Blogg

2014 > 10

Jag hade just fått "sanningen" om mig själv kastad i ansiktet. Kroppen blev alldeles stel och matt. Jag skämdes och ville bara försvinna. Vad skulle jag göra med den här "sanningen"? Den berättade ingenting om vad det var jag hade gjort eller vad den andra personen längtade efter i vår relation. Den fick mig bara att tänka att jag är värdelös och misslyckad, gjorde mig sorgsen och förvirrad.

Det är lätt att tänka att ärlighet är detsamma som att säga vad man tycker och tänker om andra i alla lägen. Och att "högt i tak" innebär att alla känner frihet att säga vad de vill. Men om ärligheten och att ha "högt i tak" inte bidrar till djupare kontakt genom att de leder till större förståelse och förtroende i relationerna så tänker jag att själva kärnan i orden och begreppen går förlorad.

Om vi kan se vår "ärlighet" och vårt behov av att delge andra "sanningen" som ett uttryck för vår längtan efter kontakt och tillhörighet blir det förmodligen lättare att ta ansvar för vårt budskap. Chansen att det får de konsekvenser som vi längtar efter blir också större. För att ärligheten ska ha den effekten av kontaktskapande och leda till en fördjupad relation behöver den innehålla vissa komponenter.

Det behöver bli tydligt för oss vad det är vi sagt och gjort som väckt reaktioner hos andra. Kan vi få höra det utan inblandning av den andra personens tolkningar och bedömningar kan det vara lättare att ta det till oss. Vi behöver också få veta hur den andra påverkats av det vi sagt eller gjort. Vilka känslor som har väckts och vilka behov eller längtan som inte blivit tillgodosedda. Till sist, för att vi inte ska famla i mörker, behöver vi få veta vad den andra personen önskar att vi ska göra. Tydliga, konkreta önskemål som är möjliga att genomföra eller som bjuder in till kontakt.

När vi vet vad som orsakade reaktionerna och får klart för oss vad vi skulle kunna göra för att förbättra situationen och möta den andres behov, är möjligheten större att vi kan ta det till oss utan att känna oss anklagade, dåliga eller misslyckade. När jag hade varit i min sorg och skam efter att fått höra "sanningen" och fått kontakt med mina behov av acceptans, att tillhöra och att få bli behandlad med omsorg kunde jag sedan lättare ärligt uttrycka hur det den andre sagt påverkade mig och mitt önskemål om klarhet, vilket i slutändan ledde till en djupare kontakt och tillit.

"När du sa det där om att jag inte går att lita på så blev jag väldigt ledsen, eftersom det är något som jag värdesätter. Jag blev också osäker eftersom det inte blev tydligt för mig vad det är jag gör som får dig att känna att du inte kan lita på mig. Kan du försöka beskriva det för mig?"

Vad innebär ärlighet för dig? I vilka situationer längtar du efter mer ärlighet?

Läs hela inlägget »

Jag minns hur jag står i ett rum med kanske tjugo andra. Tårarna rinner ner för mina kinder. Jag berättar om smärtan och sorgen jag bär på i mitt bröst och hur jag längtar efter att få vara med, att få tillhöra. När jag ser mig omkring ser jag att det är fler som gråter. Fler berättelser om sorg och längtan efter gemenskap fyller rummet. Längtan efter att få vara en del av ett sammanhang, att få bli sedd och accepterad som den man är. Där och då blir det så tydligt för mig att sårbarhet är en kraftfull väg för att skapa kontakt och att möta den längtan efter tillhörighet och närhet som vi alla bär på. En väg till att komma igenom det skal vi så lätt skapar kring oss själva genom att tro att vi måste vara så starka hela tiden och klara oss själva.

Genom att vara ärliga med vad vi känner, behöver och längtar efter tar vi en risk att bli avvisade. Att den vi visar vår sårbarhet inför inte alls är beredd att möta våra behov eller har förmåga att se vår längtan. Kanske är det erfarenheterna av att inte ha blivit sedda, lyssnade på och tagna på allvar som barn som har lärt oss att det inte är en framkomlig väg att uttrycka behov och längtan. Att det är där vi lär oss att sårbarhet är samma sak som att vara ”svag” och att svaghet inte är något som uppskattas eller premieras. Konsekvensen kan då bli att vi gör allt vi kan för att vara starka i lägen då vi skulle behöva hjälp och stöd, men också att vi börjar förringa det som vi ser som svaghet hos andra.

En vidare konsekvens av detta är att vi kanske upplever oss ensamma trots gemenskap med vänner och familj. Att vi känner tomhet utan att veta vad som saknas eftersom vi tappat kontakten med våra egna behov, det som är vår längtan och våra drivkrafter. När vi inte vet vad vi känner och behöver är det svårt att uttrycka önskemål till andra om vad de kan göra för att vi ska må bra i våra liv. Det blir också svårare att se och ta emot andra i det som rör sig i innanför deras skal. Kvar blir kanske istället frustration, ilska och sorg för att andra inte ser, förstår och kan ge oss det vi behöver. Och tanken att det är någon annans fel att våra liv inte är som vi önskar.

För att komma ur denna spiral av skuldbeläggande på andra eller på oss själva så behöver vi se att vi själva och ingen annan är ansvariga för vårt välbefinnande. Att vi är ansvariga för våra egna känslor och behov och ett första steg är att försöka ta kontakt med vad som pågår i oss, vad vi längtar efter och behöver. När vi har gjort det kan vi fundera över vad som skulle kunna möta våra behov, vilka strategier eller handlingar som skulle kunna ge oss det vi längtar efter. Sedan kommer den svåra delen! Att visa vår sårbarhet genom att uttrycka vad vi längtar efter och behöver till andra och därigenom ta risken att bli avvisade. Men det är också i det mötet, när vi är ärliga mot oss själva och andra, som vi kan få den förståelse och acceptans som vi längtar efter. Det är i det mötet som tilliten och känslan av tillhörighet kan växa. Det är där vår sårbarhet kan bli en styrka och kraft till förändring!

Vad innebär sårbarhet för dig? I vilken situation längtar du efter att kunna visa dig mer sårbar? Vad skulle kunna hända om du berättade vad du känner och längtar efter i den situationen? 

Läs hela inlägget »

För ett par veckor sedan blev jag sittandes framför tv:n tittandes på en fransk film. Klockan var lite för mycket, men jag var nyfiken. Filmen handlade om ett gift par i 80-års åldern som levt hela sina liv tillsammans när makan drabbas av en stroke som innebär att hon behöver mer och mer hjälp. Jag fick följa deras vardag där maken kämpar med att ge sin livskamrat det hon behöver samtidigt som hon själv inte vill leva mer. Filmen väckte många tankar kring värdighet och att få ett värdigt slut efter en lång resa.

Jag har tidigare beskrivit respekt som en inre upplevelse av värdighet. Känslan av att jag är värd att bli bemött på ett bra sätt. Men jag tänker också att värdighet innehåller så mycket mer. Som en känsla av att kunna bestämma över och påverka mitt eget liv, ge mig själv det jag behöver och längtar efter. Att ta ansvar för mitt eget liv och fylla det med sådant som berikar mig. Upplevelsen av att betyda något för andra, att kunna bidra, stötta och hjälpa, leva i ömsesidighet. Känslan av att tillhöra, att räknas med och att ha min plats i tillvaron.

Behovet av värdighet tänker jag bär vi med oss redan när vi föds och utvecklas i mötet med andra. Även det lilla barnet har behov av respekt, självständighet, tillhörighet och att bidra till andra, men saknar ord och uttryck. Barnet känner när något fattas och reagerar genom att signalera på olika sätt till sin omgivning. Beroende på om det kan spegla sina upplevelser i någon annan människa kommer det att utvecklas i kontakten med sina behov eller gömma undan dem.

Vårt behov av värdighet följer oss under vår levnad och gör sig påmint i olika situationer. Förstärkt av faktorer som är speciella för vår kultur kan behovet förmodligen både skapa hinder och bli en drivkraft. Strävan efter framgång och karriär kan ge tillfredsställelse och bekräftelse, men innebär att tomheten blir stor när vi inte längre har ett jobb att gå till eller en meningsfull sysselsättning. Starka, driftiga och självständiga människor kan drabbas hårt när de inte längre kan klara sig själva.

