Ett år har gått. Mitt mål att skriva en text varje vecka har uppnåtts. Jag känner en viss lättnad! Emellanåt har det gått trögt att formulera tankarna, ibland varit stressigt, men oftast inspirerande. Jag har många gånger önskat att jag haft mer tid. Tid att låta tankarna landa. Att slipa på formuleringarna. Men mitt mål har inte varit att skriva ”perfekta” texter, utan att våga skriva. Att våga göra mina tankar offentliga, träna mig på att uttrycka mig och att försöka hitta mitt språk. Se om jag har något att bidra med. En A4-sida med text, varje vecka, i ett år. Femtiotvå texter med mina reflektioner och tankar kring för mig viktiga ord. Jag satte upp ett mål där varje litet steg, varje liten text, har lett mig framåt. Med målet i sikte har det gått ganska lätt med disciplinen, även om det då och då känts tungt. Inför sommaren funderade jag på om jag skulle ta en paus. Jag kände mig trött och sliten, men orden fanns där och med dem också möjligheterna. För att tillgodose mitt behov av vila samtidigt som jag tillgodosåg mitt behov av att hålla fast vid mitt mål, planerade jag min tid väl. Arbetade hårt en kort period, använde digitala hjälpmedel och gav mig själv utrymme för ledighet och vila.

Kärnan i stort sett allt jag skrivit om är våra behov. Behoven som är drivkraften i all mänsklig kommunikation och samvaro. Det som gör oss till människor! För mig har den ökade medvetenheten om mina behov, vad jag längtar efter och behöver, gett mig större frihet. I detta fall frihet att välja disciplin för att nå ett önskat mål och hittat motivation och tillfredsställelse i det. Att lyssna på min kropp och känna frihet att välja vila när det har varit det viktigaste behovet. Också medvetenheten om att det inte är andra som bär ansvar för mina känslor och att jag inte är ansvarig för någon annans känslor har gett mig större frihet. Jag tar inte längre åt mig av det andra säger och gör i samma utsträckning som tidigare, utan kan välja att lyssna till vad mina och andras känslor berättar om vilka behov som är levande inom oss. Och hitta andra strategier för att möta dessa behov än anfall och flykt!

När jag fokuserar på behoven vågar jag vara nyfiken på det som tidigare skrämde. Jag vågar också ifrågasätta fler måsten, borden, normer och förväntningar. Sådant som jag tidigare bara accepterat och anpassat mig till för att få tillhöra, bli bekräftad och älskad. Nu börjar jag känna att jag äger mitt liv. Det känns gott! Mitt liv ligger i mina händer och jag är ansvarig för mina egna känslor och behov. Om någon är arg eller besviken är det inte mitt fel eller mitt ansvar att fixa det. Istället kan jag vara nyfiken på vad det är som väcker känslorna i dem. Vad de behöver. Om det är något som jag kan bidra med för att de ska må bättre. När jag vet vad jag själv känner och behöver, kan jag också lättare uttrycka önskemål om vad andra skulle kunna göra för mig. Det bidrar till att jag blir tydligare och mer sann i mötet med andra. Ärligare, men mer sårbar, eftersom när man väl börjar ta sig själv och livet på allvar finns det inte så mycket utrymme för att spela några spel. Om jag inte själv väljer det förstås, för ibland behöver en människa bara lite trygghet och skydd, vila och ro!

Vad innebär frihet för dig? I vilka situationer upplever du att du längtar efter mer frihet? Vad är det för behov som kan ligga bakom din längtan? Vad kan du göra själv eller be någon om för att förändra de situationerna?

Det finns människor som jag inte riktigt vet hur jag ska bemöta. Människor som med sina ord och sina kommentarer får mig att känna mig osäker, ledsen och ibland arg och frustrerad. Som får mig att tänka att jag är sämre än dem. Att jag inte är lika kompetent eller lika viktig. I deras närhet blir jag lätt trög och dämpad. Jag undviker att säga saker som riskerar att besvaras med bedömningar eller kritik. Håller tillbaka mig själv, är där fysiskt, men flyr undan i mitt inre. Eftersom jag längtar efter kontakt, acceptans, frihet och att få ta plats på mitt sätt försöker jag hitta andra strategier än flykt och anpassning. Min nya strategi heter nyfikenhet och det är ett mäktigt vapen!

Jag har insett att bakom många av de bedömningar jag möter i min vardag och som jag försöker skydda mig ifrån gömmer vackra skatter. De gömmer längtan! Bakom det som jag hör som kritik, anklagelser, ifrågasättande, krav, förväntningar finns det viktiga behov. Behov av och längtan efter till exempel kontakt, gemenskap, trygghet, delaktighet, klarhet, närhet, kärlek. Samma behov och längtan som jag bär på!

När vi istället för att höra bedömningarna lyssnar efter känslorna och behoven händer något. Det öppnar upp något i vårt inre. En nyfikenhet väcks! Vad är det den här människan egentligen vill berätta för mig? Vad är det hen behöver och längtar efter? Vad kan jag göra för att få kontakt med personen framför mig och vill jag det? Finns det något jag kan bidra med? Att möta andras bedömningar med nyfikenhet kan också hjälpa oss att få kontakt med och förstå vår egen längtan. Vad som är viktigt för oss! Vilka behov som vi värderar högst i våra liv! När vi vet vad vi själva längtar efter är det lättare att hitta strategier i livet som kan ge oss det vi längtar efter.

Ibland kan det vara så att det som andra säger och gör väcker smärta hos oss. Utan att kunna förhindra det så hamnar vi i våra försvar. Blir arga och upproriska eller drar oss undan och anklagar oss själva. Då kan vi rikta vår nyfikenhet mot oss själva. Vad var det den andra sa eller gjorde som väckte så starka reaktioner i mig? Vilka känslor finns i min kropp just nu? Vad vill mina känslor berätta om vad jag längtar efter och behöver i den här situationen? Vad kan jag göra eller be om som skulle hjälpa mig att tillgodose mina behov? Vill jag säga något till den andra personen om vad jag känner och behöver? Finns det något som jag önskar att hen kunde göra för mig?

Vår nyfikenhet är ett underbart verktyg och en mäktig strategi för att skapa kontakt! Den kan hjälpa oss att få förståelse både för våra egna och andras behov och längtan. Andras bedömningar, eller våra egna, blir inte längre hot utan möjligheter. I dessa möten kan vi också bidra till att andra människor upptäcker sin egen längtan och kan hitta andra strategier för att tillgodose den istället för att ösa en massa bedömningar över oss. En riktigt win-win situation som gynnar oss alla!

Vilka människor har du i din närhet som triggar dina försvar? Vad är det de säger eller gör som får dig att reagera? Vilka känslor väcker det i dig? Vad tror du att dina känslor vill berätta för dig om din längtan? Vad kan du be om som skulle kunna bidra till ditt välbefinnande? Vilka känslor, behov och längtan tror du kan gömma sig bakom de andra personernas bedömningar och agerande? Vad kan du göra för att skapa kontakt och bidra till deras välbefinnande? 

Ett av mina viktigaste möten hade jag när jag gick på gymnasiet. Två månader före min studentdag. En fredagskväll. Ett ungdomsmöte. En enkel kyrka. Den kvällen vändes mitt mörker till ljus. Den kvällen började min resa hem till mig själv och min resa hem till Gud. Något hände i mitt inre som inte vill låta sig förklaras. Ett hopp började spira. En kärlek omslöt mig och påbörjade det långsamma, smärtsamma arbetet med att tränga in djupare och djupare in i min själ för att återuppbygga det tempel som är jag. Jag fick mitt liv tillbaka och det livet vill jag förvalta väl!

Andlighet är ett viktigt behov som kan komma till uttryck och fyllas på olika sätt för olika individer. Upplevelse av frid, harmoni, stillhet, balans, skönhet, inspiration, mening, samhörighet kan beskriva andliga erfarenheter. Naturen har nog alltid varit en plats där människor upplevt andlighet. Storslagen skönhet upplevd på vidderna på fjället, i stillheten vid en skogssjö eller vid ett stormande hav. Nytt liv som spricker fram på våren och stjärnorna på ett svart och oändligt himlavalv. Påminnelser om vår litenhet, samt storheten av att få vara en del i detta livets stora mysterium.

I vår västerländska stressade vardag fyllt av strävande efter materiell trygghet och framgång är det lätt att tappa kontakten med det andliga behovet som är en del av att vara människa. Men det finns där likväl. Kanske hör vi till dem som avskräcks av kyrkor och religioner och upplever dem som påträngande präktiga och fulla av dubbelmoral. Eller känner motvilja och olust mot alla olika new-age rörelser som var och en lockar med sin sanning. Var vi än står så finns det möjligheter att möta vårt andliga behov med respekt för vår egen person och utifrån vilka vi är.

Ett första steg är avskildhet. Det är svårt att lyssna inåt med allt brus och alla intryck som vi ständigt matas med. Hitta en plats där vi inte blir störda utan får tid att landa. Om vi är vana att vara i farten och ständigt ha människor omkring oss kan det vara skrämmande till en början. Kanske behöver vi börja med korta stunder och träna oss på att bara vara och andas. Ute i naturen eller inne. I tystnaden kan vi få kontakt med sådant vi hållit ifrån oss. Det kan finnas smärta som väcker rädsla, oro och sorg. Känslor som påminner om viktiga behov och genom att stanna kvar och bara vara i dem kan vi få kontakt med vår längtan och ljuset bakom. Kontakt med oss själva!

Jag tror att det finns mycket mer visdom och kunskap nerlagd och nedärvd i oss än vad vi är medvetna om. Genom stillhet och avskildhet kan vi lättare få kontakt med vår kärna och livet inom oss. Och för oss som tror på det, Gud. Det är först då tror jag som våra liv kan få riktning på allvar och verklig mening. När vi är i kontakt med livet och andligheten inom oss kommer vi lättare känna igen det när vi möter det utanför oss. I mötet med andra människor. Genom konst, musik, teater. Ute i naturen och i stadsbruset. Jag tror att andlighet i våra liv öppnar oss för att känna vördnad för livet, tacksamhet och ödmjukhet. Att det väcker en vilja att göra gott, att älska vår nästa och att bidra till att göra den här världen till en bättre plats för alla människor. Jag lever inte längre enbart för min egen skull, utan med hela världen i mitt hjärta!

Vad innebär andlighet för dig? När upplever du att ditt behov av andlighet blir tillgodosett? Finns det fler sätt som du kan möta ditt andliga behov på? 

Det händer att jag fastnar med att spela något spel på min telefon. Ibland tänker jag att jag slösar bort min tid. Att jag skulle kunna göra något mer meningsfullt med den stunden. På senare tid har det hänt att jag blivit arg på barnen när de hellre spelar olika typer av dataspel än gör något som jag upplever som mer meningsfullt. Mycket av min frustration och besvikelse kring speciellt detta med spelande eller tittande på skärmar som inte omfattar fler, gemenskap, har sin grund just i detta behov av mening. Det är ett viktigt behov och en drivkraft hos mig. Jag längtar efter att känna att det jag gör är meningsfullt och att känna mig levande, vilket kan vara en utmaning för en introvert och inte så känslostark person som jag. Men inte desto mindre viktigt!

Jag har ingenting emot att varken jag eller barnen spelar ibland och tänker att det möter olika behov i olika situationer. En stund av avkoppling. Att få skärma av tankarna från alla intryck och utmaningar i mötet med andra som sker under en dag. Gemenskap. Att spela tillsammans, bara ha kul, vilket ibland kan kräva en hel del samarbete och inte minst medling. Men ibland upplever jag att spelandet är en flykt. Ett substitut för andra behov. Viktiga behov som frid, vila, balans, andlighet, kontakt, utveckling, glädje. Behov som skulle behöva mötas på helt andra sätt och som ibland lämnar en känsla av meningslöshet efter sig när de inte blir tagna på allvar.

Precis som med alla andra behov så tänker jag att första steget är medvetenhet. Att vi blir medvetna om att det vi gör, oavsett om det är spelande, shoppande, festande, ätande, tv-tittande eller något annat, kan vara en flykt från något. Nästa steg är att försöka komma i kontakt med vilket behov det är som vi försöker gömma oss ifrån. Vissa behov kan bära på smärta. Vi kanske har behov som vi inte vet hur vi ska kunna möta. De kanske verkar oändligt djupa, som svarta hål, omöjliga att fylla. Eller påminner oss om förluster vi gjort tidigare i livet. Trötthet, för mycket stress och intryck, kan göra oss håglösa och oförmögna att agera på sätt som gagnar oss.

När vi inte är medvetna om vad vi egentligen behöver eller längtar efter är det svårt att hitta riktning. Det är först när vi är i kontakt med våra behov som möjligheterna öppnar sig för förändring. Finns det smärta, kan vi behöva sörja. För mycket stress och trötthet kräver vila och avspänning. Ensamhet kan kanske vändas genom ett samtal, sms eller att skriva ner hur det känns just nu. Att lyssna på musik, läsa böcker eller artiklar, ta en promenad kan hjälpa oss att komma i kontakt med vad som pågår inom oss. Vad som sedan möter våra behov kan variera och ju mer vi tränar oss på att hitta många olika strategier för att tillgodose dem, desto större frihet.

Ibland när jag fastnar i spelande så vet jag att det inte ger mig det jag egentligen behöver, att mitt behov är något annat. Insikten ger ibland kraft och energi att göra något som bättre möter mina behov. Ibland fortsätter jag bara spela, låter det vara avkoppling och uppladdning, medveten om att jag har valfrihet. Att jag är fri att välja!

Finns det situationer i ditt liv där du upplever tomhet eller att du flyr ifrån något? Vilka behov kan ligga bakom? Vad kan du göra som bättre möter dina behov? 

När storebror för tredje gången har kallat lillebror för en lipsill blev jag riktigt irriterad. Det låg nära till hands att höja rösten och ge uttryck för mina känslor. På samma sätt väcker det reaktioner när storebror blir kallad lat av sin pappa. Inom mig tänker jag att min man är korkad och snäser lätt att han ska sluta säga så. Ibland blir det en riktigt härlig rundgång av alla bedömningar vi har om varandra. Men ett är säkert! Inga bedömningar eller etiketter skapar den värme och närhet som jag längtar efter i mina relationer. Snarare tvärtom, vi blir en grinig familj där ingen känner sig älskad!

Att sätta etiketter och ställa diagnoser på varandra är hjärnans fiffiga sätt att förstå och hantera olika situationer och beteenden. Eftersom vi hela tiden matas med mycket information behöver vi förenkla den så att vi snabbt kan ta ställning till om det finns någon fara, om vi behöver anfalla eller fly, eller om vi kan ta det lugnt. Den stora nackdelen med detta är att det följer med en massa förutfattade meningar, rädslor och fördomar som skapar avstånd. De hindrar oss från att verkligen se och förstå människan framför oss, vad som pågår inom henne eller honom just nu.

Etiketter och diagnoser kan bli ett hinder för kontakten mellan oss människor, men innebär också möjligheter. När vi blir medvetna om att vi sätter etiketter på både oss själva och andra kan vi använda dessa för att ta reda på vad vi egentligen längtar efter och behöver. När storebror kallar lillebror för lipsill kan det bero på att han blir frustrerad och besviken över att lillebror får som han vill när han gråter, vilket sker på bekostnad av storebror som har behov av rättvisa och att också få känna sig betydelsefull. Pappa kanske kallar storebror lat för att han blir frustrerad över att storebror ofta inte vill hjälpa till med hushållssysslorna och önskar mer samarbete och ömsesidighet. Själv kan mina tankar på att maken är korkad berätta för mig att jag värdesätter omsorgen om varandra genom att vi använder ord som lyfter och skapar kontakt och för att jag längtar efter respektfulla relationer.

På samma sätt kan andra etiketter och diagnoser som ADHD, diabetes, religiös, rasist, introvert, arbetslös, svartsjuk, utbränd, vuxen, barn och så vidare bli hinder om vi bara fokuserar på beteenden och symptom, men möjligheter om vi riktar in oss på människor och behov. För bakom varje etikett finns en människa som längtar efter respekt, tillhörighet, acceptans, kärlek, närhet, kontakt, förståelse med mera. Bakom etiketten ADHD finns kanske en människa med stort behov av klarhet, kontakt, harmoni och förutsägbarhet för att känna trygghet. Etiketten rasist gömmer kanske en människa som längtar efter trygghet och skydd eller som värdesätter omsorg och respekt för människor och inte ser hur detta kan upprätthållas i rådande system. Den som anses vara svartsjuk längtar förmodligen efter tillhörighet, närhet och kärlek.

Istället för att låsa varandra i statiska uppfattningar så kan vi ta vara på möjligheterna bakom orden och fokusera på att hitta strategier och träna oss på att kommunicera vår längtan. Så nästa gång du tar till de där orden, bedömningarna, etiketterna om dig själv och andra, vänd på det! Ta reda på vad du längtar efter och värdesätter!

Vilka etiketter brukar du sätta på dig själv och andra? Vad tror du att de fyller för funktion? Vilka behov kan gömma sig bakom etiketterna? Hur kan du möta dessa?

Jag har då och då de senaste åren funderat över varför jag valde att satsa på kommunikation. Att ägna tid, energi och ekonomi åt att hjälpa människor förstå och nå fram till varandra och sig själva. Jag som inte är så utpräglat social eller speciellt kommunikativ själv alltid när det väl gäller. Som har lång kopplingstid mellan mina känslor och min hjärna och lätt hamnar i skam och flykt. När jag tvivlar på mitt vägval försöker jag fokusera på vad det är som driver mig: Längtan efter djupa, meningsfulla relationer. Efter kontakt och tillhörighet. Längtan efter att varje människa ska få utrymme att vara allt det fantastiska som den är och leva sitt liv i harmoni med sin längtan och sin omgivning. Om jag kan bidra, så vill jag ta vara på den möjligheten!

Kommunikation är så mycket mer än orden vi uttalar. Det är blickar, kroppsspråk, handlingar vi utför och allt det där vi inte säger, men signalerar omedvetet. All kommunikation både gentemot andra, men också till oss själva, drivs av våra behov. Våra allmänmänskliga behov som är kärnan i varje människas liv. Förenklat kan sägas att förstår vi och får kontakt med våra egna och andras behov, kan vi också förstå vår kommunikation och lättare ta ansvar för den så att den kan bli ett redskap för att skapa den kontakt, förståelse och ömsesidighet vi längtar efter.

För god kommunikation bygger på ömsesidighet! Det är i mötet och speglingarna med varandra vi växer och blir till. Du och jag bidrar till att skapa och forma både oss själva och andra genom vår kommunikation, hur vi reagerar, agerar och ger respons. Varje möte har sin dynamik och påverkas av olika faktorer. Finns det starka viktiga behov som inte är tillgodosedda kommer de förmodligen konkurrera ut andra viktiga behov. Som när barnen inte lyssnar och stänger av tv-spelet när jag ber dem för att deras behov av att visa mig respekt tillfälligt står under deras behov av att själva bli respekterade. Eller kanske längtar de efter kontakt, värme och omsorg och den ton jag använde påminner om detta, vilket väcker en reaktion av trots och revolt.

Bakom samma reaktioner kan även döljas olika behov och behoven kan skifta under kort tid. Ena stunden kan ilska betyda längtan efter kontakt. Nästa gång behov av respekt. När behovet av gemenskap och samspel är mättat kan behov av enkelhet och självständighet ta vid. Genom att vara öppna för den här dynamiken och i kontakt med vad som pågår inom oss, kan vi växla mellan att försöka skapa kontakt och förståelse för den andra personens känslor och behov, samt uttrycka vad vi själva har för behov och önskemål. I den bästa av världar utvecklas ett växelspel präglat av ömsesidig nyfikenhet, ärlighet och omsorg där vi vågar vara sårbara inför varandra.

Det är detta som Nonviolent Communication (NVC) bygger på och som jag har som en utgångspunkt i mitt arbete. Att skapa kontakt och kommunicera med respekt för allas behov. Det är lättare sagt än gjort, men med träning kommer färdighet. Når jag inte fram med det jag vill i en situation, är bästa lösningen oftast att byta strategi. Så nästa gång barnen inte stänger av spelet när jag ber dem, kanske jag ska sätta mig ner och spela en stund med dem istället för att höja rösten ännu mer!

Vad har du för tankar kring kommunikation? När funkar kommunikationen bra? I vilka situationer skulle du behöva ett annat sätt att kommunicera? Hur kan du göra istället?

Jag har flera gånger fascinerats av att jag i mina olika relationer intar så skilda roller och positioner. I en nära relation är jag den som vill prata om känslor, uttrycker behov, driver på, är frustrerad och längtar efter bekräftelse, respons, delaktighet och ömsesidighet. Längtar efter att den andra parten ska visa vad den känner och tänker. Vad den behöver! I en annan nära relation uttrycker den andra parten frustration, ilska och besvikelse över mitt bristande engagemang och min bristande respons. Där är jag den som drar mig tillbaka, blir kall och kan inte uttrycka vad jag behöver. Precis detta möter jag ofta när jag handleder och samtalar med människor som vill utveckla sina relationer. På ena sidan individer som känner sig arga, besvikna och frustrerade för att deras partner eller andra närstående inte ger dem den bekräftelse och respons som de längtar efter. Och i andra änden, personer som drar sig undan allt mer för att de inte vet hur de ska bemöta alla känslor och förväntningar som sköljer över dem. Som tappar kontakten med sina känslor och behov i försök att skydda sig själva.

Det som är spännande i dessa möten är att bakom båda beteendena finns samma längtan och behov. Längtan efter förståelse, kontakt, tillhörighet, respekt, delaktighet, acceptans, närhet, ömsesidighet, kärlek, bekräftelse och att bli tagna på allvar. Svårigheten är att om vi enbart fokuserar på våra egna behov och att det är den andra parten som är ansvarig för att tillgodose dessa, så riskerar vi att hamna i låsta lägen där ingen får det den längtar efter. Det är först när vi ser att våra behov inte är knutna till den andra utan att det finns flera olika sätt att tillgodose dem på och blir medvetna om och försöker förstå vad det är för behov den andra personen ger uttryck för med sitt beteende som något kan börja hända.

Vi längtar alla efter bekräftelse på att vi är okej, att våra behov och känslor är viktiga. Vi längtar efter förståelse och att få känna att vi duger som vi är. När någon eller båda parter i en relation blir medvetna om sina egna behov, börjar ta ansvar för dem och får tillit till att de kan tillgodose sina behov på flera sätt, kan de lättare släppa kraven på den andra som ensam behovsförsörjare. Eftersom vi alla har behov av självständighet och frihet att bidra när vi vill, innebär de minskade kraven vi har på varandra att vi kan börja andas igen och öppna oss för att se den andra personen, istället för att stå i ständig strids- eller skyddsberedskap. När vi blir trygga med att vi kan ta hand om oss själva och ge oss det vi behöver på olika sätt, eller att sörja det som inte blev, behöver vi inte längre strida för alla våra behov i relationen. Istället kan vi medvetet välja ut vilka behov som är viktigast för oss och ge uttryck för olika sätt som den andra personen kan hjälpa oss möta dessa på. Så när vi hamnar i låsta lägen kan det vara en hjälp att ställa några frågor till oss själva:

Vilka behov ligger bakom min ilska och frustration eller vad är det jag försöker skydda genom att dra mig undan eller när jag känner mig maktlös och uppgiven? Har jag låst mig vid en strategi för att tillgodose mina behov? Vilka andra strategier kan också möta mina behov och min längtan? Har jag uttryckt tydliga, genomförbara önskemål till den andra parten om vad han eller hon kan göra för att möta mina behov eller är det egentligen krav som jag har uttryckt? Vad kan det vara för behov som den andra personen försöker uttrycka eller skydda? Vad kan jag göra för att möta dessa? 

Under större delen av min tonårstid hade jag mer eller mindre problem med att äta på ett sätt som var balanserat och sunt. Värst var det när jag var runt 17-18 år då det eskalerade med hetsätning, kräkningar och självsvält. Tack och lov pågick det inte under allt för lång tid även om det tog många år för kroppen och sinnet att återhämta sig helt. Det som jag tydligast kan se när jag tänker tillbaka på den här perioden är att ätandet var ett sätt att dämpa smärta. Smärtan över viktiga behov som inte blivit tillgodosedda utan trängts undan. Ett uttryck för längtan efter kontakt, närhet, kärlek, att bli sedd och få förståelse. Ett rop på hjälp!

Ibland kan jag även idag känna samma sug efter att äta utan gräns. Det händer att jag tillåter mig själv att frossa en aning, väl medveten om att mitt behov är något annat än näring. Nu sätter min kropp stopp vid ett visst mått av matintag så det blir sällan några värre konsekvenser än att jag känner mig lite uppsvullen och olustig ett tag. Men medvetenheten om att det är något annat jag saknar som ligger djupare än näring och som inte kan tillgodoses med mat, hjälper mig att söka efter andra strategier när suget kommer. Det gör att jag inte längre är ett offer under mina begär.

För det är just det jag tror vår inre människa vill berätta! Att den näring vi behöver och längtar efter ligger på ett annat plan. Att det är vårt inre som behöver näring i form av närhet, kärlek, förståelse, acceptans, värme, omsorg, vila, avspänning, harmoni, kontakt, gemenskap eller bara att få sörja saknaden av viktiga behov. I suget efter mat, alkohol, sex, arbete, droger, träningskickar eller andra kickar finns en längtan. Längtan efter något vackert och viktigt! Först när vi får fatt i det vi egentligen längtar efter och vågar öppna oss för och ta emot det, kan suget efter det där andra dämpas.

Om vi har tillgodosett våra behov och dämpat smärta genom till exempel att äta under en lång tid tar det också tid att bryta mönstren. Våra hjärnor är programmerade till att agera på ett visst sätt vid vissa signaler. Genom att upprepade gånger möta samma signaler på ett nytt sätt som mer tillgodoser de verkliga behoven vi har, kan vi successivt skapa nya mönster och beteenden. Detta kan kräva mycket disciplin, kamp och stöd. Inte minst mycket kärlek, acceptans och förståelse!

Det är inte bara hjärnan som behöver programmeras om utan även våra hjärtan. I smärtan och saknaden efter viktiga behov finns skam. Förlamande, isolerande skam. Skam som behöver komma upp till ytan, bli synlig, så att den kan förlora sin kraft. I skammen finns längtan efter tillhörighet, acceptans och värdighet. Att duga och bli älskad. Den stora förändringen för mig kom när jag inte längre dolde och smög med mitt tröstätande. Främst för mig själv. Att jag erkände att nu känner jag så här och jag väljer att äta för att hantera det. Det blev början på vägen mot ett sundare sätt att äta. Idag är jag mer medveten om när min kropp behöver näring, framförallt när träningen inför förra årets triathlon var i sin intensivaste fas. Jag vet också bättre nu när det är kärlek och inte näring jag behöver och kan med gott samvete njuta av god mat!

Finns det situationer i ditt liv där du anar att djupare behov gömmer sig bakom ett sug eller ett beteende? Vad är det du längtar efter egentligen? Vad kan du göra eller be om för att möta din längtan?.

Efter att jag firat att min träning till sommarens triathlon äntligen kommit igång blev jag sjuk. Gissar att fler känner igen sig! Att äntligen tagit de där första stegen mot ett hälsosammare och rörligare liv och så tar det stopp. För egen del tänker jag att det är min kropps sätt att säga att den behöver vila efter en intensiv period och bara klarar av lite mer lagom träning just nu.

Den berättar en hel del min kropp som jag inte alltid varit så bra på att tyda. Men nu när jag börjar bli lite mer lyhörd, har jag också börjat kunna ana och förstå vad vissa signaler betyder. Som att nackspärren på vänster sida som återkommer med jämna mellanrum berättar att jag har bitit ihop och hållit tillbaka för mycket av mina känslor. Att smärtan i vänstra skulderbladet, som inte är lika vanlig nu som förr, är sorg som behöver bli sedd, bekräftad och få utrymme att finnas. Gnagandet i bröstet som berättar att jag inte är i kontakt med mina känslor och viktiga behov.

