När jag accepterade att jag tyckte att livet var jobbigt, blev det mycket lättare att leva. Det var ungefär tio år sedan. Sedan dess har ordet acceptans följt mig. Fått nya innebörder, visat på andra dimensioner. Att acceptera det jag inte kan förändra, så att jag kan fokusera på att förändra det jag kan. Acceptans för människors olikheter, egenheter och retsamheter. På samma sätt som jag försöker omsluta mig själv och acceptera mina egna ofullkomligheter. Lite mer, varje dag!

Acceptans är ett viktigt behov och längtan, en stor drivkraft. Upplevelsen av att vi duger och har vårt värde oavsett. Att vi är viktiga, att våra känslor och behov räknas. Att vi får vara med, att det finns en plats för oss. Acceptans och förståelse för att vi är ofullkomliga, att vi har brister, att det finns saker som driver oss som vi inte riktigt förstår, men längtar efter att bli sedda i. Varje gång någon säger något eller gör något som får oss att tvivla på vårt värde triggas våra sköldar, våra försvar. Det kan vara de små sakerna eller de stora förgörande orden. Tillrättavisningarna, blickarna. Pikarna, kraven, de outtalade förväntningarna. Förlöjligandet, hånet. Ilskan, kylan.

När vi nått en punkt där läget känns hopplöst låst. Där uppgivenhet, ilska, sorg och förtvivlan förmörkar, kan det var dags att byta strategi. Stanna upp och fråga oss själva vad är det vi längtar efter och behöver? Vad är det som driver oss? Vad är det för behov som vi försöker tillgodose och skydda? När vi hittar våra behov är det lättare att hitta strategier. Är andra människor involverade kan nästa steg vara att försöka förstå vad det är som driver den andra personen att göra det den gör. Vad är det han eller hon försöker uppnå med sitt beteende? Och hur kan vi nå varandra?

Bakom allt det mörka, det som tynger ner, förvrider, förvirrar, finns solen. Vår längtan, våra behov, våra drömmar. Allt det vackra! För att hitta dit, nå ljuset, behöver vi våga möta det mörka. Stanna kvar i det som gör ont, smärtar. Försöka förstå vad vår inre människa vill berätta för oss om våra behov. Våga stå nakna och sårbara med vår längtan och våra drömmar synliggjorda inför oss själva och varandra. Tillåta oss att känna. Acceptera oss själva, vår smärta, vår längtan. Acceptera den andra personen och försöka förstå och se hans eller hennes längtan. Se att allas behov är viktiga och behöver bli sedda. Acceptera att det är tufft just nu, men bakom molnen finns solen.

Jag har upptäckt att acceptans är ett viktigt behov hos mig. Rätten att få vara jag. Att jag får ha mina drömmar. Min längtan! Men lika viktigt är att du får vara du, med dina drömmar och din längtan. För att jag ska få vara den jag är, måste jag tillåta dig att vara den du är. I det mötet växer tilliten! När jag ser mig själv, ser jag också dig. Vår längtan och våra behov, det som driver oss, sammanlänkas i det enkla att vi är människor. Inget jag utan ett du! Så varje dag vill jag försöka se dig. Acceptera den du är och försöka förstå vad det är som driver dig. Vad du försöker berätta med allt det du säger och gör. När jag ser dig, ser jag också mig själv. En människa som längtar efter kärlek, tillhörighet och acceptans! Jag ska försöka tänka på det nästa gång jag känner mig ledsen, arg, frustrerad, besviken, uppgiven. För att jag längtar!

Vad innebär acceptans för dig? Vad skulle du må bra av att acceptera hos dig själv och hos andra? Är det något du är rädd för att förlora om du väljer att acceptera? 

Jag har haft en härlig helg med min familj. Egentligen var det inte speciellt mycket som blev som jag hade planerat. Många viljor och olika behov har krävt flexibilitet. Några gånger har jag känt ett sting i hjärtat och tårarna har bränt under ögonlocken. Jag har stannat upp och försökt lyssna in. Vad är det jag längtar efter? Vad är det som driver mig? Jag planerar, fixar, trixar, bryr mig om som så många gånger förut. För att jag tycker om att bidra, för att jag älskar min familj, för att...?

Det finns, tror jag, en naturlig längtan i oss alla att bidra till andra. Omsorg och givande som ger en känsla av tillfredsställelse. För vissa av oss är det ett av de viktigaste behoven och också ett av samhället premierat beteende. Men när vårt handlande blir till ansträngningar för att bidra till andra och våra handlingar inte får den respons eller de konsekvenser som vi hoppas på, är det lätt att bli besviken. Lätt att tycka att andra är otacksamma. Att de borde visa uppskattning. Att de borde ge något tillbaka. Att ingen bryr sig om oss. Då kan det vara läge att stanna upp och ta ett djupt andetag.

Även om de flesta av våra ansträngningar sker av kärlek och omtanke, så kan andra behov ligga dolt bakom och fungera som drivkrafter. Kanske möter omsorgen om andra också behov hos oss att känna oss betydelsefulla och viktiga. Att vi är behövda och att det finns en mening med att vi finns till. Det kan också vara så att vi genom att ge hoppas på att få kärlek och uppskattning. Att vi ska bli sedda och bekräftade.

När andra behov driver oss utöver att bidra är risken större att vår omsorg kan upplevas som en belastning för andra. De flesta av oss vill uppfattas som omtänksamma och generösa och att umgås med någon som ständigt ger kan väcka känslor av skuld och skam. Få oss att tänka att vi är dåliga och otillräckliga, mindre värda för att vi inte har förmåga att ge tillbaka i samma utsträckning. Kanske är det också så att när vi ger, ger vi utifrån våra egna behov, istället för att försöka förstå och möta den andres behov. Risken finns då, och kanske även i andra situationer, att mottagaren upplever att omsorgen har ett pris. Lika viktigt som det är för oss att bidra frivilligt, är det att få ta emot utan krav på återbetalning.

Bakom min vackra längtan efter att bidra, finns en mer eller mindre självutplånande baksida. Den del av mig som längtar efter kärlek och uppskattning. Som är beredd att offra väldigt mycket för att tillhöra, bli godkänd och att få vara en del i ett sammanhang. När jag inte lyckas med mina ansträngningar är inte problemet att andra är otacksamma eller att jag är oviktig. Utmaningen ligger i att jag behöver ta kontakt med min längtan och mina behov och ta ansvar för att tillgodose dem!

Så insikten om att det är min längtan efter kärlek som sticker i hjärtat hjälper mig att sträva efter att ge för att jag älskar. När jag bidrar till andra för att jag älskar har jag också lättare att öppna mig för den kärlek som finns omkring mig!

Vad händer med dig när din omsorg om andra inte når fram som du hoppats på? Vilka andra behov kan ligga bakom din omsorg? Vad kan du ge dig själv och andra för att få mer balans i givandet?

Kropp och själ ville inte mer, orkade inte kämpa längre. Då, plötsligt fanns den där, som en stor famn som omslöt mig och lyfte mig upp. En närvaro djupt inom mig och samtidigt bortom allt. Rösten som säger: ”Du är inte ensam, lita på mig”. Från den dagen vet jag att livet bär mig. Jag är aldrig ensam mer oavsett vad som sker.

Tillit är ett av de vackraste orden jag vet. Ett ord som gömmer så mycket längtan, men också smärta. Längtan och hopp om kärlek, tröst, förståelse, värme, närhet och tillhörighet. Att jag har en självklar plats och uppgift. En tro på att livet bär mig, att jag kan förlita mig på andra och tillvaron, som brottas med rädslan för att inte bli sedd och emottagen. Tillit som bygger förtroende, som ger trygghet och stabilitet. Tillförsikt om att något gott väntar mig. En tilltro till att jag kan och klarar av som samsas med förtröstan till att det finns någon annan som bär när jag inte orkar eller når ända fram.

Vi är skapade för relationer och mänsklig kontakt. Skapade för att leva i kärlek och i ett ömsesidigt beroende av varandra. Det är grunden för livet och mitt i det livet spelar tilliten en betydande roll. Tillit som ett kitt som håller ihop och bär upp. Som rymmer liv, lust och längtan. En plats där kreativitet och glädje växer. Där det finns utrymme att våga prova och upptäcka utan rädsla för att bedömas och dömas. Och framför allt en plats där vi vågar vara sårbara i mötet med varandra och oss själva, för att vi vet att vi hör till.

Tillit är ett grundläggande behov som alla vi människor delar. Precis som med andra behov tänker jag att vi föds med tillit. Tillit till att livet vill oss väl. Tillit till att vi har ett värde och en självklar plats. Beroende på hur människor i vår omgivning har bemött oss genom livet, i olika situationer, kommer vår naturliga tillit stärkas eller omslutas av misstro. I vissa områden, kanske sådana där vi har en medfödd förmåga och fått mycket uppmuntran, kommer vi förmodligen känna stor tillit, medan andra områden gör oss osäkra och tvivlande. Bär vi med oss minnen av brusten tillit som gör det svårt att tro och lita på vår omgivning, och kanske oss själva, så finns det hopp. Jag tror att tilliten finns där inom oss, vi har bara tappat kontakten med den. I mötet med vår rädsla för att misslyckas eller för att bli svikna finns möjligheten till kontakt igen. 

Att finna tilliten kan vara att välja att tro på att det bär. Tro på att vad som än händer så klarar jag det. Kanske inte på det sätt jag tänkte mig, men på något sätt. När jag visar min sårbarhet för någon som betyder mycket för mig, med risk för att inte få förståelse eller bli sedd på det sätt jag längtar efter. När jag väljer att tro på någons ord om att jag är älskad och agerar efter det trots att mitt inre tvivlar. När jag tar mig an en uppgift som känns inspirerande, men också skrämmande. När jag tar steget och utmanar mig att göra sådant som jag inte tror att jag vågar eller klarar av. Jag har bestämt mig för att våga välja tillit. Tillit till mig själv, att jag är älskad, har ett värde, kan skydda mig själv och kan hantera det jag möter. Tillit till mina nära att de finns där och vill mig väl. Och om eller när jag faller så vill jag falla med tillit till att någonstans på något sätt finns det något större som bär mig.

När känner du att din tillit brister? Vad tror du att du längtar efter och behöver i de situationerna? Vad kan du göra för att få kontakt med tilliten inom dig?

Så många gånger som jag känt mig ledsen, uppgiven, arg, förtvivlad för att viktiga personer i min närhet inte agerar på det sätt som jag önskar, fast jag har bett om det, hur många gånger som helst och förklarat att det är viktigt för mig. Hur svårt kan det vara? Ofta har tankar kommit som han bryr sig inte om vad jag känner, hon struntar i mig, jag är inte viktig för dem, han borde fatta vad jag menar, de tänker bara på sig själva eller jag fixar det själv om det ska vara så svårt att få lite hjälp och så vidare.

Det är lätt att vi i sådana lägen skapar fiendebilder av de personer som agerar på ett sätt som triggar oss. Sätter etiketter på dem och kallar dem idioter, självupptagna, lata, okänsliga, oansvariga eller vad som känns för stunden. Det kan hjälpa oss just då att få någonting att rikta vår ilska och besvikelse mot, men tyvärr så leder det sällan till att vi får det vi längtar efter och behöver. Istället så skapar det mer distans och förstärker våra redan upprörda känslor.

Vi kan inte heller styra över andra människor och att försöka kräva och tvinga någon leder bara till mer skräp i relationskanalen utifrån grundantagandet att vi alla vill bidra om vi känner att vi gör det frivilligt. Det spelar ingen roll om vi kommer med argument som att det är hans eller hennes ansvar och plikt eller att det är så här man gör eller ”om du inte så kommer jag att”. Krav och hot har alltid ett pris, både när det gäller relationen till våra barn och till andra vuxna. Ingen vill känna sig tvingad! 

Så vad kan vi göra istället? Insikten om att det är mina otillfredsställda behov som får mig att reagera på olika sätt, snarare än andras agerande, innebar en viktig öppning för mig. En och samma situation kan väcka olika känslor beroende på vilka av mina behov som är eller inte är tillgodosedda just då. Den kan också leda till olika reaktioner hos olika personer. Så det är inte situationen i sig som är problemet utan vad jag längtar efter. Detta kan hjälpa mig att rikta min uppmärksamhet mot det jag kan påverka i mitt liv. Mina egna tankar, känslor och behov!

Genom att fokusera på de känslor som situationen väcker och behoven bakom, kan jag få kontakt med vad det är jag verkligen längtar efter och behöver. När jag har behovet kan jag börja fundera över strategierna. Har jag försökt att förändra en viss situation med en viss strategi, så kanske jag behöver prova en annan strategi. Att uttrycka önskemål till andra vad de skulle kunna göra för mig är en strategi för att möta mina behov. Om jag inte lyckats tidigare så kanske jag inte har varit så tydlig som jag tror med mina önskemål. Är det tydligt vem som ska göra vad och när? Är det genomförbart? Vad känner jag i situationen? Framgår det vad den andra personen bidrar till för behov hos mig om den skulle göra det jag ber om?

När vi vet vad vi känner och behöver är det lättare att uttrycka önskemål. Är vi också nyfikna och intresserade av den andra personens känslor och behov i situationen, varför den kanske väljer att säga nej, så är chansen större att vi får den respons som vi längtar efter. Om inte så kanske den dialog vi har haft hjälper oss att bygga tillit och ömsesidiga respekt. Var ärliga och nyfikna! Ge aldrig upp behovet, byt strategi!

Hur tydlig är du med dina önskemål? Hur hanterar du ett nej? Prova en ny strategi!