Blogg

2014 > 11

När jag var barn och tonåring var upplevelsen av att vara ensam starkt närvarande i mitt liv. Som en sorg eller tungsinthet. Nu, med fullt av liv omkring mig, kan jag längta efter de lugna stunderna. När jag tänker på ensamhet idag sträcker sig tankarna till de människor som är sårbara och utsatta. De som kanske levt det mesta av sina liv och nu sitter ensamma i hus, lägenheter eller i rum på serviceboenden. På barnen som på olika sätt tränas till självständighet eller lämnas till att möta en vardag som många gånger kan vara tuff att hantera eller förstå. Men jag tänker också på den ensamhet vi kan uppleva när vi är i smärta och sorg eller står inför döden. När vi påminns om vad det innebär att vara människa. När vi behöver varandra som mest!

Tillhörighet tänker jag är ett av de viktigaste mänskliga behoven vi har som sociala varelser. Att tillhöra en grupp och ett sammanhang, att räknas med, att vara sedd och bekräftad, accepterad i gemenskapen med andra. För vissa är detta behov så viktigt att man är beredd att anpassa sig väldigt mycket för att passa in och bli godkänd. Kanske så mycket så att man tappar kontakten med sina egna behov och sin egen vilja. Förlorar kontakten med sin inre kompass och motivation och istället börjar styras av andras förväntningar och krav. För en del människor kan istället behovet av självbestämmande vara så stort att man kanske väljer bort gemenskapen och tillhörigheten för att behålla sig själv och sin värdighet.

Ibland är det väldigt skönt och ett nödvändigt behov att vara själv. Att rå om sig själv, inte behöva ta hänsyn eller känna in andra människor. Få tid att lyssna till de egna tankarna och vara i andetagen och lugnet utan att störas. Att vara själv kan ge en frihetskänsla och möta behoven av självständighet och självbestämmande. Vissa av oss laddar och fyller på energi i stillheten för att kunna njuta och vara delaktiga i gemenskapen. För andra är det just mötena som ger energi och kraft i vardagen.

Det kan också vara så att vi väljer bort gemenskapen eller närheten till andra människor för att vi inte känner tillit till att vi är accepterade och får vara med. Den självvalda ensamheten kan kännas lättare att hantera än ovissheten eller rädslan för att bli bortvald. För andra kan det vara skrämmande att vara själva eller vara stilla. De känslor och tankar som smyger sig på när allt är tyst kan kännas hotfulla och tilliten till att kunna hantera det som pågår inombords saknas. Vardagen riskerar bli ett jagande efter sysselsättning och ständig kontakt med andra för att slippa känna.

Bakom alla dessa olika skyddsbeteenden och drivkrafter, tänker jag, finns längtan efter tillhörighet. Oavsett vad vi gör för att hantera denna längtan så är det först när vi vågar stanna upp och möta våra känslor och får kontakt med vår längtan som en förändring kan ske. Och när vi inte längre flyr utan kan vila och acceptera behovet av att tillhöra, så kan vi lättare njuta av att vara själva eller i gemenskap. Kanske vågar vi också då möta ensamheten i en annan människa och finna tillhörighet tillsammans!

Hur ser ditt behov av tillhörighet ut? Finns det något i ditt beteende som kan gömma en längtan efter tillhörighet?  Har du någon som du kan vara själv tillsammans med? 

Läs hela inlägget »

Pulsen steg och hjärtat slog allt snabbare. Hela kroppen ville fly därifrån, men jag var som förlamad. Tankarna rusade och till slut kunde jag inte annat än att skrika. Vrål av förtvivlan. Vrål som rop på hjälp. Till slut kom det kraft i benen och jag kunde springa därifrån. Ut ur rummet. Ut ur huset. De var först några år senare som jag förstod att jag hade fått en panikattack och det kom flera under den här perioden. Samtidigt så var det under den här perioden som jag började komma i kontakt med viktiga behov och förstod att det som jag inte fått som barn, lyckades jag heller inte få som vuxen eftersom det inte fanns speglat inom mig. Panikattackerna var min kropps sätt att säga ”Nu räcker det! Nu kan du inte trycka ner mer! Nu är det dags att börja leva!”

