi har olika förmågor utifrån de unika människor vi är, utifrån våra personligheter. Vissa av oss behöver tid! Tid att låta saker sjunka in så vi kommer i kontakt med vad vi känner och tycker i olika frågor. Vi behöver också olika mycket trygghet och kontakt för att kunna bidra.

Jag har länge varit medveten om att jag känner in andra människors sinnesstämningar. När det kommer in en annan person i rummet där jag är ändras mitt fokus från mig själv till den personen. Hur mycket det påverkar mig beror på situationen, om och hur vi känner varandra. Omedvetet skannar jag av vad som pågår i den andra, om det finns känslor i rörelse och behov som inte är tillgodosedda. Är det mycket som pågår eller om det personen säger och gör inte stämmer med vad jag registrerat, blir jag osäker och förvirrad. Mina försvar aktiveras! När processen pågår kan jag inte svara på frågor om vad jag tycker om något, vad jag känner eller vad jag behöver. Detta har många gånger fått mig att känna mig dum, korkad, inkompetent, asocial och så vidare. Förmodligen är jag inte ensam om det!

Genom att jag börjar bli mer medveten om hur jag fungerar och reagerar i olika situationer kan jag hantera dessa på andra sätt. Jag kan ge mig själv mer förståelse och acceptans och jag kan be andra om detsamma. Framför allt kan jag be om tid för att hinna känna in vad jag står och behöver just nu. Förståelse och acceptans för att vi är och fungerar olika är bland det bästa vi kan ge oss själva och andra. Det skapar en öppenhet och en frihet som kan hjälpa oss att ta oss ur de olika försvarsmönster vi lätt hamnar i när vi försöker skydda vårt värde och stå upp för våra behov! Det gör det också möjligt för oss att uppleva och dela den rikedom vi har i varandra!

I vilka situationer skulle du behöva mer förståelse och acceptans? Vad kan du göra för att ge det till dig själv eller be om det från någon annan? Hur kan du ge andra mer förståelse och acceptans?