För mig är min kropp ett tempel! Det är min kropp som ska bära upp allt det vackra som är jag. Hur den ser ut är inte det viktiga, utan hur den mår. Jag tänker kroppen som en förlängning av vår inre människa. Genom kroppen kan vi känna, göra och upptäcka nya saker. Kroppen behöver omvårdnad och underhåll. Lagom med träning och rörelse. Det kan räcka med en liten stund varje dag. Tid för vila och avspänning på olika sätt i vardagen. Näring, vätska och tvagning för att få energi och hålla oss rena och friska. Beröring genom kramar och massage som frigör välgörande hormoner och håller igång cirkulationen. Genom att ta hand om våra kroppar hedrar vi oss själva. Visar oss själva respekt, att vi är viktiga och betydelsefulla. När vi respekterar oss själva växer också respekten för andra!

För våra kroppar är fantastiska! Precis som våra känslor och även våra tankar, så vill de berätta för oss om behov vi har. Speciellt om vi har svårt att ta våra känslor på allvar eller inte har lärt oss att lyssna på dem så hittar vår inre människa andra vägar. Genom våra tankar och våra kroppar gör den oss uppmärksam på att vi behöver ta oss själva och våra behov på allvar. Känslor och behov som inte blivit sedda och bekräftade försvinner inte utan hittar andra vägar. Som om vår kropp vill påminna oss om att vi är allt för viktiga och värdefulla för att inte bli tagna på allvar. Att vissa känslor och behov måste få finnas oavsett.

Så passa på och lyssna på din kropp i sommar och nästa gång du får huvudvärk, nackspärr, ont i magen, ryggskott, ångest och så vidare, stanna upp och försök lyssna in! Var stilla och försök fånga känslorna i kroppen. Stanna kvar i dem. Försök känna hur de känns i kroppen. Vad vill din inre människa berätta genom känslorna och kroppen? Vad är det du behöver som du har missat? Det kan bli början på en ny resa mot större välbefinnande, balans, harmoni, glädje och gemenskap!

Vad försöker din kropp berätta för dig om dina behov? Vad kan du göra för att bli mer lyhörd för vad du behöver för att må bra? Är det något du behöver förändra? 

Jag älskar att fira! De senaste veckorna har gett flera möjligheter till firande. Midsommar och flera omgångar med kalasande. Intensiva förberedelser för några timmars gemenskap med prat och god mat. Efterarbete med disk och plock. Men också firande när laget man hejar på vinner som i fotbollsmatchen igår. Glädje! Avsaknad av firande kan också vara smärtsamt. Ett minne jag har från min barndom är när jag och min pappa är själva en helg och det är min födelsedag. Jag ligger i min säng på morgonen och väntar, men ingen kommer. I köket satt min pappa och läste tidningen och hade helt glömt det här med sång och frukost på sängen. Besvikelse!

Att fira är ett viktigt mänskligt behov som samtidigt möter flera andra behov. Kontakt och gemenskap. Glädje och mening. Men också tillfälle att visa uppskattning och tacksamhet. En möjlighet att samla de människor vi älskar, men också de som vi skulle vilja ha en bättre relation till. Att vara den som blir firad möter viktiga behov som att känna sig betydelsefull och viktig. Andras uppskattning får oss att känna oss sedda, det stärker oss samt ger värmer och näring åt vår inre människa.

Ett stort behov som firandet möter är tillhörighet. Att dela en upplevelse med andra får oss att känna oss som en del av något större. Mötet kring ett gemensamt intresse eller längtan ger möjlighet till kontakt även på ett djupare plan. Vi känner in och uppfylls av andras glädje och entusiasm, vilket förstärker vår egen upplevelse av glädje, tillhörighet och kanske även mening. Konserter, teater, sportevenemang, gudstjänster är några platser där vi kan uppleva gemenskap och samhörighet.

Ibland är livet sådant att vi saknar de människor eller sammanhang som ger möjlighet till firande och gemenskap. Ensamhet och utanförskap kan vara stora källor till sorg och att bryta sig ut ur isolering är inte enkelt eftersom det ofta påverkas av flera olika faktorer. En början till förändring kan vara att bli medveten om och erkänna sin längtan efter gemenskap, tillhörighet och firande och sörja saknaden av det. Att bli medveten om viktiga behov gör det möjligt för oss att sörja om det behövs, men öppnar också upp för att hitta strategier som kan hjälpa oss att få det vi längtar efter.

När vi vet vad vi behöver kan vi lättare öppna oss för de möjligheter vi har omkring oss och som kan möta vår längtan. Om ingen kommer ihåg oss på vår födelsedag eller har möjlighet att fira oss, kan vi visa oss själva den uppskattning vi längtar efter. Göra något vi gillar, efter att vi först kanske har tillåtit oss att sörja. Vi kan också, om vi har möjlighet, höra av oss till någon vi känner. Berätta att vi fyller år, känner oss lite deppiga för ingen har hört av sig och fråga om vi kan göra något tillsammans.

Det förvånade mig att jag kände en sådan värme i hjärtat av alla grattishälsningar på facebook när jag fyllde år. Att några ord kan ge så mycket och fylla med tacksamhet! Livet är hårt nog många gånger, så ta vara på varje möjlighet att fira. I gemenskap med andra eller själva. Fira stort som smått! Födelsedagar, namnsdagar, mor- och fars dag, inflyttning och hemkomst, genomförda projekt och uppnådda mål. Fira livet!

Vad är viktigt för dig att fira? På vilket sätt kan du ge mer utrymme för firande i din vardag? Hur kan du fira dig själv och andra på nya sätt? 

En nära vän till mig har nyligen upptäckt och fått kontakt med ett viktigt behov. Behovet av omsorg! Hon har sedan barnsben varit den starka, duktiga, självständiga flickan. Som stått upp för sig själv och andra. Varit driftig och målmedveten. Men nu har hon blivit medveten om att hon också har behov av att få omsorg. Att få vara sårbar och att få ta emot andra människors hjälp, stöd, värme och kärlek.

Ibland tvingar livet oss att ta allt i egna händer. Att klara av saker vi egentligen inte skulle behöva klara av ensamma. Bära allt ansvar för vårt eget och kanske även andras välbefinnande. Det kan gå ett tag, ibland ett helt liv. Men det har också ett pris! För att kunna vara starka och självständiga, klara oss själva hela tiden, kan vi behöva stänga av vissa känslor och kontakten med de där andra behoven. De som kan uppfattas som svaghet. Som innebär att vi står utlämnade, sårbara, men som är en förutsättning för närhet, tillit och ömsesidighet. Att vara den som tar emot, som behöver. Det kan kräva mycket mod!

När vi föds finns alla våra behov inprogrammerade i vårt inre, i vårt dna. Vissa behov viktigare än andra utifrån våra personligheter. Allt eftersom vi växer och utvecklas får vi kontakt med fler behov. Beroende på hur vi blir sedda och bemötta, får våra behov bekräftade och tillgodosedda, kommer de få sin rättmätiga plats i våra liv. Behov som fått finnas i våra liv under vår uppväxt kommer vi lättare och naturligare kunna tillgodose när vi blir äldre. Viktiga behov som inte blivit bekräftade och tillgodosedda kommer inte sluta finnas, men riskerar att blockeras inom oss. Det är min upplevelse!

Att inte få viktiga existentiella behov som respekt, omsorg, kärlek, närhet, värme, att känna sig betydelsefull och så vidare tillgodosedda väcker känslor. Ilska, besvikelse, förvirring, sorg. Känslor, som om de inte möts med empati och förståelse, lägger sig och väntar inom oss, samtidigt som vi bygger upp ett skydd för att hålla smärtan ifrån oss och undvika att uppleva den igen. Skammen över att inte vara värd lägger sig runt vår kärna och skyddar oss från att bli sårade igen. För att få kontrollen över våra liv och upprätthålla vår värdighet blir vi kanske den där starka, självständiga och duktiga, eller kanske blir vi den som flyr undan och gömmer sig för allas blickar. I båda fallen kan konsekvensen bli att vi går miste om den nära kontakt med andra människor som vi längtar efter.

Dessa viktiga behov som vi har slutar inte att finnas bara för att vi håller dem ifrån oss. När vi längre fram i livet, speciellt i perioder när vi är mer utsatta och sårbara, hamnar i situationer som påminner om tidigare erfarenheter kan längtan och smärtan väckas till liv igen. Längtan efter att få våra behov tillgodosedda och smärtan och sorgen över att vi gick miste om det. Genom att ta vår smärta på allvar och tillåta oss att känna och sörja, kan vi öppna nya möjligheter för att möta vår längtan. Vi kan tillgodose våra behov genom att ge det vi behöver till oss själva eller genom att be andra om hjälp. Ju konkretare desto bättre. Men också att ge det vi längtar efter till någon annan kan ge oss det vi längtar efter själva.

Vad längtar du efter mer av i ditt liv? Vad hindrar dig från att uppleva det? Vad kan du göra eller be om som skulle få dig att uppleva mer välbefinnande i ditt liv?

Idag har jag tänkt skriva om mod, men det har gått trögt. Mod och att vara modig omfattar mycket. För mig handlar mod främst om att våga möta sin egen rädsla. Den rädsla som hindrar oss från att leva helt och full. Som står i vägen för mötet mellan oss människor. Kontakten, närheten och tilliten till oss själva och andra. Att våga släppa taget och kasta sig ut i det okända och outforskade. Att inte fly utan stanna kvar i kontakt med sig själv när känslorna och kroppen signalerar. De senaste månaderna har jag varit där flera gånger. Ibland känns det som om jag levt större delen av mitt liv där, på gränsen, med rädslan som en ständig följeslagare. Ständigt strävat framåt, strävat inåt! Driven av längtan efter att få vara en del av något större, att utvecklas, upptäcka och framförallt att få tillhöra.

Att våga gå utanför vår egen trygghetszon och kontroll kan kräva stort mod. Många gånger kan det innebära att vi står nakna och sårbara inför varandra. Mod är att våga ställa de viktiga frågorna. Att fråga hur någon mår och verkligen vilja och våga lyssna och förstå. Mod är att våga säga hur det någon sagt eller gjort påverkade oss och vad vi längtar efter och behöver istället. Att försöka förstå och skapa kontakt trots att känslorna inom oss vill få oss att vända bort eller gå till attack. Mod är att våga se och agera, fast det känns och tar emot. För att vi vet att det är rätt och vi vet att det är viktigt. När vi vågar kan vi upptäcka ny sidor och förmågor hos oss själva och andra.

Rädslan är oftast det som står i vägen för modet och rädslan gömmer ofta flera lager av behov. Behov som är så viktiga för oss att skydda att vi ibland tappar förmågan att agera på de sätt som vi skulle vilja. Ett första steg när rädslan slår till är att våga stanna och vara i den. Känna den och låta den leda oss till behovet. Vi kanske är rädda för att vi vill känna oss trygga och skyddade. Under behovet av trygghet gömmer sig kanske längtan efter acceptans. Acceptans kan vara ytskiktet för behovet av tillhörighet och under tillhörighet längtan efter liv, kärlek och frihet.

När vi kommer i kontakt med dessa olika lager av behov händer något. Andra känslor kommer till uttryck. Andra behov blir plötslig viktigare än behovet av att skydda oss själva. I dessa inre möten med oss själva väcks modet och vår längtan efter att bidra, förstå, skapa kontakt blir starkare än rädslan. Vi har alla olika omständigheter och situationer som är utmaningar för oss och som väcker rädsla. I stället för att jämföra oss med andra, vilket bara hämmar och begränsar, kan vi fokusera på vår egen resa och upptäcka nya sidor och förmågor hos oss själva. När vi gör detta kommer vi också öppna upp för nya möten och se nya sidor hos andra. Nya möjligheter!

Den här våren har gett mig flera anledningar till att känna mig nöjd och stolt över mig själv. Jag har kastat mig in och drivit igenom flera projekt under kort tid. För några dagar sedan avslutade jag ett deltidsvikariat som administratör på en skola med att arrangera personalens sommarfest. Det viktigaste jag bär med mig från den tiden är modet hos alla dessa underbara människor som kämpar för att våra barn ska få en bra start i livet. Trots knappa resurser ger de inte upp. De är mina hjältar!

Vad innebär mod för dig? I vilka situationer längtar du efter att våga mer? Hur kan du göra för att våga möta din rädsla när den hindrar dig från att göra det du vill?

Jag har alltid känt mig lite annorlunda. Aldrig riktigt varit utanför, men aldrig riktigt passat in. När jag under åren delat mina tankar och funderingar med andra har jag ofta mötts av oförstående miner. Känt att jag inte riktigt nått fram eller blivit tagen på allvar. Det har hänt ibland att jag tänkt att jag kommer från en annan planet. Jag har inte alltid förstått spelet. Inte helt hängt med i språket eller fattat meningen med det som sägs omkring mig. För att skydda mig själv har jag hållit tillbaka och försökt passa in. För att jag längtat efter att få tillhöra, att få vara del av gemenskapen!

Förståelse och acceptans är två viktiga behov som har blivit synliga för mig det senaste året. Att få bli accepterad för den jag är och få förståelse för hur jag tänker och fungerar i olika situationer, som kanske skiljer sig från normen. Men vad är normen egentligen? Det uppmuntras att ta plats, att vara social, utåtriktad, att säga sin mening, stå upp för sig själv. Allt går snabbt så det gäller att hänga med. Vara kvick med att bidra till samtalet. Ämnen byts snabbt och plötsligt är tillfället förbi. I klassrummet förväntas eleverna bidra i diskussioner och svara på frågor. Redan i förskolan tränas barnen på att prata inför varandra och ”konversera”. Och det är bra! Det är positivt att få träna sig och utveckla olika förmågor, men bara om det utgår från acceptansen och förståelsen av att vi är olika. Att vi har olika förmågor utifrån de unika människor vi är, utifrån våra personligheter. Vissa av oss behöver tid! Tid att låta saker sjunka in så vi kommer i kontakt med vad vi känner och tycker i olika frågor. Vi behöver också olika mycket trygghet och kontakt för att kunna bidra.

Jag har länge varit medveten om att jag känner in andra människors sinnesstämningar. När det kommer in en annan person i rummet där jag är ändras mitt fokus från mig själv till den personen. Hur mycket det påverkar mig beror på situationen, om och hur vi känner varandra. Omedvetet skannar jag av vad som pågår i den andra, om det finns känslor i rörelse och behov som inte är tillgodosedda. Är det mycket som pågår eller om det personen säger och gör inte stämmer med vad jag registrerat, blir jag osäker och förvirrad. Mina försvar aktiveras! När processen pågår kan jag inte svara på frågor om vad jag tycker om något, vad jag känner eller vad jag behöver. Detta har många gånger fått mig att känna mig dum, korkad, inkompetent, asocial och så vidare. Förmodligen är jag inte ensam om det!