Våra behov är som den ryggrad av längtan och livsnödvändigheter som vi människor drivs av och bärs av. Behoven är allmänmänskliga och utgör grunden för all vår kommunikation och är det som är levande i mötet varandra. Vissa behov är för vår överlevnad och fysiska hälsa som syre, vatten, näring, solljus, vila och motion. Andra hänger ihop med att vara sociala varelser där kontakt, gemenskap, acceptans och värdighet är de som mest har betydelse för känslan av sammanhang och betydelse. Ytterligare andra har med kreativitet, lärande, glädje, andlighet, frihet och hopp att göra. Behov som inre drivkrafter till skapande och mening.

Jag tänker det som att vi föds med alla behoven nedlagda inom oss. I början är det vissa behov som är de viktigaste och de flesta av oss som tagit hand om spädbarn vet att gissa på mat, sömn, ren blöja och kanske närhet. Barnet vet vad det behöver och uttrycker det genom att skrika eller kanske gny. Allt eftersom barnet växer får det kontakt med fler behov. Det fortsätter sända ut signaler och söker spegling i sin omgivning för att bli sedda och få förståelse för de behov som det har. Beroende på omgivningens förmåga att översätta barnens signaler till känslor och behov samt hitta strategier för att tillgodose och hantera dessa behov kommer barnet att växa med en känsla av att dess existens och behov är viktiga och har betydelse, eller inte.

När jag började förstå och få kontakt med viktiga behov som jag hade tryckt undan inom mig öppnade sig också möjligheter till att sörja det som aldrig blev. Att se och acceptera att dessa behov var viktiga för mig och att det var okej att vara ledsen för att jag inte fått uppleva det tidigare, hjälpte mig att få kontakt med min längtan efter att få dessa behov tillgodosedda. Nästa steg var hur! Hur kan jag få det som jag längtar efter? Vilka människor skulle kunna möta denna längtan? I vilka sammanhang kan jag få uppleva detta? Vad kan jag göra själv?

En ny värld hade öppnat sig och med den en förståelse och nyfikenhet för att bakom alla olika beteenden finns människor som längtar efter samma saker som jag!

Hur ser det ut i ditt liv? Vad längtar du efter? Vad hindrar dig att få det du behöver och längtar efter?

Läs hela inlägget »

Barnet som jag fick lämnat till mig i korridoren sparkade, skrek och slog omkring sig. Jag kände det inte. Visste ingenting, mer än det jag kunde se framför mig just nu. Något hade hänt som hade triggat. Jag tog in barnet på mitt arbetsrum. Försökte få kontakt genom att gissa vad som pågick, få det att prata. Vissa saker jag sa fick barnet att sparka och slå och skrika ännu mer. För att jag skulle känna mig trygg och för att skydda barnet la jag efter en stund armarna om det. Höll om, omfamnade, höll fast. Förklarade varför och försökte prata lugnande. Förmedla den trygghet som jag anade att det behövde känna. Ibland kändes det som att barnet blev lugnare, att mina ord nådde fram. Ibland tvärtom. Till slut hittade jag orden som skapade kontakt, som lugnade och gav trygghet: Ringa mamma!

Våra känslor, oavsett om vi är stora eller små människor, är de signaler vi sänder ut för att berätta att det är något som pågår inom oss. Att det finns behov som är eller inte är tillgodosedda. Ju starkare känslorna är desto viktigare verkar behovet bakom vara. Barnen har direktkontakt med sina behov och sänder ut signaler på de sätt som de har förmåga till innan de har lärt sig ett språk för att uttrycka vad de behöver och längtar efter. För att utveckla detta livsnödvändiga språk behöver de ha människor omkring sig som har förmåga att spegla deras känslor och hjälpa dem att sätta ord på dem och förstå behoven bakom. Först när känslor och behov är identifierade och bekräftade kan barnet känna sig sedd och det är möjligt att hitta lösningar och strategier för att möta behoven. Samma gäller för oss vuxna!

Svårigheten är att många av oss gick miste om möjligheten att få våra känslor och behov speglade när vi var barn. De vuxna omkring oss kanske inte såg eller hade förmåga att se och bekräfta oss på det sätt vi hade behövt. Istället blev upplevelserna undangömda i vårt inre. Utan denna spegling och bekräftelse av det som pågår och är levande inom oss själva blir det svårt att möta och förstå barnets känslor och behov. Barnens signaler riskerar då att bli omtolkade till ”gnäll”, ”bråkighet”, ”trots”, ”problembarn” eller andra etiketter eller diagnoser samtidigt som irritationen, frustrationen, uppgivenheten eller utmattningen hos oss själva kanske växer. I dessa små vardagskrockar mellan oss människor, både små och stora, finns stora möjligheter att få kontakt med och möta våra egna oupplevda känslor och behov så att vi kan växa i relationen och kontakten med varandra.

Så istället för att riskera att fastna i ältande eller ge utlopp för en massa känslor som inte har någon riktning eller botten, kan vi genom att stanna upp och försöka fånga känslan, vara i den, börja utforska vad den vill berätta för oss om vad vi längtar efter och behöver. Också när vi möter andra människors starka känslor kan vi öppna oss för att försöka förstå och utforska vad som pågår i den andra personen, vad den längtar efter och behöver. I det mötet, när vi är nyfikna på att se och förstå varandra kan, tilliten och förtroendet växa, men också känslan av att höra till!

Vilka känslor är vanligast hos dig? Vad tror du att dessa känslor vill berätta? Vad berättar människor i din omgivning genom sina känslor?

Läs hela inlägget »

Det kändes i hela kroppen. Oron i bröstet. Rastlösheten. Lynnigheten. Värken bak i vänstra skulderbladet. Jag började känna igen signalerna. Den här kvällen var hela familjen hemma, så jag gick ut. Genom skogen och nerför berget, till vattnet. Det blåste och vågorna slog mot stenarna. Jag tog fram telefonen och letade fram en låt på spotify som jag trodde kunde funka. Om och om igen lyssnade jag på musiken, orden. Lät dem sjunka in i kroppen, in i hjärtat där smärtan satt. Efter ett tag kom tårarna. Långsamt först och sedan allt kraftfullare tills sorgen pressade sig ur min kropp som ett ylande. Vågor av sorg. Efter en stund var stormen över och allt var lugnt och stilla. Jag höll om mig själv och lät mig fyllas av det jag längtade efter. Att veta att jag är älskad. 

Jag har upptäckt att ju mer jag får kontakt med mina känslor och behov, blir lyhörd för min kropps signaler, desto bättre blir jag på att ge mig själv det jag behöver och längtar efter. Det kan vara i det lilla vardagliga, när jag känner skam över något jag sagt eller gjort, när jag höjt rösten mot barnen eller känner tårarna komma när jag ser något på tv som berör. Eller som i situationen ovan när jag kom i kontakt med min djupaste längtan av att vara älskad som jag är och sorgen över att inte fått uppleva och känna detta på det sätt som jag längtade efter och behövde som barn.

Barndomens barn som lever inom mig och som under allt för lång tid har förpassats i mörker och isolering. Alla känslor och upplevelser som inte har speglats och bekräftats av en annan människa och som finns lagrade i mitt inre och i mina kroppsminnen. Utan denna spegling kan känslorna inte bli en del av mitt jag utan ligger istället och väntar på upptäckt, kamouflerat kanske till magproblem, värk i olika delar av kroppen, nedstämdhet eller allmänt missnöje över livet. När jag började lyssna på mig själv och ta min kropps signaler på allvar, försökte lyssna och förstå vad den ville berätta, så började jag också på allvar kunna se detta barn inom mig. Barnet som bär på glädje, kreativitet, frimodighet, drömmar och längtan. Som längtar efter kärlek, tillhörighet, att bli sedd, lyssnad på, få förståelse och bli visad omsorg.

För mig har detta varit en viktig upptäckt. Att den ”vuxna” människa jag är idag faktiskt kan se och ta hand om barnet inom mig och ge det vad det behöver. Självempati som en förmåga att uppleva och förstå våra egna känslor och upplevelser. En lyhördhet som kan hjälpa oss att hantera sorger, besvikelser och frustration i vardagen. Där vi inte lägger skulden på eller försöker hitta felen hos andra, utan kan se vår egen längtan bakom våra känslor och ta ansvar för den. Denna insikt har också gjort mig modigare. När jag vet vad jag behöver och längtar efter är det lättare att be andra om hjälp när jag kanske behöver vila, kramar när jag längtar efter kärlek och närhet, att träffas för en fika när jag längtar efter gemenskap.

När vi kan möta oss själva med värme och empati, så öppnar det våra hjärtan för att möta andra med värme och empati. Det öppnar också upp för den ömsesidighet i respekt, beroende, gemenskap som vi alla längtar efter. En ömsesidighet där vi alla är vinnare!

Vad försöker din kropp berätta för dig? Hur tar du hand om dina känslor och behov?

Läs hela inlägget »

Jag vet inte om det var hennes blick eller orden hon använde. Eller hur hon sa det. Men jag minns värmen och hur jag kände mig sedd i det som smärtade. Som om hon förstod precis hur det kändes och fick mig att känna att jag inte var ensam. 

Att skriva en text om empati visade sig vara svårare än jag trodde. Förmågan att uppleva och förstå en annan persons känslor är kärnan i empatin, men empatin rymmer så många fler olika sidor och dimensioner. Vissa människor verkar vara födda med stora hjärtan som rymmer mycket värme och omtanke. Andra behöver träna och utmana sig i att stanna upp och våga se och beröras. Lättast är att känna empati med de som står oss närmast, medan det kan krävas mer för att innesluta fler.

Steget från att känna empati med någon till att ge empati kan ibland vara långt. Vi kanske känner oss osäkra på vad vi kan säga som kan hjälpa. Det kan också handla om rädsla för vad som skulle kunna hända. Att vi inte känner tillit till att vi kan hantera både det vi kan möta hos den andra, men också inom oss själva. Kanske blir vi påminda om smärtsamma händelser som vi isolerat någonstans djupt inom oss. Känslor som inte blivit bekräftade eller tillåtits att finnas.

Att bli bemött med förståelse och värme kan öppna vägar till kontakt med våra egna känslor och behov, både i det lilla vardagliga och det stora smärtsamma. Oftast är närvaron av någon annan som ser och finns där, med eller utan ord, tillräckligt. Någon som med sin närhet och värme skingrar ensamheten och håller oss sällskap i det svåra. Det kan räcka med några enkla ord, "jag ser att du är ledsen, vill du berätta?". Någon som tar vår hand eller lägger armen om oss. Det kan också vara det lilla i vardagen som när barnet slagit sig. Att istället för "Upp med dig, det var inte så farligt" så kan "Gör det ont? Blev du rädd? Vill du att jag ska blåsa?" göra skillnad i upplevelsen av att vara sedd, bli tagen på allvar. Känslan av att det jag känner och upplever är av betydelse.

Det fanns en tid då jag vara beredd att offra mycket för att hjälpa andra. Jag var i ständig beredskap för att möta de behov som människor i min närhet signalerade. Som om min hjärna var programmerad för att ge, ge, ge utan att kräva något tillbaka. Detta ständiga utgivande hotade att utarma mig. Att möta andras behov på bekostnad av våra egna kan bli väldigt uttröttande. Och kanske är det först när vi fått våra egna behov av förståelse och empati mötta som möjligheterna till kontakt, tillhörighet och medmänsklighet genom empatin verkligen kan öppna sig.

Vad innebär empati för dig? När upplevde du empati senast? Vad var det som var avgörande i det mötet? 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv