Det pratas mycket om självkänsla. Om vi har bra eller dålig självkänsla. Hur man stärker självkänslan och så vidare. På psykologguiden.se beskrivs självkänsla som ”den grundinställning vi har till oss själva, vad vi tycker om oss själva” och vidare att begreppet ”rymmer dimensioner av hur nöjda, stolta och accepterande vi är gentemot oss själva vad gäller vår person.” Förenklat hur vi känner när vi tänker på oss själva.

Jag tror att det ibland är lätt att fastna i att lägga skulden på vår ”dåliga självkänsla” när något känns svårt, obehagligt eller när vi känner oss otillräckliga. Att det blir som en diagnos vi ställer på oss själva eller andra för att skydda oss mot skammen av att inte vara perfekta. Att ”stärka” självkänslan riskerar att bli ett självändamål, ett botemedel, som signalerar att vi inte duger som vi är utan måste bli bättre. Sedan jag började förstå det här med behov och fördjupade mig i Nonviolent Communication har jag börjat fundera kring självkänsla utifrån ett annat perspektiv. Vad vill våra bedömningar om ”dålig självkänsla” berätta för oss om vilka behov vi har som inte är tillgodosedda och hur kan vi ”stärka” oss själva utifrån dessa behov?

Precis som andra tankar och känslor vill berätta för oss om våra behov, så ger tankarna om ”dålig självkänsla” och att ”stärka självkänslan” ledtrådar till oss om vad vi behöver. Bakom den ”dåliga självkänslan” kan gömma sig längtan efter trygghet, förståelse, acceptans, tillhörighet, kompetens. Genom att börja med att beskriva situationen, göra en observation, kan vi ringa in känslorna och hitta behoven. I vilken situation tänker jag att jag har dålig självkänsla? Vilka känslor väcks i mig? Vad är det för behov som ligger bakom mina känslor? Vad är det jag längtar efter?

När jag hittat behovet kan jag börja fundera över strategierna. Hur kan jag få det som jag behöver och längtar efter? Vad kan jag be mig själv eller andra om som skulle öka mitt välbefinnande? Vi är alla unika och drivs olika starkt av olika behov. Ibland kan det vi tror är ”dålig självkänsla” handla om något helt annan. Att vi fungerar på ett annat sätt än normen i det sammanhang vi befinner oss i. Utifrån våra personligheter där vissa trivs bättre i mindre, lugnare sammanhang och behöver mer tid, ”introverta”. Och andra trivs där det händer mycket och gillar att vara i centrum, ”extroverta”

Så istället för att fokusera på bra eller dålig självkänsla, fokusera på kärnan! Vad har jag för behov i en viss situation där jag kanske känner mig orolig och osäker? Och istället för att leta efter metoder som stärker självkänslan, fokusera på strategier! Vilka strategier kan tillgodose de behov jag har i den här situationen? Detta får mig att tänka på samtalet på lillkillens förskola i förra veckan. Enligt personalen behöver han lära sig att svara på tilltal och tala inför grupp eftersom kraven på detta kommer att öka. Att bli tvingad att ge svar känns inte bra för någon. Och om anledningen till att vi inte svarar är att vi behöver tid att tänka efter vad vi känner, så kan det bidra till ökad osäkerhet och otrygghet. På sikt kanske vi också börjar tro på att vi har ”dålig självkänsla” för att vi inte lever upp till normen av vad som är socialt accepterat.

Vad tänker du om din självkänsla? I vilka situationer upplever du att du har ”dålig självkänsla”? Vilka behov kan ligga bakom din bedömning? Vad kan du göra för att ”stärka” dig själv utifrån dina behov i situationen?

Häromdagen sa minstingens fröken, precis när vi var på väg och han inte ville säga hej då till henne, att min son har svårt med krav. Hon menade att kraven kommer att öka och då måste han lära sig det. Jag kände en kort intensiv skam, för jag ville ju känna att min son är bra och att jag är bra, men också beskyddarinstinkter. Det blev inte tydligt för mig vad hon menade med att han behövde lära sig att det ställs krav på honom. Han hade redan sagt hej då till henne en stund tidigare och just då var han arg och besviken på mig för att vi skulle till simskolan och han ville inte följa med.

Tankarna och känslorna kring detta har följt mig under veckan. Funderingar kring krav, lydnad, anpassning. Hur kommer det sig att vi kräver en massa av andra, men också av oss själva? Var kommer de kraven och förväntningarna ifrån? Vem är det som bestämmer vad vi bör göra, hur vi bör bete oss? Har vi rätt att kräva något av andra och vad får det för konsekvenser när vi gör det? När jag lyssnar till mitt inre så hör jag så starkt: Ingen vill bli tvingad, varken stora eller små människor! Varje gång vi tvingar och kräver får det konsekvenser för relationen. För tilliten och samarbetet!

Så hur kan vi göra istället? Vi har väl rätt att kräva vissa saker? Och våra barn kan ju inte bara göra som de vill! Eller? Utgångspunkten för mig är att vi alla är fria. Var och en äger rätten till sitt eget liv, oavsett ålder, kön, ursprung. Självständighet och frihet är viktiga behov som tillsammans med förmågan att ta hand om och stå upp för oss själva ger självrespekt. Vi är också ömsesidigt beroende av andra för vår överlevnad och välbefinnande. Att känna att vi hör till, är delaktiga, får stöd, kärlek och omsorg stärker vårt värde. Vi har betydelse, är värda att respekteras och behandlas väl.

När någon uttrycker sig på ett sätt som inte ger utrymme för hänsyn till våra känslor och behov väcks något inom oss. Vi behöver skydda vårt värde och självrespekt. Ett krav innebär oftast att om vi inte gör som vi blir ombedda blir vi bestraffade på ett eller annat sätt. Vilket innebär att när vi står upp för oss själva och vårt värde riskerar vi att straffas med andras ogillande. Är vårt behov av självrespekt och självständighet stort kommer vi kanske göra revolt. Protestera högljutt, slå omkring oss verbalt eller fysiskt för att berätta och vinna tillbaka vårt värde. Är vårt behov av tillhörighet stort, kommer vi förmodligen anpassa oss, vara lydiga, för att undvika bestraffning och att bli utesluten ur gruppen. I båda fallen med stor skam, brusten tillit och kontakt.

Krav på lydnad får konsekvenser! Frågan är om vi har råd med de konsekvenserna? Det här är sannerligen ingen lätt utmaning. Vardagen behöver samarbete för att fungera. Men istället för att kräva utifrån vad vi tror att vi har rätt att kräva, så kan vi uttrycka önskemål till andra utifrån vad de skulle bidra till oss om de gör det vi ber om. Vilka behov hos oss de skulle möta. Om andra inte vill kan vi försöka lyssna med empati. Vad är det som gör att de inte vill, vilka behov står de upp för? Sedan kan vi göra ett nytt försök med vårt önskemål. Ömsesidighet + Respekt = Samarbete.

Vad lillkillens fröken menade med det hon sa hoppas jag få reda på nästa gång vi möts. Jag laddar för att vara nyfiken! Tänker att jag ska be om konkreta exempel och hoppas att det blir ett bra samtal och en möjlighet till lärande för oss båda. Vad har du för utmaningar i ditt liv när det gäller krav, lydnad och revolt? 

Vad var det som hände egentligen? Vem var det som agerade oförsiktigt, korkat och själviskt? Vem är det som är lat, självupptagen och en besserwisser?

När något händer som väcker starka känslor hos oss vill vi gärna förstå. Hitta förklaringar utifrån våra mallar om vad som är rätt och fel, normalt och onormalt, lämpligt och olämpligt. Vi tror oss veta anledningen till varför någon gjorde som den gjorde. Genom att göra bedömningar av personen och tolkningar över agerandet skapar vi oss en viss kontroll. Men det kan också vara ett sätt att skydda vårt värde!

Faran med att vi gör tolkningar av en situation och drar slutsatser utifrån dessa är att vi riskerar att skapa fiendebilder av andra som står i vägen för kontakten. Om vi uttrycker våra tolkningar till andra och gör bedömningar utifrån våra värderingar och förväntningar finns det stor risk att andra upplever det som kritik. Vilket kan göra det svårt för oss att uttrycka och nå fram med sådant som är viktigt för oss.

På samma sätt reagerar vi när andra gör tolkningar och bedömningar av vårt beteende. Det är ingen som blir glad och samarbetsvillig av att höra att man är lat, bekväm, aldrig hjälper till, inte lyssnar eller bara tänker på sig själv. Att få höra att man är hopplös och måste skärpa sig underlättar inte kontakten. Istället ökar behovet av att skydda oss själva, att stå upp för vårt värde och självrespekt.

Så hur kan vi göra istället?

Genom att hålla isär det som verkligen hände, observationen, med vår tolkning och våra slutsatser av situationen ökar möjligheten att förstå och få kontakt med oss själva och andra. Observationen är sådant vi kan uppleva med våra sinnen. Det vi ser, hör, kommer ihåg, föreställer oss. En observation kan beskrivas som något en filmkamera kan uppfatta. Det vi hör någon säga eller ser någon göra.

Så istället för att skälla på min son för att han ”beter sig respektlöst, inte lyssnar och ignorerar mig”, skulle jag till exempel kunna säga: ”När du inte svarar när jag pratar med dig…”. Genom att sedan koppla min observation till vad jag känner och behöver så berättar jag också hur det påverkar mig när han inte svarar: ”…känner jag mig frustrerad för det är viktigt för mig att bli lyssnad på.” Som avslutning kan jag uttrycka ett önskemål utifrån vad jag skulle vilja hände eller för att skapa kontakt. ”Kan du vara snäll och lyssna på mig nu? eller Upplever du det som att jag tjatar och skulle vilja att pratade med dig på ett annat sätt?”

Observationen är användbar i många situationer när vi vill skapa kontakt och förståelse, när vi verkligen vill nå fram, eftersom den hjälper oss att fokusera på ”saken” istället för att vi hamnar i en strid om värde och respekt. Men eftersom vi är präglade att kategorisera, diagnostisera och exempelvis dela in i ”bra” och ”dåligt” för att hantera och ha kontroll över tillvaron och skydda oss själva, kan det ibland krävas mycket träning för att rensa bort våra egna tolkningar och hålla oss till fakta.

Vilka tolkningar gör du? Hur påverkar dina tolkningar din kontakt med och förståelse för andra och dig själv? Hur kan du använda observationer för att nå fram i stället?

"Jag undrar ibland om någon mer varit så rädd som jag? Strykt längs med väggarna. Försökt smälta in. Undvikit att sticka ut. Inte vågat säga emot eller stå upp för mig själv eller andra. Av rädsla för att avvisas, kritiseras, anklagas. Av rädsla för att inte bli godkänd, att bedömas ovärdig. Av rädsla för att inte kunna skydda mig själv. Jag undrar ibland om någon varit så ensam som jag? Men när jag ser mig om i världen så vet jag. Vi är fler!"

Rädslan ligger nära skammen och, tänker jag, är också den en viktig skyddsmekanism. Ett skydd mot fara och en reaktion som har sin grund i att vi vill känna och uppleva att våra liv har betydelse. Faran kan ikläda sig olika skepnader. Ilskan vi känner när någon kör vårdslöst i trafiken som ofta också gömmer rädsla för vi vill känna oss trygga. Situationen då vi väljer att vara tysta fast det känns fel och orättvist av rädsla för att själva bli anklagade eller avvisade.

Bakom rädslan finns ofta även skammen. Skammen över att någon agerar på ett sätt som hotar mitt liv och värde. Situationer där vi inte känner att det finns omsorg och respekt om den person vi är och värnar. Rädsla och skam kan också få oss att agera genom att göra revolt och invadera det vi är rädda för. För att vi minsann ska visa andra att vi kan och klarar av. Att vi har rätt att ta plats och finnas. Rädslan för att inte duga, räcka till och få vara med kan i andra situationer få oss att anklaga oss själva eller andra.

För att utmana rädslan och växa genom den kan vi göra på samma sätt som med skammen. Omfamna den och stanna kvar i den! Låta känslan leda oss till våra behov. Kanske handlar det om trygghet, skydd och omsorg. Vid ett annat tillfälle tillhörighet och acceptans. Eller längtan efter förståelse, respekt och integritet. När vi kan möta rädslan i oss själva, kan vi lättare möta rädslan hos andra. Tillsammans kan vi bryta den isolering och utanförskap som gärna kommer med rädsla och skam. Men vi behöver börja med oss själva!

Vi är alla olika, men delar samma behov. Vi har alla samma behov, men olika strategier för att tillgodose dem.

"Var inte rädd, men var rädd om dig!"
(Uno Svenningsson)

Vad är du rädd för eller försöker undvika? Vilka behov försöker du skydda med din rädsla? Vad kan du göra, be dig själv eller andra om, för att växa genom din rädsla?