Genom att jag börjar bli mer medveten om hur jag fungerar och reagerar i olika situationer kan jag hantera dessa på andra sätt. Jag kan ge mig själv mer förståelse och acceptans och jag kan be andra om detsamma. Framför allt kan jag be om tid för att hinna känna in vad jag står och behöver just nu. Förståelse och acceptans för att vi är och fungerar olika är bland det bästa vi kan ge oss själva och andra. Det skapar en öppenhet och en frihet som kan hjälpa oss att ta oss ur de olika försvarsmönster vi lätt hamnar i när vi försöker skydda vårt värde och stå upp för våra behov! Det gör det också möjligt för oss att uppleva och dela den rikedom vi har i varandra!

I vilka situationer skulle du behöva mer förståelse och acceptans? Vad kan du göra för att ge det till dig själv eller be om det från någon annan? Hur kan du ge andra mer förståelse och acceptans?

Vi har varit på helgtur till Växjö och tillbringat några timmar i bilen. Istället för att sitta försjunken med IPod eller film som vanligt föreslog storebror att vi skulle göra en musiklek. Hela familjen fick turas om att välja låtar som vi lyssnade på tillsammans. Det blev den bästa bilresan på länge! Alla bidrog med sina favoriter. Gamla godingar från 80-90-tal blandades med schlagerpop á la Saade och Zelmerlöv.

Delaktighet innebär att få vara med och påverka, att bidra och känna att man är en viktig del av något. Ett behov som har betydelse både för självkänslan, hur jag känner och tänker om mig själv, och självförtroendet, tilliten till min egen förmåga. När vi får vara med och påverka och bidra stärks vår känsla av att vara betydelsefulla och att vi tillhör något större. I gemenskapen med andra finns möjlighet för oss att pröva och växa i våra förmågor och som människor. Genom delaktigheten kan vi uppleva den kontakt och utveckla den tillit som har så stor betydelse för vårt varande.

Det kan finnas flera orsaker till varför vi inte öppnar upp för delaktighet när möjligheterna finns. Våra egna behov av kontroll, trygghet och självständighet kan vara så stora att vi har svårt att dela uppgifter och även våra liv med andra. För mig blir detta tydligt ibland när mina barn vill hjälpa till och jag är trött och helst vill att det ska gå lätt och smidigt. Även i parrelationen kan längtan efter delaktighet bli stark när någon part håller tillbaka och inte visar och delar så mycket av sig själv som vi längtar efter. Kanske finns det rädsla och skam som hindrar oss och som bottnar i behov av acceptans och respekt. Vi vågar inte ta risken att göra andra eller oss själva delaktiga för att vi inte känner tillit till att vi kan hantera situationen, skydda och stå upp för oss själva, eller känner rädsla för att andra inte ska bli nöjda med eller uppskatta vårt bidrag eller oss.

Så när vi upptäcker att vi väljer bort delaktighet kan vi fråga oss själva vilka behov vi då väljer att skydda. När vi längtar efter delaktighet kan vi fundera över på vilket eller vilka sätt vi kan be om att få vara med. Att inbjuda till delaktighet kan kräva en del träning om man är ovan. Allt går kanske inte så lätt och smidigt som vi önskar eller är vana vid, men resultatet och belöningen kan bli just den kontakt, glädje och gemenskap som vi längtar efter och som berikar våra och andras liv!

I vilka situationer har du svårt att bjuda in andra till delaktighet? Vilka behov kan ligga bakom? På vilka sätt kan du öppna upp för att göra fler delaktiga i det du gör och i ditt liv eller vad kan du be om för att få uppleva mer delaktighet i ditt liv?

Under hösten var mitt mantra samarbete! Jag längtade så efter att vi skulle hjälpas åt i familjen. Bidra och underlätta för varandra. Att barnen skulle komma och sätta sig och äta när det var mat utan att jag skulle behöva be dem tio gånger. Att maken skulle dra fram dammsugaren innan huset började se ut som det var övergivet för årtionden sedan. Jag längtade efter att vi skulle bli ett team där alla tog ansvar var och en utifrån sin förmåga och kände sig nöjda och glada för att få göra det. Istället så blev det en höst full av frustration, ilska, sorg och besvikelse!

Samarbete är inget som bara kommer för att vi önskar det eller ber om det. Brist på samarbete är många gånger ett symptom på att det finns viktiga behov som inte är tillgodosedda. I en familj med flera individer och många behov kan vi ibland hamna i obalans med varandra, vilket gör att den harmoni vi längtar efter är svår att uppnå. I stället för att uttrycka önskemål börjar vi kanske kräva, hota, bestraffa eller införa belöningssystem, vilket underminerar möjligheterna till samarbete.

Inom NVC* är ett grundantagande att alla människor har en naturlig längtan efter att bidra till andra om vi känner att det är frivilligt. När våra behov av tillit, respekt och delaktighet är mötta och vi känner oss accepterade och betydelsefulla, så ökar chansen att vi kommer att vilja bidra. Vet vi också vad vi bidrar till, vilka behov hos andra som tillgodoses när vi hjälper till, så stärker det också relationen och önskan att samarbeta.

Bristen på samarbete handlar alltså inte om att andra är lata, självupptagna, trotsiga, bråkiga, krångliga eller otacksamma. Det är en signal på att det finns behov som inte är tillgodosedda. Behov som är så viktiga att det bara finns ett alternativ. Att säga nej och stopp! För att samarbete ska vara möjligt måste först dessa andra behov tas om hand. Eftersom vi ofta inte är tränade på att lyssna in, förstå och uttrycka vad vi behöver, berättar vi på de sätt vi förmår, vilket kan tolkas som ovan.

Genom att vi lär oss att ta kontakt med våra egna behov kan vi också börja ta ansvar för dem. Vet vi behovet bakom, varför vi inte vill samarbeta just nu och vad vi skulle behöva för att kunna känna glädje i att bidra, är det lättare att ge uttryck för det. När allas behov är på bordet blir det också möjligt för oss att välja någon annans behov före vårt eget, just för att vi ser och förstår att det är väldigt viktigt för den personen just nu.

Jag har inte gett upp min längtan efter samarbete, jag har bara bytt strategi! Bakom min frustration finns en djup längtan efter tillhörighet som rymmer omsorg, värme, respekt och delaktighet. Genom att sörja det som aldrig blev och försöka konkretisera min längtan i tydliga och genomförbara önskemål kan jag ta bättre ansvar för mina behov. Att se och respektera de andras behov gör också stor skillnad. Det blir inte som jag önskar i alla lägen, men på sikt är jag övertygad om att det kommer att bidra till det samarbetet som jag längtar efter som har tillit, omsorg och respekt som grund!

Hur fungerar samarbetet i ditt liv? Vilka behov kan ligga bakom hur du agerar i olika situationer där du längtar efter samarbete eller känner dig tvingad till ”samarbete”? Hur kan du ge uttryck för dina behov så att det blir tydligt och bidrar till förståelse?

*NVC – Nonviolent Communication är ett kommunikationsverktyg och förhållningssätt utvecklat av Marshall Rosenberg.

Jag känner igen tecknen. Svårt att somna på kvällen. Vaknar tidigt. Lättirriterad. Svårt att fokusera. Namn på människor jag känner försvinner bak i minnet. Förvirring, oro, tunnelseende, tvivel. Gråten som kommer när de små extra sakerna i vardagen händer. När barnen inte vill samarbeta. När diskmaskinen går sönder. Då är det dags att stanna upp! Dags att varva ner, vilket ibland är lättare sagt än gjort. Livet erbjuder emellanåt inte så många pauser. Vi behöver själva se till att skapa dem!

Vi lever i ett samhälle som ställer höga krav. Det är ett ständigt brus omkring oss med information, förväntningar, inre och yttre krav. Mängder med aktiviteter, egna och för våra barn. Ett arbetsliv som blir mer och mer pressat. Våra hem ska vara snygga, prydliga och själva ska vi vara vältränade. Fler och fler prylar kräver mer och mer underhåll. Det blir allt svårare att få ordning på den där balansen i livet som det pratas så mycket om. Och hur den ser ut behöver vi var och en hitta inom oss själva utifrån vilka behov som är viktigast för oss. Vad vi får energi ifrån och vad som tar energi. I familjelivet är det ännu fler behov som behöver få utrymme och balanseras.

Vila och återhämtning är viktiga behov vi har och kroppen, om vi lär oss tyda signalerna, är snabb med att berätta för oss när vi behöver ta det lugnt. Hur dessa signaler ser ut och vad vi behöver kan se olika ut, men ju bättre kontakt vi har med vår kropp och vår kärna, desto tydligare uppfattar vi behoven. Även här har vår inre motivation och drivkraft en stor betydelse. När vi gör något utifrån behov av att få godkännande och att få tillhöra istället för att vi känner tillfredsställelse av att bidra eller skapa riskerar det att ta mer energi än det ger. Detsamma gäller städning, träning, trädgårdsarbete, socialt umgänge och annat vi gör på vår fritid eller i arbetet.

Att vara medveten om vad som gör oss trötta och vad som ger kraft samt vad det är som driver oss är en bra början för att skapa balans i vardagen. Är man som jag en person som bäst laddar batterierna i lugn och ro, kan det vara lämpligt att inte ha för många sociala aktiviteter inbokade. En almanacka som ger överblick kan hjälpa oss att planera in luckor för vila och återhämtning. Vi kan köra hårt ett tag, men bara om det finns tid för att återhämta sig. I vardagen kan vi medvetet använda olika tillfällen som utrymme för vila. Till exempel på vår väg till jobbet eller annat där vi tar oss tid att landa i våra tankar och våra känslor så vi kommer i kontakt med våra behov.

Träning, städning och så vidare kan ge inre vila om vårt fokus är riktat dit. En stund med barnvakt om vi har barn. Promenader i naturen. En god bok eller film. Enkel middag med nära vänner. När mina barn var mindre kunde en stunds legobyggande ge mig den paus jag behövde för att ladda om. Att gå och lägga mig med barnen har ibland varit ett sätt för mig att ge kroppen vila under perioder med lite sömn, samtidigt som jag släppt kraven på snyggt och prydligt hem. Närvaro i det som är just nu! Genom att fokusera på det som är viktigt i livet och genom att vara i kontakt med vad vi behöver kan vi lättare göra val som berikar oss själva och andra. Mer balans och harmoni helt enkelt, till nytta för alla!

Vilka behov är viktigast för dig? Vad får du energi av? Vilka aktiviteter tar mer energi än de ger? Hur kan du skapa utrymme för återhämtning och vila i ditt liv?

Jag har upptäckt att jag har stort behov av klarhet. Att andra är tydliga med vad de har för önskemål eller vad de känner och behöver. Min inre radar är ständigt på när andra människor är i närheten och skannar av andras behov och känslor så när det inte matchar med vad de säger blir det förvirring. Förvirringen gör mig osäker och tar energi eftersom jag inte vet vad som förväntas av mig i situationen eller vad jag kan bidra med. När jag blir osäker tenderar jag att bli otydlig och diffus och… Ja, ni kan säkert gissa, det blir inte så bra kontakt!

Utifrån våra personligheter och erfarenheter utvecklar vi olika strategier för att hantera våra egna och andras känslor och behov. Medvetet och omedvetet! I nära relationer kan våra strategier bli mönster av anpassning, hänsynstagande, kontroll, revolt, underkastelse för att tillgodose vissa viktiga behov vi har. Med konsekvensen att andra viktiga behov inte blir tillgodosedda, vilket kan leda till känslor av frustration, ilska, besvikelse, rädsla, uppgivenhet, sorg, maktlöshet och så vidare.

Avgörande för kvaliteten i våra relationer är då hur vi kan kommunicera våra känslor, behov och önskemål. Detta är inte alltid så enkelt! Vet vi inte vad vi verkligen behöver är det svårt att komma med förslag på önskemål och strategier. Vi fastnar kanske istället i en rundgång av känslor och tankar som triggar igång ännu mer känslor och tankar. Viktiga behov som tillhörighet, att vi får vara med, att känna oss viktiga och betydelsefulla, acceptans kan få oss att avstå från att säga vad vi känner och behöver av rädsla för att bli avvisade och utanför.

Har vi stort behov av självständighet, självbestämmande och frihet undviker vi kanske all delaktighet, samarbete och gemenskap som kräver anpassning. Är trygghet och stabilitet viktigast kanske vi börjar kontrollera oss själva och andra. Om respekt och värdighet står högst upp kanske vi hugger vid minsta antydan till kritik eller ifrågasättande. Det avgörande är inte, tänker jag, vilka strategier vi väljer för att tillgodose våra behov, utan i vilken utsträckning vi är medvetna om vilka behov vi försöker tillgodose och om våra valda strategier får de konsekvenser vi önskar.

När vi vet vilka behov vi har och vad vi tror skulle kunna möta dessa är det lättare att vara tydliga eftersom vi utgår ifrån oss själva. Och utifrån att vi vet att det finns olika strategier för att möta behoven kan vi undvika att binda andra människor genom att kräva att de ska göra det vi ber om eller ändra på sig. Det ger både oss själva och andra större frihet och klarhet! Nu när jag vet att jag har stort behov av klarhet är det lättare för mig att vara nyfiken på vilka behov andra försöker tillgodose med det de säger eller gör. När jag vågar fråga med ett öppet hjärta för att försöka förstå och för att hitta vägar att möta bådas behov är möjligheten större att vi får en god kontakt och skapar den ömsesidiga relationen vi längtar efter som vilar på tillit och respekt!

I vilka situationer skulle du behöva mer klarhet och förståelse? Vad hindrar dig från att be om det? Vilka behov hos dig försöker du skydda? Vad skulle du kunna säga för att hjälpa den andra personen att berätta om vad den behöver? Hur kan du berätta om vad du behöver så att den andra lättare kan ta till sig det du vill säga? 

Om ungefär två månader går starten på Horla Triathlon 2015. Jag känner ett pirr i magen när jag tänker på det. Minns glädjen från förra sommaren. Över att få vara där. Samhörigheten med de andra deltagarna. Mötet med alla som hejade. Att känna adrenalinet och kraften i kroppen. Men bakom pirret gömmer sig också en rädsla. Tankar som ”tänk om jag inte lyckas så bra som förra året” och ”det är dumt att ta risken, det är bäst jag hoppar över” far genom huvudet och en oro gnager för att min drivkraft ska ha sin källa i att bevisa något för andra. Att jag måste upprätthålla min värdighet genom att lyckas. Jag minns också besvikelsen i en annan deltagares ögon, som visserligen hade bättre resultat än mig, men presterat sämre än tidigare.

Den här gången har jag än så länge avstått från att skriva något om min uppladdning inför detta årets triathlon. Främst just för att jag inte känner att jag behöver bevisa något. Men också kanske för att inte riskera att behöva visa upp ett eventuellt ”misslyckande”. För någonstans finns ju föreställningen om att vi hela tiden måste bli bättre. Att det som är inte är gott nog. Utifrån att vi alla längtar efter att få känna oss betydelsefulla, accepterade och att få tillhöra en gemenskap är det lätt att vi hamnar i prestation, lydnad och beroende som kan hämma oss när vi ska göra olika saker. Att inte lyckas riskerar att likställas med att inte duga.

För två veckor sedan skrev jag om lydnad som handlar om att göra något för att vi tror att vi måste eller för att det är vår plikt. I vissa fall agerar vi utifrån rädsla för bestraffning eller för att få en belöning. Om lydnad är vår drivkraft finns det risk att vi hamnar i ett läge där de enda alternativen är att göra revolt eller att underkasta oss helt. Till skillnad från lydnad innebär självdisciplin att vi väljer att göra något därför vi ser att det tillgodoser behov, både hos oss själva och andra. Den största skillnaden kommer visa sig i med vilken energi och glädje vi gör något, men också hur uthålliga vi kommer att vara.

När vi sätter upp mål för våra liv, både i arbetet och privat, gör det därför stor skillnad om vi har kontakt med våra behov och drivkrafter. Om vi kan se hur det vi gör bidrar till oss själva och andra är det lättare att hitta motivation och målmedvetenhet. Märker vi att vi gör något enbart för godkännande eller kanske för att undvika någons missnöje kan vi ta kontakt med vilka behov vi försöker möta genom agerandet. Kanske hittar vi en annan drivkraft som berikar oss eller kanske väljer vi i stället att avstå helt och hållet.

Så alla mina känslor och tankar inför årets triathlon påminner mig om att det är viktigt för mig med tillhörighet, acceptans och trygghet. Det är också en möjlighet för mig att ta kontakt med det som är mina viktiga drivkrafter. Lust, glädje, närhet till naturen, inspiration, en stark kropp och ett starkt sinne. Så varje gång jag sätter upp mål, disciplinerar mig och väljer att träna så gör jag det för att det berikar mig både till ande, kropp och själ. Och när jag gått i mål, om det är meningen, kan jag än en gång fira och känna stolthet och tacksamhet inför livet!

Vilka sysslor och engagemang tar mer energi än de ger? För vems skull gör du det? Vilka behov försöker du möta? Hur kan du hitta lust och glädje i dina ”prestationer”?

Det pratas mycket om självkänsla. Om vi har bra eller dålig självkänsla. Hur man stärker självkänslan och så vidare. På psykologguiden.se beskrivs självkänsla som ”den grundinställning vi har till oss själva, vad vi tycker om oss själva” och vidare att begreppet ”rymmer dimensioner av hur nöjda, stolta och accepterande vi är gentemot oss själva vad gäller vår person.” Förenklat hur vi känner när vi tänker på oss själva.

Jag tror att det ibland är lätt att fastna i att lägga skulden på vår ”dåliga självkänsla” när något känns svårt, obehagligt eller när vi känner oss otillräckliga. Att det blir som en diagnos vi ställer på oss själva eller andra för att skydda oss mot skammen av att inte vara perfekta. Att ”stärka” självkänslan riskerar att bli ett självändamål, ett botemedel, som signalerar att vi inte duger som vi är utan måste bli bättre. Sedan jag började förstå det här med behov och fördjupade mig i Nonviolent Communication har jag börjat fundera kring självkänsla utifrån ett annat perspektiv. Vad vill våra bedömningar om ”dålig självkänsla” berätta för oss om vilka behov vi har som inte är tillgodosedda och hur kan vi ”stärka” oss själva utifrån dessa behov?

Precis som andra tankar och känslor vill berätta för oss om våra behov, så ger tankarna om ”dålig självkänsla” och att ”stärka självkänslan” ledtrådar till oss om vad vi behöver. Bakom den ”dåliga självkänslan” kan gömma sig längtan efter trygghet, förståelse, acceptans, tillhörighet, kompetens. Genom att börja med att beskriva situationen, göra en observation, kan vi ringa in känslorna och hitta behoven. I vilken situation tänker jag att jag har dålig självkänsla? Vilka känslor väcks i mig? Vad är det för behov som ligger bakom mina känslor? Vad är det jag längtar efter?

När jag hittat behovet kan jag börja fundera över strategierna. Hur kan jag få det som jag behöver och längtar efter? Vad kan jag be mig själv eller andra om som skulle öka mitt välbefinnande? Vi är alla unika och drivs olika starkt av olika behov. Ibland kan det vi tror är ”dålig självkänsla” handla om något helt annan. Att vi fungerar på ett annat sätt än normen i det sammanhang vi befinner oss i. Utifrån våra personligheter där vissa trivs bättre i mindre, lugnare sammanhang och behöver mer tid, ”introverta”. Och andra trivs där det händer mycket och gillar att vara i centrum, ”extroverta”

Så istället för att fokusera på bra eller dålig självkänsla, fokusera på kärnan! Vad har jag för behov i en viss situation där jag kanske känner mig orolig och osäker? Och istället för att leta efter metoder som stärker självkänslan, fokusera på strategier! Vilka strategier kan tillgodose de behov jag har i den här situationen? Detta får mig att tänka på samtalet på lillkillens förskola i förra veckan. Enligt personalen behöver han lära sig att svara på tilltal och tala inför grupp eftersom kraven på detta kommer att öka. Att bli tvingad att ge svar känns inte bra för någon. Och om anledningen till att vi inte svarar är att vi behöver tid att tänka efter vad vi känner, så kan det bidra till ökad osäkerhet och otrygghet. På sikt kanske vi också börjar tro på att vi har ”dålig självkänsla” för att vi inte lever upp till normen av vad som är socialt accepterat.

Vad tänker du om din självkänsla? I vilka situationer upplever du att du har ”dålig självkänsla”? Vilka behov kan ligga bakom din bedömning? Vad kan du göra för att ”stärka” dig själv utifrån dina behov i situationen?

Häromdagen sa minstingens fröken, precis när vi var på väg och han inte ville säga hej då till henne, att min son har svårt med krav. Hon menade att kraven kommer att öka och då måste han lära sig det. Jag kände en kort intensiv skam, för jag ville ju känna att min son är bra och att jag är bra, men också beskyddarinstinkter. Det blev inte tydligt för mig vad hon menade med att han behövde lära sig att det ställs krav på honom. Han hade redan sagt hej då till henne en stund tidigare och just då var han arg och besviken på mig för att vi skulle till simskolan och han ville inte följa med.

Tankarna och känslorna kring detta har följt mig under veckan. Funderingar kring krav, lydnad, anpassning. Hur kommer det sig att vi kräver en massa av andra, men också av oss själva? Var kommer de kraven och förväntningarna ifrån? Vem är det som bestämmer vad vi bör göra, hur vi bör bete oss? Har vi rätt att kräva något av andra och vad får det för konsekvenser när vi gör det? När jag lyssnar till mitt inre så hör jag så starkt: Ingen vill bli tvingad, varken stora eller små människor! Varje gång vi tvingar och kräver får det konsekvenser för relationen. För tilliten och samarbetet!

Så hur kan vi göra istället? Vi har väl rätt att kräva vissa saker? Och våra barn kan ju inte bara göra som de vill! Eller? Utgångspunkten för mig är att vi alla är fria. Var och en äger rätten till sitt eget liv, oavsett ålder, kön, ursprung. Självständighet och frihet är viktiga behov som tillsammans med förmågan att ta hand om och stå upp för oss själva ger självrespekt. Vi är också ömsesidigt beroende av andra för vår överlevnad och välbefinnande. Att känna att vi hör till, är delaktiga, får stöd, kärlek och omsorg stärker vårt värde. Vi har betydelse, är värda att respekteras och behandlas väl.

När någon uttrycker sig på ett sätt som inte ger utrymme för hänsyn till våra känslor och behov väcks något inom oss. Vi behöver skydda vårt värde och självrespekt. Ett krav innebär oftast att om vi inte gör som vi blir ombedda blir vi bestraffade på ett eller annat sätt. Vilket innebär att när vi står upp för oss själva och vårt värde riskerar vi att straffas med andras ogillande. Är vårt behov av självrespekt och självständighet stort kommer vi kanske göra revolt. Protestera högljutt, slå omkring oss verbalt eller fysiskt för att berätta och vinna tillbaka vårt värde. Är vårt behov av tillhörighet stort, kommer vi förmodligen anpassa oss, vara lydiga, för att undvika bestraffning och att bli utesluten ur gruppen. I båda fallen med stor skam, brusten tillit och kontakt.

Krav på lydnad får konsekvenser! Frågan är om vi har råd med de konsekvenserna? Det här är sannerligen ingen lätt utmaning. Vardagen behöver samarbete för att fungera. Men istället för att kräva utifrån vad vi tror att vi har rätt att kräva, så kan vi uttrycka önskemål till andra utifrån vad de skulle bidra till oss om de gör det vi ber om. Vilka behov hos oss de skulle möta. Om andra inte vill kan vi försöka lyssna med empati. Vad är det som gör att de inte vill, vilka behov står de upp för? Sedan kan vi göra ett nytt försök med vårt önskemål. Ömsesidighet + Respekt = Samarbete.

Vad lillkillens fröken menade med det hon sa hoppas jag få reda på nästa gång vi möts. Jag laddar för att vara nyfiken! Tänker att jag ska be om konkreta exempel och hoppas att det blir ett bra samtal och en möjlighet till lärande för oss båda. Vad har du för utmaningar i ditt liv när det gäller krav, lydnad och revolt? 

Vad var det som hände egentligen? Vem var det som agerade oförsiktigt, korkat och själviskt? Vem är det som är lat, självupptagen och en besserwisser?

När något händer som väcker starka känslor hos oss vill vi gärna förstå. Hitta förklaringar utifrån våra mallar om vad som är rätt och fel, normalt och onormalt, lämpligt och olämpligt. Vi tror oss veta anledningen till varför någon gjorde som den gjorde. Genom att göra bedömningar av personen och tolkningar över agerandet skapar vi oss en viss kontroll. Men det kan också vara ett sätt att skydda vårt värde!

Faran med att vi gör tolkningar av en situation och drar slutsatser utifrån dessa är att vi riskerar att skapa fiendebilder av andra som står i vägen för kontakten. Om vi uttrycker våra tolkningar till andra och gör bedömningar utifrån våra värderingar och förväntningar finns det stor risk att andra upplever det som kritik. Vilket kan göra det svårt för oss att uttrycka och nå fram med sådant som är viktigt för oss.

På samma sätt reagerar vi när andra gör tolkningar och bedömningar av vårt beteende. Det är ingen som blir glad och samarbetsvillig av att höra att man är lat, bekväm, aldrig hjälper till, inte lyssnar eller bara tänker på sig själv. Att få höra att man är hopplös och måste skärpa sig underlättar inte kontakten. Istället ökar behovet av att skydda oss själva, att stå upp för vårt värde och självrespekt.

Så hur kan vi göra istället?

Genom att hålla isär det som verkligen hände, observationen, med vår tolkning och våra slutsatser av situationen ökar möjligheten att förstå och få kontakt med oss själva och andra. Observationen är sådant vi kan uppleva med våra sinnen. Det vi ser, hör, kommer ihåg, föreställer oss. En observation kan beskrivas som något en filmkamera kan uppfatta. Det vi hör någon säga eller ser någon göra.

Så istället för att skälla på min son för att han ”beter sig respektlöst, inte lyssnar och ignorerar mig”, skulle jag till exempel kunna säga: ”När du inte svarar när jag pratar med dig…”. Genom att sedan koppla min observation till vad jag känner och behöver så berättar jag också hur det påverkar mig när han inte svarar: ”…känner jag mig frustrerad för det är viktigt för mig att bli lyssnad på.” Som avslutning kan jag uttrycka ett önskemål utifrån vad jag skulle vilja hände eller för att skapa kontakt. ”Kan du vara snäll och lyssna på mig nu? eller Upplever du det som att jag tjatar och skulle vilja att pratade med dig på ett annat sätt?”

Observationen är användbar i många situationer när vi vill skapa kontakt och förståelse, när vi verkligen vill nå fram, eftersom den hjälper oss att fokusera på ”saken” istället för att vi hamnar i en strid om värde och respekt. Men eftersom vi är präglade att kategorisera, diagnostisera och exempelvis dela in i ”bra” och ”dåligt” för att hantera och ha kontroll över tillvaron och skydda oss själva, kan det ibland krävas mycket träning för att rensa bort våra egna tolkningar och hålla oss till fakta.

Vilka tolkningar gör du? Hur påverkar dina tolkningar din kontakt med och förståelse för andra och dig själv? Hur kan du använda observationer för att nå fram i stället?

"Jag undrar ibland om någon mer varit så rädd som jag? Strykt längs med väggarna. Försökt smälta in. Undvikit att sticka ut. Inte vågat säga emot eller stå upp för mig själv eller andra. Av rädsla för att avvisas, kritiseras, anklagas. Av rädsla för att inte bli godkänd, att bedömas ovärdig. Av rädsla för att inte kunna skydda mig själv. Jag undrar ibland om någon varit så ensam som jag? Men när jag ser mig om i världen så vet jag. Vi är fler!"

Rädslan ligger nära skammen och, tänker jag, är också den en viktig skyddsmekanism. Ett skydd mot fara och en reaktion som har sin grund i att vi vill känna och uppleva att våra liv har betydelse. Faran kan ikläda sig olika skepnader. Ilskan vi känner när någon kör vårdslöst i trafiken som ofta också gömmer rädsla för vi vill känna oss trygga. Situationen då vi väljer att vara tysta fast det känns fel och orättvist av rädsla för att själva bli anklagade eller avvisade.

Bakom rädslan finns ofta även skammen. Skammen över att någon agerar på ett sätt som hotar mitt liv och värde. Situationer där vi inte känner att det finns omsorg och respekt om den person vi är och värnar. Rädsla och skam kan också få oss att agera genom att göra revolt och invadera det vi är rädda för. För att vi minsann ska visa andra att vi kan och klarar av. Att vi har rätt att ta plats och finnas. Rädslan för att inte duga, räcka till och få vara med kan i andra situationer få oss att anklaga oss själva eller andra.

För att utmana rädslan och växa genom den kan vi göra på samma sätt som med skammen. Omfamna den och stanna kvar i den! Låta känslan leda oss till våra behov. Kanske handlar det om trygghet, skydd och omsorg. Vid ett annat tillfälle tillhörighet och acceptans. Eller längtan efter förståelse, respekt och integritet. När vi kan möta rädslan i oss själva, kan vi lättare möta rädslan hos andra. Tillsammans kan vi bryta den isolering och utanförskap som gärna kommer med rädsla och skam. Men vi behöver börja med oss själva!

Vi är alla olika, men delar samma behov. Vi har alla samma behov, men olika strategier för att tillgodose dem.

"Var inte rädd, men var rädd om dig!"
(Uno Svenningsson)

Vad är du rädd för eller försöker undvika? Vilka behov försöker du skydda med din rädsla? Vad kan du göra, be dig själv eller andra om, för att växa genom din rädsla?

"Kärlek är en känsla som präglas av en stark ömhet och tillgivenhet." Så beskrivs kärlek i Wikipedia. Kärlek är en härlig känsla som ofta även rymmer andra känslor som till exempel glädje, stolthet och värme. Men känslor kommer och går. Signalerar om behov som är och inte är tillgodosedda. Så vad händer i våra relationer när vi inte längre känner kärlek?

Kärlek är inte bara en känsla utan också ett viktigt behov! Ett allmänmänskligt behov som delas av alla oss människor. För mig nära kopplat till omsorg, närhet, respekt och tillit. Oavsett om vi är fysiskt nära eller inte. Det vi älskar och känner kärlek till vill vi värna. Vara rädda om och kämpa för! Ibland vet vi vad som tillgodoser vårt behov av kärlek. En kram, en blick, ett ord, en handling. Ibland famlar vi kanske i dimman. Förväxlar våra strategier för att få kärlek med vårt behov av kärlek. När vi till exempel tror att bara en viss person eller handling kan ge oss det vi längtar efter.

Kärlek kan också vara ett val! När känslorna inte finns där så behöver vi ibland välja. Välja att agera med kärlek även om vårt behov av kärlek inte är mött i en relation eller situation just nu. Att välja att se bakom en annans människas bristfälliga agerande. Se människan bakom orden och handlingarna som kämpar för att hålla sin värdighet, sin respekt. Visa omsorg trots tystnad och avstånd. Försöka gissa och förstå vad den andra berättar, saknar och står upp för med sitt beteende. Till vardags vara intresserad av vad som får andra att känna att deras behov av kärlek är eller inte är tillgodosett.

Vi behöver också agera utifrån kärleken till oss själva. Att ta kontakt med vad vi behöver och längtar efter. Kämpa och stå upp för oss själva. Hitta strategier och uttrycka önskemål kring vad andra skulle kunna göra för att möta vårt behov av kärlek. Ju bättre kontakt vi har med våra egna behov och hur de kan tillgodoses, desto lättare är det att be om det vi längtar efter och göra val som möter våra behov. Låter vi känslorna styra vår val finns risken att vi missar att både ta emot och ge det vi egentligen vill ha av kärlek i våra liv. Och ibland är faktiskt den bästa strategin att ge det vi själva längtar efter att få.

Jag har precis varit och tittat på Tomas von Brömssens sista revy med min pappa. Dubbel värme och kärlek! Att få vara med min pappa som jag älskar. Ta emot den värme som hans entusiasm, ord och kroppsspråk sprider. Lyssna på Tomas, skratta tillsammans med övriga människor i publiken som också längtar efter värme och kärlek precis som jag. Det är stort! Det är gott! Det är kärlek!

Vad är kärlek för dig? Vilka är de viktigaste källorna till kärlek i ditt liv? Hur kan du öppna dig för att ta emot mer av den kärlek som finns i din vardag? På vilka sätt kan du ge mer kärlek till de människor du har omkring dig?

Jag bär på mycket längtan! Längtan efter gemenskap, skratt och glädje. Längtan efter frihet, självständighet och mening. Längtan efter kärlek, närhet och värme. Och mycket mer! Ibland är jag mitt i min längtan och behöver påminna mig om att njuta och låta mig fyllas. Ibland är min längtan dold bakom molnen. Jag ser den inte, men den känns, som ilska, besvikelse, värk eller kanske en sorg.

Jag gissar att de flesta känner igen sig och delar min längtan ovan. För vissa av oss är den dold. Vi ser den inte för molnen är i vägen. Kanske mörka, tunga hotfulla. Att ingen hör av sig, lyssnar eller tar sig tid. Att allt är misslyckat och ingenting kommer att ordna sig. Att vi inte hör till! Kanske är det bara grått. Dagarna går och följer sina mönster. Det mesta finns, men något saknas. Vi vet bara inte vad!

De mörka tankarna, ilskan, rädslan, oron, skammen, frustrationen, förvirringen. Allt det där som hindrar oss från att känna glädje, harmoni och välbefinnande. De mörka molnen! Oavsett hur vi mår, vad vi tänker, hur vi känner, så finns solen där framme, bakom molnen. Solen, vår längtan efter att känna att vi är del av något större, att vi våra liv har betydelse, att vi har en självklar plats. Värdighet och tillhörighet!

När vi lär känna oss själva och får kontakt med våra behov och vår längtan, öppnar sig nya möjligheter. Om vi kan ana och förstå att den frustration, ilska och besvikelse vi kanske känner berättar för oss att vi längtar efter förståelse, kontakt och ärlighet, kan vi också börja titta efter strategier. Vad vi kan göra för att få det vi längtar efter? Vad vi kan be andra om som skulle göra skillnad?

Kontakten med våra behov och vår längtan innebär kontakt med det som är levande inom oss. Våra känslor, tankar och kroppar vill göra oss uppmärksamma på vad vi saknar och behöver, men också på det vi har. Medvetenheten kan hjälpa oss att ta ansvar för vårt eget välbefinnande, att göra val som berikar oss själva och andra. Att våga ställa frågorna och vara ärliga. Att våga visa vår sårbarhet.

Men mitt i allt detta med medvetenhet och ansvar tänker jag också att vi bara får vara. Finnas till! Vila i att livet bär! Acceptera längtan som inte blir fylld och njuta av det som finns här och nu!

Vad bär du för längtan i ditt liv? Vilka tankar och känslor gömmer din sol? Vad kan du göra för att ta hand om och möta din längtan?

Jag är på kurs igen! Det är sjunde gången efter att jag startade mitt företag för 1,5 år sedan. Känslorna inför kursstarten är nästan detsamma varje gång. Förväntan och glädje blandat med bävan och oro. Behov av lärande och utveckling som stångas med behov av trygghet och förutsägbarhet.

Det som driver mig att åka är min längtan efter att lära mig mer, förstå mer. Bli mer kompetent så att jag kan bidra ännu mer och bättre med det jag gör, men också för att jag ska må bättre och uppleva mer valfrihet och glädje i mitt eget liv. Inre motivation som ger kraft och energi att våga upptäcka nya saker, men också styrka att ta mig igenom sorg som dyker upp längs vägen.

Jag har upptäckt att min inre motivation gör stor skillnad för mitt lärande och mina val. Men det har också blivit tydligare att min inre motivation har konkurrens av något annat. Yttre faktorer som oro för vad andra ska tycka om mig, hur saker och ting borde vara, vad jag borde klara av. När jag agerar för att bli godkänd och accepterad eller försöker undvika bestraffning. Situationer där jag påminns om att strävan efter status, pengar och makt är viktiga faktorer i vårt samhälle.

När jag låter detta vara min drivkraft, den yttre motivationen, blir resultatet något annat. Rent tekniskt kan det jag gör eller skapar bli väldigt bra, men inombords händer något. Lusten och glädjen minskar eller försvinner helt. Det känns kanske inte längre lika meningsfullt. Riktningen blir inte lika tydlig, oron och stressen ökar, energin börjar ta slut. Jag tappar kontakten med livet inom mig. Då kan jag behöva stanna upp och påminna mig själv om vad det är som är viktigt för mig. Vad som gör mitt liv värt att leva och kämpa för!

Idag efter en heldags kurspass har jag genomfört årets första löprunda. Som kalv på grönbete har jag sprungit fram och tillbaka i skogen, upp och ner för backar och berg samtidigt som solen sakta har sänkt sig ner i en vacker solnedgång. Min motivation har varit på topp. Kommit inifrån! Glädjen över att vara i naturen, känna hur kroppen rör sig, svettas, laddar ur. Jag hoppas att jag kan behålla kontakten med den här glädjen, den inre motivationen, så att mina löprundor, kurser jag åker på och arbetet jag gör kan fortsätta berika mitt liv, fritt från måsten och prestation!

Vad i ditt liv ger dig motivation? Hur kan du få kontakt med din inre motivation igen om du har tappat den? Vad kan du göra för förändringar i ditt liv som stämmer bättre med vad som är viktigt för dig?

Idag på morgon satt min minste i soffan med ett spel. Jag hörde hur han grät och beklagade sig, ”Jag måste klara det här spelet!” ”Det går aldrig!” Jag blev lite nyfiken och frågade vad det var som gjorde att han kände att han var tvungen att klara det. Efter att jag lyssnat en stund och försökt bekräfta hans känslor av frustration och besvikelse frågade jag om han inte kunde välja ett annat spel om det här gör honom så ledsen. Ett som får honom att känna sig glad och nöjd. Han fortsatte att spela och medan jag satt där och klappade hans arm som stöd vann han spelet och utbrister ”Nu väljer jag ett spel som jag gillar, gillar, gillar!”

Hur kommer det sig att vi tror att vi måste så mycket? Eller borde? ”Jag borde ringa oftare och jag borde inte äta den där chokladbiten…”, ”Jag måste jobba, städa, träna, laga middag…” Ibland kan bara tanken på att vi måste göra något väcka känslor. Vi kanske blir irriterade, frustrerade, uppgivna, utmattade. Som om vi springer runt i ett ekorrhjul där någon annan bestämmer takten. Eller att vi är tvingade att göra vissa saker. Att det förväntas av oss. Att någon annan styr över vad vi ska orka med och klara av. Känner du igen dig?

Det är lätt ibland att tro att vi inte har något val. Att vi måste! Men som med mycket annat så handlar det om att byta perspektiv. Jag måste inte ringa min gamla moster, men jag väljer att göra det för att jag värdesätter omsorgen om varandra och jag vet att det betyder mycket för henne när jag ringer. Jag måste inte åka till jobbet, men jag väljer att göra det för att jag har sagt ja till min arbetsgivare att utföra ett visst arbete och det är viktigt för mig att hålla överenskommelser. Jag måste inte laga middag till min familj på kvällen, men jag väljer att göra det för att jag är mån om att de ska få i sig näringsrik kost. Jag måste inte, men jag väljer...!

Andra situationer där vi kan uppleva att vi saknar valfrihet är när andra gör och säger saker som får oss att reagera. När vi tror att det är andras fel att vi blir upprörda, arga, ledsna, besvikna. ”Om hon bara inte sagt så…”, ”Det är hans fel att jag inte hann…” När vi kan ta till oss att andra inte är orsaken till våra känslor utan bara ”triggar” känslor hos oss får vi mycket större frihet. Om andra inte bär skulden för våra känslor och vårt välbefinnande har de heller inte makten över oss. Våra känslor och reaktioner orsakas av att våra behov är eller inte är tillgodosedda och genom att ta kontakt med vad vi behöver är det lättare för oss att hitta lämpliga strategier.

Ibland och ganska ofta behöver vi andra människors hjälp för att tillgodose våra behov utifrån att vi är ömsesidigt beroende av varandra. Ju bättre kontakt vi har med våra behov och ju tydligare vi kan uttrycka önskemål till andra om vad de kan göra för att bidra till vårt välbefinnande, desto större är möjligheten att vi får det vi längtar efter. Kan vi dessutom se att det finns flera olika sätt för oss att tillgodose våra behov och genom att vi uttrycker önskemål som inte innehåller några krav ökar vi valfriheten både för oss själva och andra.

Vilka borden och måsten fastnar du lätt i? Vad kan det vara som får dig att känna att du måste? Vad kan du göra för att öka valfriheten i ditt liv?

Sorg är en välbekant känsla för mig. Nu oftast som en mildare nedstämdhet, ett vemod, som dyker upp då och då. Förr som en tungsinthet som överskuggade det mesta. De senaste åren har jag upptäckt sorgen på ett nytt sätt. Som en renande, lenande, befriande och läkande smärta. Eller ibland som ett kort intensivt stick i hjärtat kring en förlust av ett viktigt behov som inte blivit tillgodosett. En sorg över det som aldrig blev och en påminnelse om det som är viktigt för mig, det jag längtar efter!

Jag tror att vi alla upplever förluster på olika sätt i vår vardag. En del så stora och ogripbara att vi undrar om vi någonsin kommer kunna resa oss igen. Andra som besvikelser eller en tomhet som kanske är svårare att sätta en finger på. Ibland blir tillsynes vardagliga händelser värsta stor grejen. Får oproportionella dimensioner. Och bakom alla känslorna finns behoven. Ju viktigare behov desto starkare känsla!

Om vi har upplevt många förluster och besvikelser under vår uppväxt som inte har blivit speglade och bekräftade, tänker jag att det ligger kvar inom oss och väntar på att bli upptäckt. Om allt för mycket samlas på hög börjar det påverka oss på olika sätt. Nedstämdhet, depression, okontrollerad ilska, frustration. En påminnelse om att vi är allt för viktiga! Att våra behov är viktiga!

Kanske finns det en saknad kvar inom oss efter vuxna som hade tid, som såg och fanns där. Sorg över att förlora en kompis som flyttade eller började leka mer med någon annan. Besvikelse över att inte fått vara med. Ilska över orättvisor. Sorg över förlorade nära och kära, över förlorad tillhörighet och tillit. Kanske sorg över förlorat barnaskap där vi tvingades bli stora och ta ansvar allt för tidigt. Tvingades ta hand om och skydda oss själva. Händelser som kanske väcker starka reaktioner idag i ett helt annat sammanhang och som vill berätta för oss om stora förluster då. 

Så våra känslor, men även våra tankar och kroppar, vill berätta för oss om behov som inte blivit tillgodosedda. Behov nu och behov kanske längre tillbaka i tiden. Genom att lyssna och försöka förstå vad vår fantastiska inre människa, vårt inre barn, vill berätta för oss om viktiga behov kan vi se och bekräfta dem. Vi kan ta hjälp av musik, filmer, böcker, naturen och annat för att få kontakt. Och när vi får kontakt kan vi omsluta oss själva eller ta hjälp av andra viktiga människor i våra liv så att vi kan sörja. När vi vet vad vi sörjer får sorgen en riktning och vi kan lättare läka.

Så när det känns i hjärtat och i kroppen. Stanna upp, lyssna! Vad är det jag känner? Vad är det jag behöver? Se dig själv, möt dig själv! Låt någon annan se dig och dela din smärta. Våga vara sårbar. Tillåt dig att sörja det som inte blev. Det som du längtade efter. När du tar dig själv och dina behov på allvar växer självrespekten. När självrespekten växer, växer självkänslan. Jag är viktig och betydelsefull! När självkänslan växer, växer självförtroendet. Jag vågar för jag är inte längre lika rädd för att misslyckas, för jag kan ta hand om min sorg och min längtan.

När vi tillåter oss själva att sörja kan vi fira desto mer!

Hur gör du med dina sorger och besvikelser? Vad behöver du för att kunna möta dig själv och dina behov? Vem har du i ditt liv som kan lyssna, se och ge dig stöd?

När jag accepterade att jag tyckte att livet var jobbigt, blev det mycket lättare att leva. Det var ungefär tio år sedan. Sedan dess har ordet acceptans följt mig. Fått nya innebörder, visat på andra dimensioner. Att acceptera det jag inte kan förändra, så att jag kan fokusera på att förändra det jag kan. Acceptans för människors olikheter, egenheter och retsamheter. På samma sätt som jag försöker omsluta mig själv och acceptera mina egna ofullkomligheter. Lite mer, varje dag!

Acceptans är ett viktigt behov och längtan, en stor drivkraft. Upplevelsen av att vi duger och har vårt värde oavsett. Att vi är viktiga, att våra känslor och behov räknas. Att vi får vara med, att det finns en plats för oss. Acceptans och förståelse för att vi är ofullkomliga, att vi har brister, att det finns saker som driver oss som vi inte riktigt förstår, men längtar efter att bli sedda i. Varje gång någon säger något eller gör något som får oss att tvivla på vårt värde triggas våra sköldar, våra försvar. Det kan vara de små sakerna eller de stora förgörande orden. Tillrättavisningarna, blickarna. Pikarna, kraven, de outtalade förväntningarna. Förlöjligandet, hånet. Ilskan, kylan.

När vi nått en punkt där läget känns hopplöst låst. Där uppgivenhet, ilska, sorg och förtvivlan förmörkar, kan det var dags att byta strategi. Stanna upp och fråga oss själva vad är det vi längtar efter och behöver? Vad är det som driver oss? Vad är det för behov som vi försöker tillgodose och skydda? När vi hittar våra behov är det lättare att hitta strategier. Är andra människor involverade kan nästa steg vara att försöka förstå vad det är som driver den andra personen att göra det den gör. Vad är det han eller hon försöker uppnå med sitt beteende? Och hur kan vi nå varandra?

Bakom allt det mörka, det som tynger ner, förvrider, förvirrar, finns solen. Vår längtan, våra behov, våra drömmar. Allt det vackra! För att hitta dit, nå ljuset, behöver vi våga möta det mörka. Stanna kvar i det som gör ont, smärtar. Försöka förstå vad vår inre människa vill berätta för oss om våra behov. Våga stå nakna och sårbara med vår längtan och våra drömmar synliggjorda inför oss själva och varandra. Tillåta oss att känna. Acceptera oss själva, vår smärta, vår längtan. Acceptera den andra personen och försöka förstå och se hans eller hennes längtan. Se att allas behov är viktiga och behöver bli sedda. Acceptera att det är tufft just nu, men bakom molnen finns solen.

Jag har upptäckt att acceptans är ett viktigt behov hos mig. Rätten att få vara jag. Att jag får ha mina drömmar. Min längtan! Men lika viktigt är att du får vara du, med dina drömmar och din längtan. För att jag ska få vara den jag är, måste jag tillåta dig att vara den du är. I det mötet växer tilliten! När jag ser mig själv, ser jag också dig. Vår längtan och våra behov, det som driver oss, sammanlänkas i det enkla att vi är människor. Inget jag utan ett du! Så varje dag vill jag försöka se dig. Acceptera den du är och försöka förstå vad det är som driver dig. Vad du försöker berätta med allt det du säger och gör. När jag ser dig, ser jag också mig själv. En människa som längtar efter kärlek, tillhörighet och acceptans! Jag ska försöka tänka på det nästa gång jag känner mig ledsen, arg, frustrerad, besviken, uppgiven. För att jag längtar!

Vad innebär acceptans för dig? Vad skulle du må bra av att acceptera hos dig själv och hos andra? Är det något du är rädd för att förlora om du väljer att acceptera? 

Jag har haft en härlig helg med min familj. Egentligen var det inte speciellt mycket som blev som jag hade planerat. Många viljor och olika behov har krävt flexibilitet. Några gånger har jag känt ett sting i hjärtat och tårarna har bränt under ögonlocken. Jag har stannat upp och försökt lyssna in. Vad är det jag längtar efter? Vad är det som driver mig? Jag planerar, fixar, trixar, bryr mig om som så många gånger förut. För att jag tycker om att bidra, för att jag älskar min familj, för att...?

Det finns, tror jag, en naturlig längtan i oss alla att bidra till andra. Omsorg och givande som ger en känsla av tillfredsställelse. För vissa av oss är det ett av de viktigaste behoven och också ett av samhället premierat beteende. Men när vårt handlande blir till ansträngningar för att bidra till andra och våra handlingar inte får den respons eller de konsekvenser som vi hoppas på, är det lätt att bli besviken. Lätt att tycka att andra är otacksamma. Att de borde visa uppskattning. Att de borde ge något tillbaka. Att ingen bryr sig om oss. Då kan det vara läge att stanna upp och ta ett djupt andetag.

Även om de flesta av våra ansträngningar sker av kärlek och omtanke, så kan andra behov ligga dolt bakom och fungera som drivkrafter. Kanske möter omsorgen om andra också behov hos oss att känna oss betydelsefulla och viktiga. Att vi är behövda och att det finns en mening med att vi finns till. Det kan också vara så att vi genom att ge hoppas på att få kärlek och uppskattning. Att vi ska bli sedda och bekräftade.

När andra behov driver oss utöver att bidra är risken större att vår omsorg kan upplevas som en belastning för andra. De flesta av oss vill uppfattas som omtänksamma och generösa och att umgås med någon som ständigt ger kan väcka känslor av skuld och skam. Få oss att tänka att vi är dåliga och otillräckliga, mindre värda för att vi inte har förmåga att ge tillbaka i samma utsträckning. Kanske är det också så att när vi ger, ger vi utifrån våra egna behov, istället för att försöka förstå och möta den andres behov. Risken finns då, och kanske även i andra situationer, att mottagaren upplever att omsorgen har ett pris. Lika viktigt som det är för oss att bidra frivilligt, är det att få ta emot utan krav på återbetalning.

Bakom min vackra längtan efter att bidra, finns en mer eller mindre självutplånande baksida. Den del av mig som längtar efter kärlek och uppskattning. Som är beredd att offra väldigt mycket för att tillhöra, bli godkänd och att få vara en del i ett sammanhang. När jag inte lyckas med mina ansträngningar är inte problemet att andra är otacksamma eller att jag är oviktig. Utmaningen ligger i att jag behöver ta kontakt med min längtan och mina behov och ta ansvar för att tillgodose dem!

Så insikten om att det är min längtan efter kärlek som sticker i hjärtat hjälper mig att sträva efter att ge för att jag älskar. När jag bidrar till andra för att jag älskar har jag också lättare att öppna mig för den kärlek som finns omkring mig!

Vad händer med dig när din omsorg om andra inte når fram som du hoppats på? Vilka andra behov kan ligga bakom din omsorg? Vad kan du ge dig själv och andra för att få mer balans i givandet?

Kropp och själ ville inte mer, orkade inte kämpa längre. Då, plötsligt fanns den där, som en stor famn som omslöt mig och lyfte mig upp. En närvaro djupt inom mig och samtidigt bortom allt. Rösten som säger: ”Du är inte ensam, lita på mig”. Från den dagen vet jag att livet bär mig. Jag är aldrig ensam mer oavsett vad som sker.

Tillit är ett av de vackraste orden jag vet. Ett ord som gömmer så mycket längtan, men också smärta. Längtan och hopp om kärlek, tröst, förståelse, värme, närhet och tillhörighet. Att jag har en självklar plats och uppgift. En tro på att livet bär mig, att jag kan förlita mig på andra och tillvaron, som brottas med rädslan för att inte bli sedd och emottagen. Tillit som bygger förtroende, som ger trygghet och stabilitet. Tillförsikt om att något gott väntar mig. En tilltro till att jag kan och klarar av som samsas med förtröstan till att det finns någon annan som bär när jag inte orkar eller når ända fram.

Vi är skapade för relationer och mänsklig kontakt. Skapade för att leva i kärlek och i ett ömsesidigt beroende av varandra. Det är grunden för livet och mitt i det livet spelar tilliten en betydande roll. Tillit som ett kitt som håller ihop och bär upp. Som rymmer liv, lust och längtan. En plats där kreativitet och glädje växer. Där det finns utrymme att våga prova och upptäcka utan rädsla för att bedömas och dömas. Och framför allt en plats där vi vågar vara sårbara i mötet med varandra och oss själva, för att vi vet att vi hör till.

Tillit är ett grundläggande behov som alla vi människor delar. Precis som med andra behov tänker jag att vi föds med tillit. Tillit till att livet vill oss väl. Tillit till att vi har ett värde och en självklar plats. Beroende på hur människor i vår omgivning har bemött oss genom livet, i olika situationer, kommer vår naturliga tillit stärkas eller omslutas av misstro. I vissa områden, kanske sådana där vi har en medfödd förmåga och fått mycket uppmuntran, kommer vi förmodligen känna stor tillit, medan andra områden gör oss osäkra och tvivlande. Bär vi med oss minnen av brusten tillit som gör det svårt att tro och lita på vår omgivning, och kanske oss själva, så finns det hopp. Jag tror att tilliten finns där inom oss, vi har bara tappat kontakten med den. I mötet med vår rädsla för att misslyckas eller för att bli svikna finns möjligheten till kontakt igen. 

Att finna tilliten kan vara att välja att tro på att det bär. Tro på att vad som än händer så klarar jag det. Kanske inte på det sätt jag tänkte mig, men på något sätt. När jag visar min sårbarhet för någon som betyder mycket för mig, med risk för att inte få förståelse eller bli sedd på det sätt jag längtar efter. När jag väljer att tro på någons ord om att jag är älskad och agerar efter det trots att mitt inre tvivlar. När jag tar mig an en uppgift som känns inspirerande, men också skrämmande. När jag tar steget och utmanar mig att göra sådant som jag inte tror att jag vågar eller klarar av. Jag har bestämt mig för att våga välja tillit. Tillit till mig själv, att jag är älskad, har ett värde, kan skydda mig själv och kan hantera det jag möter. Tillit till mina nära att de finns där och vill mig väl. Och om eller när jag faller så vill jag falla med tillit till att någonstans på något sätt finns det något större som bär mig.

När känner du att din tillit brister? Vad tror du att du längtar efter och behöver i de situationerna? Vad kan du göra för att få kontakt med tilliten inom dig?

Så många gånger som jag känt mig ledsen, uppgiven, arg, förtvivlad för att viktiga personer i min närhet inte agerar på det sätt som jag önskar, fast jag har bett om det, hur många gånger som helst och förklarat att det är viktigt för mig. Hur svårt kan det vara? Ofta har tankar kommit som han bryr sig inte om vad jag känner, hon struntar i mig, jag är inte viktig för dem, han borde fatta vad jag menar, de tänker bara på sig själva eller jag fixar det själv om det ska vara så svårt att få lite hjälp och så vidare.

Det är lätt att vi i sådana lägen skapar fiendebilder av de personer som agerar på ett sätt som triggar oss. Sätter etiketter på dem och kallar dem idioter, självupptagna, lata, okänsliga, oansvariga eller vad som känns för stunden. Det kan hjälpa oss just då att få någonting att rikta vår ilska och besvikelse mot, men tyvärr så leder det sällan till att vi får det vi längtar efter och behöver. Istället så skapar det mer distans och förstärker våra redan upprörda känslor.

Vi kan inte heller styra över andra människor och att försöka kräva och tvinga någon leder bara till mer skräp i relationskanalen utifrån grundantagandet att vi alla vill bidra om vi känner att vi gör det frivilligt. Det spelar ingen roll om vi kommer med argument som att det är hans eller hennes ansvar och plikt eller att det är så här man gör eller ”om du inte så kommer jag att”. Krav och hot har alltid ett pris, både när det gäller relationen till våra barn och till andra vuxna. Ingen vill känna sig tvingad! 

Så vad kan vi göra istället? Insikten om att det är mina otillfredsställda behov som får mig att reagera på olika sätt, snarare än andras agerande, innebar en viktig öppning för mig. En och samma situation kan väcka olika känslor beroende på vilka av mina behov som är eller inte är tillgodosedda just då. Den kan också leda till olika reaktioner hos olika personer. Så det är inte situationen i sig som är problemet utan vad jag längtar efter. Detta kan hjälpa mig att rikta min uppmärksamhet mot det jag kan påverka i mitt liv. Mina egna tankar, känslor och behov!

Genom att fokusera på de känslor som situationen väcker och behoven bakom, kan jag få kontakt med vad det är jag verkligen längtar efter och behöver. När jag har behovet kan jag börja fundera över strategierna. Har jag försökt att förändra en viss situation med en viss strategi, så kanske jag behöver prova en annan strategi. Att uttrycka önskemål till andra vad de skulle kunna göra för mig är en strategi för att möta mina behov. Om jag inte lyckats tidigare så kanske jag inte har varit så tydlig som jag tror med mina önskemål. Är det tydligt vem som ska göra vad och när? Är det genomförbart? Vad känner jag i situationen? Framgår det vad den andra personen bidrar till för behov hos mig om den skulle göra det jag ber om?

När vi vet vad vi känner och behöver är det lättare att uttrycka önskemål. Är vi också nyfikna och intresserade av den andra personens känslor och behov i situationen, varför den kanske väljer att säga nej, så är chansen större att vi får den respons som vi längtar efter. Om inte så kanske den dialog vi har haft hjälper oss att bygga tillit och ömsesidiga respekt. Var ärliga och nyfikna! Ge aldrig upp behovet, byt strategi!

Hur tydlig är du med dina önskemål? Hur hanterar du ett nej? Prova en ny strategi!

Händerna skakade. Andhämtningen blev tung. I bröstet växte sig en kraft allt starkare. Fyllde bröstkorgen och steg upp i ansiktet som blev allt rödare. Ögonbrynen drogs ihop och ögonen började glöda när känslan fyllde huvudet och hittade sin väg ut genom munnen, med en styrka som skakade marken.

Ilska är en väldig kraft! Ett starkt uttryckssätt för att visa omvärlden att här är något som är så viktigt att det inte går att hålla tillbaka. Våra kroppars sätt att stå upp för viktiga behov vi har som till exempel värdighet, respekt och rättvisa. Men också en kraft som kan skada och förgöra om vi inte lär oss att handskas med ilskan och lär oss förstå vad den vill berätta för oss.

Det är lätt att vi hamnar i att lägga skulden på andra och göra dem ansvariga för vår ilska. Till skillnad från skuld och skam där vi lägger skulden på oss själva. Fel vi gjort. Fel på oss. När vi lägger skulden på andra ger vi också makten till andra för vårt välbefinnande. Om det är någon annans fel att jag är arg eller mår som jag mår, (på grund av något någon sagt eller gjort), så är det lätt att vi fastnar i att enda sättet för oss att må bra är att den andra ändrar på sig eller gör något för att ställa allt till rätta.

När det gäller livet så finns det sådant som vi kan påverka och sådant som vi inte kan påverka. Istället för att lägga energi på att försöka förändra någon annan, så kan vi vända oss till oss själva och fråga: Vad är det jag behöver och längtar efter när jag blir så här arg? Och när vi fått tag i vårt behov, så kan vi ställa frågan: Vad kan jag be mig själv eller någon annan om som skulle få mig att må bättre?

Att släppa fokus från vad andra har gjort för fel och borde göra istället och fokusera på våra egna känslor och behov hjälper oss att ta tillbaka makten och valfriheten i våra liv. Vi blir inte längre beroende av andra på så sätt att deras val och ageranden styr vårt välbefinnande. Istället blir vi mer fria att hitta strategier och uttrycka önskemål som möter vår längtan.

Det innebär inte att vi inte längre behöver andra människor, vilket vi kanske väljer genom att vi drar oss undan eller gör revolt för att vi tycker vi klarar oss bättre själva. Istället blir det möjligt för oss att få kontakt med behovet bakom känslan och genom det närma oss andra med ärlighet kring hur de påverkar oss och hur de skulle kunna bidra till vårt välbefinnande. Kanske kan vi också skapa kontakt genom att vara nyfikna på vad som ligger bakom de andras agerande. Vilka känslor och behov som gjorde att de sa de där sakerna eller gjorde som de gjorde och vad de behöver.

Våra känslor och tankar vill berätta något för oss om vad som pågår inom oss. Vad vi behöver och längtar efter. Viktiga behov som genom att vi öppnar oss och gör oss sårbara, visar och delar med varandra, hur vi påverkar varandra och vad vi kan göra för varandra, ger möjlighet till att skapa tillitsfulla och nära relationer. Relationer som bygger på ömsesidig respekt, ärlighet och empati.

Vad gör dig riktigt arg? Vilka viktiga behov gömmer sig bakom din ilska? Hur kan du hitta nya strategier för att möta dina behov om du lätt fastnar i att ge andra skulden?

Det finns några händelser i livet som etsat sig fast. Tillfällen som, då jag tänker på dem, ger ett hugg i hjärtat. Situationer som jag ångrar och där jag så gärna skulle vilja få en chans att göra annorlunda. En påminnelse om att jag agerat på sätt som inte stämmer med vad jag värderar. I flera fall är det för sent. Personerna det gäller finns inte längre kvar i livet. Bara sorgen över hur jag prioriterade då!

Skulden kan väga tungt. Den kan vara ett ok som vi bär med oss vart helst vi går. En påminnelse om misstag vi upplever att vi har gjort. Men precis som skammen så vill även skulden berätta något viktigt för oss. Den vill visa på viktiga behov som vi har. Behov som ibland krockar och lämnar oss tyngda och kanske besvikna på oss själva. I vardagen kan en klassisk skuldsituation vara när någon ber oss om något eller har önskemål som berör oss. Situationer där det känns som att priset riskerar att bli för högt vad vi än väljer att göra. En del av oss vill kanske säga ja, en annan del av oss vill säga nej. Säger vi nej kanske vi känner skuld över att såra den andra personen. Tänker att vi är egoistiska. Att vi borde ställa upp, borde säga ja. Av plikt. Säger vi ja sviker vi oss själva. Ger mer än vad vi har.

När vi hamnar i en situation där behoven krockar kan vi behöva sortera. Lyssna till våra tankar och känslor och försöka identifiera behoven bakom. För bakom våra tankar och känslor finns något vi värderar, viktiga behov. Vi vill kanske säga ja för att vi värdesätter omsorgen om varandra. Hjälpsamhet. Eller kanske vill vi säga ja för att vi längtar efter acceptans, bekräftelse och godkännande. Bakom vår önskan att säga nej finns kanske behov av omsorg om oss själva, vila. Frihet att bestämma vad vi lägger vår energi på, integritet. Genom att sortera och få kontakt med behoven bakom, blir det lättare för oss att ta beslut. Det kan också bli lättare för oss att motivera vårt nej till den andra personen, eller vårt ja, utifrån att vi vet vilka behov vi säger ja till hos oss själva. När vi har kontakt med våra behov och vår längtan har vi också större möjligheter att hitta strategier som kan tillgodose alla behoven.

Ibland är beslutet redan taget, handlingen redan gjord och vi lever med konsekvenserna av det. Det kan vara oerhört smärtsamt! Men genom att se vad det var vi sa ja till när vi agerade som vi gjorde, vilka behov vi värnade just då, kan det vara lättare att sörja de behov som inte blev tillgodosedda. En sorg jag bär på är att jag missade två viktiga tillfällen att vara nära min älskade farmor innan hon lämnade oss efter ett långt liv på jorden. Det första var att jag inte reste hem på hennes 90-års dag, vilket hade varit möjligt, men där jag valde att prioritera annorlunda. Mest smärtsamt är att jag inte fanns där när hon tog sitt sista andetag. Något som jag inte hade kunnat veta och påverka. Bakom den skuld jag emellanåt känner över detta finns viktiga behov. Behov av omsorg om viktiga människor i mitt liv, värdighet och kärlek. Skulden blir en påminnelse om att våga prioritera annorlunda. Att nästa gång göra andra val när det väl gäller. Att finnas där!

Vad bär du för ok, vad känner du skuld över att säga nej till? Vad tror du att det finns för behov bakom? Vad kan du göra för att möta dina behov? 

Blossande kinder. Blickar i marken. Hukande ryggar. Okontrollerad ilska. Passivitet. Skam kan komma till uttryck på många olika sätt och är precis som andra känslor en signal på att det finns behov som inte är tillgodosedda. Framförallt behov som har med tillhörighet och acceptans att göra. Skam ställer frågor som ”Får jag vara med? Duger jag? Får jag finnas?”. Eftersom skam upplevs som väldigt skrämmande och obehagligt gör vi allt för att undvika den. Vi tar till olika strategier för att skydda oss och ofta är vi inte ens medvetna om att vi känner skam.  

Samtidigt som skammen kan stå i vägen för mycket av det vi längtar efter av närhet, gemenskap, kreativitet, frihet, så har den också en viktig funktion. Inte bara är den en påminnelse om att vi behöver varandra och är ömsesidigt beroende av varandra. Den skyddar också något av det viktigaste vi har. Vårt värde! Den värnar våra behov av värdighet och respekt. Skammen blir som ett skydd som hindrar oss från att ge oss in i situationer där vi riskerar att inte bli accepterade eller respekterade. Men tar den överhanden kan den bli som ett fängelse, ett handikapp i den sociala samvaron.

Skam är i sitt ursprung en slags social skyddsmekanism. Den vill hjälpa oss att bemöta andra på ett sätt som värnar relationen. Vi känner skam till exempel när vi säger eller gör något som väcker smärta i andra. Något som hotar skada relationen. Skam kan också vara kulturellt betingad. Utifrån synsättet att vissa beteenden är bra eller lämpliga och andra dåliga eller olämpliga, skapar vi skam genom att kritisera och bestraffa det beteende som i vår kultur eller i vårt sammanhang inte är önskvärt.

Utan att vara medvetna om det eller vilja det kan vi, framför allt i bemötandet av våra barn, bygga in skam genom att bedöma olika beteenden istället för att vara nyfikna på vad som ligger bakom. Vilka behov som barnet ger uttryck för genom att göra det den gör. För kvinnor skapas mycket skam utifrån normen eller förväntningarna på att de ska vara perfekta och duktiga. Männens skam är mer kopplad till att vara stark och kompetent, att inte visa svaghet. Detta är något som byggs på och förstärks genom vår kultur och som gör det svårt för oss att utveckla de kärleksfulla och ömsesidiga relationer vi längtar efter.

En förutsättning för tillit och närhet i våra relationer är att vi vågar vara sårbara inför varandra. Sårbarhet väcker lätt känslor av skam eftersom vi tror att vi måste vara perfekta eller starka hela tiden. En väg till större frihet och närhet är att vi blir vän med vår skam. Att vi blir mer skamtåliga. Det innebär att våga vara med skammen. Bli medveten om signalerna i kroppen. Värmen i kinder och bröst, hur armar och ben blir matta, trögheten i tankarna. Stanna upp och försöka få kontakt med behoven.

För mig så har det senaste året varit ett år då jag har upptäckt och utforskat min skam. Allt eftersom så har jag lärt mig att omvandla den mer och mer till längtan efter tillhörighet och acceptans. Den gör mig frustrerad och uppgiven många gånger, men bär med sig hoppet om äkthet, tillit och frihet i mitt liv och mina relationer.

Prova att vara med din skam en dag! I vilka situationer och relationer känner du skam? Hur känns det i kroppen? Vad vill din skam berätta för dig? 

Varje nyårsafton i drygt 20 år, med några få undantag, har jag tagit en nyårspromenad. En kortare eller längre promenad där jag har gått igenom året som ligger bakom mig. Tackat för allt det som varit gott. Viktiga människor i min närhet. Tackat för nya erfarenheter. För utmaningar som visserligen varit tuffa, men som gjort att jag vuxit ännu en bit i mitt inre. Tackat för att jag förhoppningsvis har blivit lite mjukare, något mer vis och ödmjuk inför livet. Under den här promenaden riktar jag också min uppmärksamhet mot året som ligger framför mig. Lyssnar efter ord som vill visa vägen. Ställer in kompassen. Sätter upp mål!

Att uttrycka tacksamhet är ett sätt att synliggöra och fira allt som är gott i mitt liv, men också det svåra, smärtsamma. Tillsammans möter de mina behov av mening och utveckling. Att sammanfatta året som gått och se vart det har tagit mig. På samma sätt som tacksamhet möter viktiga behov, så har även uppskattning en viktig plats. Att uttrycka uppskattning för vad andra gör och hur de berikar mitt liv med det. I detta också en längtan efter att få uppskattning och bekräftelse själv. Därför har jag funderat mycket på varför jag de senaste månaderna har reagerat starkt på när någon sagt att jag är duktig. Jag har blivit arg! Det har känts som det värsta någon kan säga till mig. Jag gissar att bakom min reaktion finns ett behov av betydelsefullhet, av liv, och att ordet duktig för mig är så förknippat med prestation, duktig flicka, och att få godkännande. 

För jag vill inte vara duktig! Jag vill att den jag är och att det jag gör, ger mig själv och andra glädje och tillfredsställelse. Att det berikar. Att jag berikar. Jag vill också höra på vilket sätt andra berikas av mig. Vad det är jag gör som väcker härliga känslor. Vilka behov jag möter hos dem. Jag vill dela den glädjen och tacksamheten med fler! Att säga att någon är fin, duktig, snäll och så vidare säger inte så mycket om den personen. Det säger ingenting om vilket avtryck den gör på sin omgivning. Och jag tror att det är där skon klämmer. Det är viktigt för oss alla att känna att vi gör avtryck på något sätt i vår omgivning. Att vår existens gör skillnad. Att vi är delar i samma system. Tillhör samma kropp. Att vi har en viktig plats och en uppgift, att vi är betydelsefulla för vår omgivning!

Så nästa gång någon gör något du uppskattar. Visa din tacksamhet! Berätta vad det är den andra gör som du uppskattar. Vilka känslor det väcker i din kropp och vilka behov som det möter hos dig. Dela glädjen, tacksamheten och uppskattningen med fler. Det gör skillnad!

Vilka människor har du i din närhet som du vill visa uppskattning till? Vad är det de gör och vad får de dig att känna? Vilka behov möter de hos dig med det de gör och är? Prova!