Lika beroende av andra som vi är när vi föds kan vi bli närhelst i livet och inte minst när vi är gamla. Efter att kanske ha levt ett långt liv, mer eller mindre självständigt och oberoende, kommer vi behöva hjälp av andra. Finns det någon då som kan se innanför vår skröpliga kropp, se barnet och livet inom oss fyllt av minnen och erfarenheter? Barnet som fortfarande bär på drömmar och längtan! Någon som kan se den sorg vi kanske bär på över att inte längre kunna göra allt det vi kunde förr och som kan möta våra djupaste allmänmänskliga behov av kontakt, tillhörighet, närhet, beröring, att bli sedda och lyssnade på, och inte minst värdighet. Att jag är värdefull och viktig, värd respekt och omsorg, bara i det att jag lever och finns till!

Vad innebär värdighet för dig? I vilka situationer gör ditt behov av värdighet sig påmint? Vad kan du göra för att tillgodose ditt och andras behov av värdighet?

Läs hela inlägget »

När jag var 17 år bestämde jag mig för att jag behöver ingen. Någonstans inombords, även om jag inte kunde sätta ord på det då, kände jag mig förmodligen så besviken och sviken av vuxenvärlden att det bästa var att inte behöva någon annan alls. Nu, mer än 20 år senare, blir det allt tydligare för mig hur viktiga vi människor är för varandra, men också hur svårt det kan vara att leva i ett ömsesidigt beroende. Att leva i relationer där allas känslor och behov är lika viktiga, där det finns frihet och självständighet, men också omsorg, hänsyn och en vilja att bidra till den andras välbefinnande.

Som nyfödda små människor är vi helt beroende av kontakten, omsorgen och lyhördheten från andra människor. I mötet med dessa andra utvecklas vårt jag och vår känsla för om vi är älskade, välkomna och kan känna oss trygga. Tilliten växer när barnet känner att dess behov blir tagna på allvar, när det möts av förståelse och värme när det signalerar att något saknas och behövs för välbefinnandet. När våra behov inte blir tillgodosedda på de sätt vi behöver och längtar efter eller när vi känner att vårt värde hotas, börjar vi utveckla olika överlevnadsstrategier. Försvar och skydd för att kunna hantera smärtan det innebär att inte bli sedd och emottagen med det som vi är och bär inom oss av viktiga allmänmänskliga behov.

Vi kanske gör revolt och precis som jag, efter år av anpassning, bestämmer oss för att vi inte behöver andra eller så fortsätter vi kanske att anpassa oss. Längtan efter att få tillhöra, att få ett godkännande, att känna att vi är viktiga och betydelsefulla, att vi får vara med i gemenskapen är stark. Ibland så stark så att vi börjar förtränga våra egna behov och börjar leva och anpassa oss efter andra. I stället för ett ömsesidigt beroende där allas behov är lika viktiga och tas på lika mycket allvar utvecklas en form av medberoende där tillvaron kretsar kring att trycka undan de egna behoven och att försöka tillgodose andras behov. En relation i obalans där ingen mår bra eller får vad den behöver och längtar efter.

När jag tänker på ömsesidig respekt och likvärdighet känner jag ibland sorg och oro, men också hopp. Jag ser allt tydligare barnets utsatthet och hur viktigt det är att skydda och värna det lilla livet för att det ska växa upp och bli en trygg, självständig, ansvarstagande och medkännande individ som med glädje bidrar till sin omgivning. Barnet speglar de människor och det samhälle det växer upp i och hur barnen mår och agerar är en indikation på hur samhället mår. Det som känns hoppfullt är att jag vet att det är möjligt att återknyta kontakten med barnet inom oss och att läka och fylla de tomrum som kommer av att växa upp i en ofullkomlig tillvaro, alla människors lott. Att jag som vuxen kan börja ta ansvar för mina egna känslor och behov och ge både mig själv och barnet inom mig det jag behöver för att bli en trygg, självständig och empatisk människa. Inte genom att jag klarar mig själv, utan genom att jag vågar göra mig sårbar och fortsätter att leva i ömsesidigt beroende med andra.

Vad väcker ”ömsesidigt beroende” för tankar och känslor hos dig? Vad längtar du efter att utveckla i dina nära relationer för att få uppleva mer ömsesidighet? 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv