Blogg

2015 > 05

Vi har varit på helgtur till Växjö och tillbringat några timmar i bilen. Istället för att sitta försjunken med IPod eller film som vanligt föreslog storebror att vi skulle göra en musiklek. Hela familjen fick turas om att välja låtar som vi lyssnade på tillsammans. Det blev den bästa bilresan på länge! Alla bidrog med sina favoriter. Gamla godingar från 80-90-tal blandades med schlagerpop á la Saade och Zelmerlöv.

Delaktighet innebär att få vara med och påverka, att bidra och känna att man är en viktig del av något. Ett behov som har betydelse både för självkänslan, hur jag känner och tänker om mig själv, och självförtroendet, tilliten till min egen förmåga. När vi får vara med och påverka och bidra stärks vår känsla av att vara betydelsefulla och att vi tillhör något större. I gemenskapen med andra finns möjlighet för oss att pröva och växa i våra förmågor och som människor. Genom delaktigheten kan vi uppleva den kontakt och utveckla den tillit som har så stor betydelse för vårt varande.

Det kan finnas flera orsaker till varför vi inte öppnar upp för delaktighet när möjligheterna finns. Våra egna behov av kontroll, trygghet och självständighet kan vara så stora att vi har svårt att dela uppgifter och även våra liv med andra. För mig blir detta tydligt ibland när mina barn vill hjälpa till och jag är trött och helst vill att det ska gå lätt och smidigt. Även i parrelationen kan längtan efter delaktighet bli stark när någon part håller tillbaka och inte visar och delar så mycket av sig själv som vi längtar efter. Kanske finns det rädsla och skam som hindrar oss och som bottnar i behov av acceptans och respekt. Vi vågar inte ta risken att göra andra eller oss själva delaktiga för att vi inte känner tillit till att vi kan hantera situationen, skydda och stå upp för oss själva, eller känner rädsla för att andra inte ska bli nöjda med eller uppskatta vårt bidrag eller oss.

Så när vi upptäcker att vi väljer bort delaktighet kan vi fråga oss själva vilka behov vi då väljer att skydda. När vi längtar efter delaktighet kan vi fundera över på vilket eller vilka sätt vi kan be om att få vara med. Att inbjuda till delaktighet kan kräva en del träning om man är ovan. Allt går kanske inte så lätt och smidigt som vi önskar eller är vana vid, men resultatet och belöningen kan bli just den kontakt, glädje och gemenskap som vi längtar efter och som berikar våra och andras liv!

I vilka situationer har du svårt att bjuda in andra till delaktighet? Vilka behov kan ligga bakom? På vilka sätt kan du öppna upp för att göra fler delaktiga i det du gör och i ditt liv eller vad kan du be om för att få uppleva mer delaktighet i ditt liv?

Läs hela inlägget »

Under hösten var mitt mantra samarbete! Jag längtade så efter att vi skulle hjälpas åt i familjen. Bidra och underlätta för varandra. Att barnen skulle komma och sätta sig och äta när det var mat utan att jag skulle behöva be dem tio gånger. Att maken skulle dra fram dammsugaren innan huset började se ut som det var övergivet för årtionden sedan. Jag längtade efter att vi skulle bli ett team där alla tog ansvar var och en utifrån sin förmåga och kände sig nöjda och glada för att få göra det. Istället så blev det en höst full av frustration, ilska, sorg och besvikelse!

Samarbete är inget som bara kommer för att vi önskar det eller ber om det. Brist på samarbete är många gånger ett symptom på att det finns viktiga behov som inte är tillgodosedda. I en familj med flera individer och många behov kan vi ibland hamna i obalans med varandra, vilket gör att den harmoni vi längtar efter är svår att uppnå. I stället för att uttrycka önskemål börjar vi kanske kräva, hota, bestraffa eller införa belöningssystem, vilket underminerar möjligheterna till samarbete.

Inom NVC* är ett grundantagande att alla människor har en naturlig längtan efter att bidra till andra om vi känner att det är frivilligt. När våra behov av tillit, respekt och delaktighet är mötta och vi känner oss accepterade och betydelsefulla, så ökar chansen att vi kommer att vilja bidra. Vet vi också vad vi bidrar till, vilka behov hos andra som tillgodoses när vi hjälper till, så stärker det också relationen och önskan att samarbeta.

Bristen på samarbete handlar alltså inte om att andra är lata, självupptagna, trotsiga, bråkiga, krångliga eller otacksamma. Det är en signal på att det finns behov som inte är tillgodosedda. Behov som är så viktiga att det bara finns ett alternativ. Att säga nej och stopp! För att samarbete ska vara möjligt måste först dessa andra behov tas om hand. Eftersom vi ofta inte är tränade på att lyssna in, förstå och uttrycka vad vi behöver, berättar vi på de sätt vi förmår, vilket kan tolkas som ovan.

Genom att vi lär oss att ta kontakt med våra egna behov kan vi också börja ta ansvar för dem. Vet vi behovet bakom, varför vi inte vill samarbeta just nu och vad vi skulle behöva för att kunna känna glädje i att bidra, är det lättare att ge uttryck för det. När allas behov är på bordet blir det också möjligt för oss att välja någon annans behov före vårt eget, just för att vi ser och förstår att det är väldigt viktigt för den personen just nu.

Jag har inte gett upp min längtan efter samarbete, jag har bara bytt strategi! Bakom min frustration finns en djup längtan efter tillhörighet som rymmer omsorg, värme, respekt och delaktighet. Genom att sörja det som aldrig blev och försöka konkretisera min längtan i tydliga och genomförbara önskemål kan jag ta bättre ansvar för mina behov. Att se och respektera de andras behov gör också stor skillnad. Det blir inte som jag önskar i alla lägen, men på sikt är jag övertygad om att det kommer att bidra till det samarbetet som jag längtar efter som har tillit, omsorg och respekt som grund!

Hur fungerar samarbetet i ditt liv? Vilka behov kan ligga bakom hur du agerar i olika situationer där du längtar efter samarbete eller känner dig tvingad till ”samarbete”? Hur kan du ge uttryck för dina behov så att det blir tydligt och bidrar till förståelse?

*NVC – Nonviolent Communication är ett kommunikationsverktyg och förhållningssätt utvecklat av Marshall Rosenberg.

Läs hela inlägget »

Jag känner igen tecknen. Svårt att somna på kvällen. Vaknar tidigt. Lättirriterad. Svårt att fokusera. Namn på människor jag känner försvinner bak i minnet. Förvirring, oro, tunnelseende, tvivel. Gråten som kommer när de små extra sakerna i vardagen händer. När barnen inte vill samarbeta. När diskmaskinen går sönder. Då är det dags att stanna upp! Dags att varva ner, vilket ibland är lättare sagt än gjort. Livet erbjuder emellanåt inte så många pauser. Vi behöver själva se till att skapa dem!

Vi lever i ett samhälle som ställer höga krav. Det är ett ständigt brus omkring oss med information, förväntningar, inre och yttre krav. Mängder med aktiviteter, egna och för våra barn. Ett arbetsliv som blir mer och mer pressat. Våra hem ska vara snygga, prydliga och själva ska vi vara vältränade. Fler och fler prylar kräver mer och mer underhåll. Det blir allt svårare att få ordning på den där balansen i livet som det pratas så mycket om. Och hur den ser ut behöver vi var och en hitta inom oss själva utifrån vilka behov som är viktigast för oss. Vad vi får energi ifrån och vad som tar energi. I familjelivet är det ännu fler behov som behöver få utrymme och balanseras.

Vila och återhämtning är viktiga behov vi har och kroppen, om vi lär oss tyda signalerna, är snabb med att berätta för oss när vi behöver ta det lugnt. Hur dessa signaler ser ut och vad vi behöver kan se olika ut, men ju bättre kontakt vi har med vår kropp och vår kärna, desto tydligare uppfattar vi behoven. Även här har vår inre motivation och drivkraft en stor betydelse. När vi gör något utifrån behov av att få godkännande och att få tillhöra istället för att vi känner tillfredsställelse av att bidra eller skapa riskerar det att ta mer energi än det ger. Detsamma gäller städning, träning, trädgårdsarbete, socialt umgänge och annat vi gör på vår fritid eller i arbetet.

Att vara medveten om vad som gör oss trötta och vad som ger kraft samt vad det är som driver oss är en bra början för att skapa balans i vardagen. Är man som jag en person som bäst laddar batterierna i lugn och ro, kan det vara lämpligt att inte ha för många sociala aktiviteter inbokade. En almanacka som ger överblick kan hjälpa oss att planera in luckor för vila och återhämtning. Vi kan köra hårt ett tag, men bara om det finns tid för att återhämta sig. I vardagen kan vi medvetet använda olika tillfällen som utrymme för vila. Till exempel på vår väg till jobbet eller annat där vi tar oss tid att landa i våra tankar och våra känslor så vi kommer i kontakt med våra behov.

Träning, städning och så vidare kan ge inre vila om vårt fokus är riktat dit. En stund med barnvakt om vi har barn. Promenader i naturen. En god bok eller film. Enkel middag med nära vänner. När mina barn var mindre kunde en stunds legobyggande ge mig den paus jag behövde för att ladda om. Att gå och lägga mig med barnen har ibland varit ett sätt för mig att ge kroppen vila under perioder med lite sömn, samtidigt som jag släppt kraven på snyggt och prydligt hem. Närvaro i det som är just nu! Genom att fokusera på det som är viktigt i livet och genom att vara i kontakt med vad vi behöver kan vi lättare göra val som berikar oss själva och andra. Mer balans och harmoni helt enkelt, till nytta för alla!

Vilka behov är viktigast för dig? Vad får du energi av? Vilka aktiviteter tar mer energi än de ger? Hur kan du skapa utrymme för återhämtning och vila i ditt liv?

Läs hela inlägget »

Jag har upptäckt att jag har stort behov av klarhet. Att andra är tydliga med vad de har för önskemål eller vad de känner och behöver. Min inre radar är ständigt på när andra människor är i närheten och skannar av andras behov och känslor så när det inte matchar med vad de säger blir det förvirring. Förvirringen gör mig osäker och tar energi eftersom jag inte vet vad som förväntas av mig i situationen eller vad jag kan bidra med. När jag blir osäker tenderar jag att bli otydlig och diffus och… Ja, ni kan säkert gissa, det blir inte så bra kontakt!

Utifrån våra personligheter och erfarenheter utvecklar vi olika strategier för att hantera våra egna och andras känslor och behov. Medvetet och omedvetet! I nära relationer kan våra strategier bli mönster av anpassning, hänsynstagande, kontroll, revolt, underkastelse för att tillgodose vissa viktiga behov vi har. Med konsekvensen att andra viktiga behov inte blir tillgodosedda, vilket kan leda till känslor av frustration, ilska, besvikelse, rädsla, uppgivenhet, sorg, maktlöshet och så vidare.

Avgörande för kvaliteten i våra relationer är då hur vi kan kommunicera våra känslor, behov och önskemål. Detta är inte alltid så enkelt! Vet vi inte vad vi verkligen behöver är det svårt att komma med förslag på önskemål och strategier. Vi fastnar kanske istället i en rundgång av känslor och tankar som triggar igång ännu mer känslor och tankar. Viktiga behov som tillhörighet, att vi får vara med, att känna oss viktiga och betydelsefulla, acceptans kan få oss att avstå från att säga vad vi känner och behöver av rädsla för att bli avvisade och utanför.

Har vi stort behov av självständighet, självbestämmande och frihet undviker vi kanske all delaktighet, samarbete och gemenskap som kräver anpassning. Är trygghet och stabilitet viktigast kanske vi börjar kontrollera oss själva och andra. Om respekt och värdighet står högst upp kanske vi hugger vid minsta antydan till kritik eller ifrågasättande. Det avgörande är inte, tänker jag, vilka strategier vi väljer för att tillgodose våra behov, utan i vilken utsträckning vi är medvetna om vilka behov vi försöker tillgodose och om våra valda strategier får de konsekvenser vi önskar.

När vi vet vilka behov vi har och vad vi tror skulle kunna möta dessa är det lättare att vara tydliga eftersom vi utgår ifrån oss själva. Och utifrån att vi vet att det finns olika strategier för att möta behoven kan vi undvika att binda andra människor genom att kräva att de ska göra det vi ber om eller ändra på sig. Det ger både oss själva och andra större frihet och klarhet! Nu när jag vet att jag har stort behov av klarhet är det lättare för mig att vara nyfiken på vilka behov andra försöker tillgodose med det de säger eller gör. När jag vågar fråga med ett öppet hjärta för att försöka förstå och för att hitta vägar att möta bådas behov är möjligheten större att vi får en god kontakt och skapar den ömsesidiga relationen vi längtar efter som vilar på tillit och respekt!

I vilka situationer skulle du behöva mer klarhet och förståelse? Vad hindrar dig från att be om det? Vilka behov hos dig försöker du skydda? Vad skulle du kunna säga för att hjälpa den andra personen att berätta om vad den behöver? Hur kan du berätta om vad du behöver så att den andra lättare kan ta till sig det du vill säga? 

Läs hela inlägget »

Om ungefär två månader går starten på Horla Triathlon 2015. Jag känner ett pirr i magen när jag tänker på det. Minns glädjen från förra sommaren. Över att få vara där. Samhörigheten med de andra deltagarna. Mötet med alla som hejade. Att känna adrenalinet och kraften i kroppen. Men bakom pirret gömmer sig också en rädsla. Tankar som ”tänk om jag inte lyckas så bra som förra året” och ”det är dumt att ta risken, det är bäst jag hoppar över” far genom huvudet och en oro gnager för att min drivkraft ska ha sin källa i att bevisa något för andra. Att jag måste upprätthålla min värdighet genom att lyckas. Jag minns också besvikelsen i en annan deltagares ögon, som visserligen hade bättre resultat än mig, men presterat sämre än tidigare.

Den här gången har jag än så länge avstått från att skriva något om min uppladdning inför detta årets triathlon. Främst just för att jag inte känner att jag behöver bevisa något. Men också kanske för att inte riskera att behöva visa upp ett eventuellt ”misslyckande”. För någonstans finns ju föreställningen om att vi hela tiden måste bli bättre. Att det som är inte är gott nog. Utifrån att vi alla längtar efter att få känna oss betydelsefulla, accepterade och att få tillhöra en gemenskap är det lätt att vi hamnar i prestation, lydnad och beroende som kan hämma oss när vi ska göra olika saker. Att inte lyckas riskerar att likställas med att inte duga.

För två veckor sedan skrev jag om lydnad som handlar om att göra något för att vi tror att vi måste eller för att det är vår plikt. I vissa fall agerar vi utifrån rädsla för bestraffning eller för att få en belöning. Om lydnad är vår drivkraft finns det risk att vi hamnar i ett läge där de enda alternativen är att göra revolt eller att underkasta oss helt. Till skillnad från lydnad innebär självdisciplin att vi väljer att göra något därför vi ser att det tillgodoser behov, både hos oss själva och andra. Den största skillnaden kommer visa sig i med vilken energi och glädje vi gör något, men också hur uthålliga vi kommer att vara.

När vi sätter upp mål för våra liv, både i arbetet och privat, gör det därför stor skillnad om vi har kontakt med våra behov och drivkrafter. Om vi kan se hur det vi gör bidrar till oss själva och andra är det lättare att hitta motivation och målmedvetenhet. Märker vi att vi gör något enbart för godkännande eller kanske för att undvika någons missnöje kan vi ta kontakt med vilka behov vi försöker möta genom agerandet. Kanske hittar vi en annan drivkraft som berikar oss eller kanske väljer vi i stället att avstå helt och hållet.

Så alla mina känslor och tankar inför årets triathlon påminner mig om att det är viktigt för mig med tillhörighet, acceptans och trygghet. Det är också en möjlighet för mig att ta kontakt med det som är mina viktiga drivkrafter. Lust, glädje, närhet till naturen, inspiration, en stark kropp och ett starkt sinne. Så varje gång jag sätter upp mål, disciplinerar mig och väljer att träna så gör jag det för att det berikar mig både till ande, kropp och själ. Och när jag gått i mål, om det är meningen, kan jag än en gång fira och känna stolthet och tacksamhet inför livet!

Vilka sysslor och engagemang tar mer energi än de ger? För vems skull gör du det? Vilka behov försöker du möta? Hur kan du hitta lust och glädje i dina ”prestationer”?

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv