Det finns en sak som jag ibland skäms över i mitt liv. Något som förmodligen är enkelt och självklart för många, men en så stor utmaning för mig att jag nästan tycker det är pinsamt. Jag har så svårt att stå upp för mig själv! Svårt för att säga ifrån och säga vad jag känner och behöver i olika situationer. Speciellt när det gäller något som rör mitt välbefinnande och mina behov i relationer som är viktiga för mig. Som om att rädslan för att bli avvisad håller mig tillbaka, men också som om att jag inte har rätt att ta plats och be om något som skulle få mig att må bra. Behovet av att få träda fram och säga min mening ligger och trycker i mig och ibland vågar jag, men när det väl gäller är det svårt. Jag bara går och väntar på att jag ska få någon superkraft som kan få mig att säga de där viktiga orden. De där orden som signalerar till min omgivning att jag minsann är viktig jag också, att jag också räknas.

Ju mer jag lär känna och förstår mig själv, desto tydligare blir det att lika viktigt som att respektera andra så är det viktigt att jag respekterar mig själv.

Självrespekt, tänker jag, innebär att vi tar våra egna känslor och behov på allvar. Att vi lär oss lyssna till de signaler som våra kroppar och vår inre människa sänder ut och ser till att ta hand om och ha omsorg om oss själva. Som barn har vi ofta fått lära oss att vara duktig och lyda de som är auktoriteter i våra liv. Vi har lärt oss att vissa beteenden inte är välkomna och att andra premieras. Att ta hänsyn till andras behov och anpassa oss. För vissa av oss kan den anpassningen ha lett till att vi blivit så lyhörda och upptagna med att tillgodose andras behov, att vi inte längre har kontakt med våra egna. Än mindre förmåga att säga ifrån och säga nej, när andra kräver mer av oss än vi egentligen vill och har möjlighet att ge.

Ett första steg i att börja ta oss själva på allvar är att försöka förstå vad det är vi längtar efter och behöver i olika situationer. När vi kanske tappar humöret allt för ofta, är lättirriterade och griniga, när nacken eller magen krånglar eller kanske när vi känner oss ledsna och nedstämda och helst vill vara för oss själva. Om vi får kontakt med vilka behov vi har, till exempel kontakt, delaktighet, självbestämmande eller kanske bara vila och omsorg, så blir det lättare att hitta strategier eller uttrycka önskemål som ger oss det vi längtar efter. Och när vi börjar ta oss själva på allvar, så kommer andra också att göra det!

I vilka situationer känner du att du har svårt att stå upp för dig själv? Vilka behov och längtan hos dig får ofta stå tillbaka? Vad kan du göra för att visa dig själv mer respekt?

Jag var så nära att säga ”Jag vill att du lyssnar på mig!” Något jag har sagt till mina barn på olika sätt så många gånger. Den här gången stannade orden i tanken och jag funderade över dess innebörd. Jag vill att du lyssnar på mig! Har jag rätt att ”kräva” att mina barn ska lyssna på mig? Hur ofta lyssnar jag på dem, verkligen lyssnar? Lyssnar jag på vad andra säger eller är jag mest upptagen med vad jag ska svara eller med att skydda mig själv mot orden som möter mig?

Att verkligen lyssna på en annan människa och ta det den säger på allvar tänker jag är ett viktigt sätt att visa respekt. Inte så att jag behöver hålla med, utan att jag visar intresse för vad den andra personen egentligen vill säga med sina ord. Att lyssna bakom orden och försöka förstå och få kontakt med den andra personens längtan och behov.  Det kan vara en stor utmaning att skifta fokus från hur det den andra personen säger påverkar mig till vad hen känner och behöver, men lyckas vi finns det stora möjligheter att få kontakt som bygger på ömsesidig respekt.

Mest spännande kan det bli när vi möter människor med åsikter och värderingar som tycks stå långt, långt ifrån det som vi värdesätter och anser vara viktigt. Det är lätt att vi sätter etiketter på dessa personer och håller dem ifrån oss. Samtidigt så är det först när vi vågar vara nyfikna och intresserade som givande möten kan uppstå med människor som vi annars gärna undviker. För bakom alla våra attityder, ord och ställningstaganden finns det människor med samma behov och drivkrafter som mig själv. Människor som längtar efter respekt, förståelse, att bli sedd och lyssnad på, men kanske också människor med oro, osäkerhet och rädsla, som längtar efter tillhörighet, tydlighet och trygghet.

I en bok jag läste fångade författaren innebörden i behovet av respekt på ett så talande sätt: Den inre upplevelsen av värdighet! Upplevelsen av att jag är värd att bli bemött på ett bra sätt. Bemött på ett sätt där jag känner att mina känslor och behov blir tagna på allvar. Där jag känner mig sedd som en likvärdig människa. Ett behov och en längtan som är så stark och som varje människa vi möter bär på, oavsett vilka vi är, var vi kommer ifrån och hur många år vi har vandrat på jorden.

Om mina barn, och andra i min omgivning, känner sig lyssnade på och tagna på allvar, att jag är intresserad av vad som pågår i deras värld, vad de känner och behöver, så kommer de förmodligen också vara intresserade av att lyssna på mig och vilja bidra till mitt välbefinnande. Genom att visa respekt för varandra bygger vi den tillit och det förtroende som behövs för att skapa goda givande relationer. Relationer där vi har omsorg om varandra och där allas lika värda är en självklarhet!

I vilka situationer känner du att ditt behov av respekt gör sig påmint? Vad kan du göra för att uppleva mer respekt i dina relationer?

Jag mötte en person som jag såg upp till och som jag gärna skulle vilja lära känna. Istället för att nyfiket och intresserat hälsa och presentera mig, blev jag försiktig och osäker. Höll mig på min kant. Efteråt kände jag mig besviken för jag hade så gärna velat ta del av den personens kunskap och erfarenhet. Jag har funderat en del över vad det är som gör att jag blir osäker när jag möter vissa människor när jag i andra situationer och relationer kan vara väldigt öppen, framåt och drivande.

Den här veckans text hade jag tänkt skulle handla om respekt, men för att respekten ska få sin rätta plats behöver vi börja med likvärdigheten. Alla människors lika värde. I vår kultur blir vi redan som små matade med att bli värderade utifrån beteende, prestation, utseende och framgång. Vi lär oss vad som är lämpligt och ”rätt” beteende och anpassar oss i den mån vi kan för att få godkännande och för att få tillhöra. Lyckas vi inte gör vi kanske revolt och går vår egen väg. Vårt värde definieras i hög grad utifrån hur framgångsrikt vi lever upp till omgivningens förväntningar. Med detta sätt att bemöta varandra är det svårt att uppnå likvärdiga relationer.

Jag kan se ett mönster i att jag agerar annorlunda, från underläge, när jag möter människor som jag uppfattar som auktoriteter. Men också när jag träffar människor som jag ser upp till som förebilder och gärna skulle vilja dela erfarenheter med. Utifrån att jag har fått lära mig att vissa människor är ”bättre” och värda mer respekt än andra tänker jag att jag omedvetet värderar mig själv i relation till den andra personen. Om jag ser den andra som en auktoritet, ”mer erfaren”, ”tryggare”, ”mer framgångsrik” o.s.v. än mig är risken större att jag håller tillbaka mig själv. Kanske av rädsla av att inte bli godkänd. I andra diket, om jag ser mig själv som en person som står lite längre fram, är lite ”bättre”, blir det omvänt. Här kan jag våga mer, vara ärligare och mer pådrivande för jag har inte lika mycket att förlora. Dessa omedvetna maktförhållanden påverkar också om jag vågar stå upp för mig själv och säga min åsikt eller inte i olika situationer.

För att nå likvärdiga relationer tror jag att vi behöver börja med att få kontakt med vårt eget värde. Att vi har ett värde enbart genom att vi finns till och har rätt till vår plats likväl som alla andra. Om vi har kontakt med vårt värde och upplever att det inte är kopplat till prestationer eller beteenden är det lättare att möta andra utifrån likvärdighet. När vi inte längre är beroende av andras godkännande för att känna att vi duger, kan vi istället lägga energi på att utveckla våra relationer och förmågor utifrån nyfikenhet, intresse och inre motivation.

I vilka situationer upplever du att det finns en obalans i maktförhållande och likvärdighet? Hur kan du göra för att möta dig själv och andra utifrån att vi alla är lika mycket värda och att allas behov är lika viktiga?

För att förstå mänskligt beteende behöver vi förstå vad det är som driver oss. Att all kommunikation och alla våra handlingar kommer utifrån att vi har behov som vi försöker tillgodose på olika sätt. Behov som är gemensamma för alla människor. När våra behov är tillgodosedda kommer vi att känna positiva känslor och när våra behov inte är tillgodosedda negativa känslor. Förutom de nödvändiga behov som vi har för att överleva så tror jag det starkaste behovet hos en människa är kontakt. Vi är sociala varelser skapade för kontakt och gemenskap med andra. Kontakt med andra människor där vi känner oss sedda och accepterade, blir lyssnade på och tagna på allvar, får förståelse och känner att vi räknas med. Att vi tillhör! Behov som är så viktiga att vi är beredda att göra mycket för att få dessa tillgodosedda.

I en av mina nära relationer genom livet fick jag möta väldigt mycket ilska. Inget jag gjorde var bra nog. Jag var antingen det ena eller andra, borde gjort si eller så. För att skydda mig, mina behov av acceptans och värdighet, försökte jag hålla viss känslomässig distans, vilket ofta fick motsatt effekt. När jag för några år sedan kände att jag verkligen ville förstå vilka behov som var så viktiga för den här personen att hen ständigt behövde uttrycka sin ilska mot mig, blev jag överraskad av svaret. Behovet var kontakt! Längtan efter gemenskap med mig. Att få vara nära, dela känslor, tankar och liv med mig. Känna tillhörighet. När jag fick kontakt med och förståelse för vad den här personen längtade efter, behövde jag inte längre vara rädd för ilskan och skydda mig. Istället kunde jag försöka fokusera på längtan bakom ilskan, behoven som hen värnade och ville berätta om, men saknade ord för. Denna insikt har fördjupat vår relation på så många sätt genom att vi känner större trygghet och tillit och vågar vara mer ärliga och tydliga mot varandra! 

Genom våra känslor och genom hur vi tänker om oss själva och andra berättar vårt inre jag om vad det är vi behöver och längtar efter. När vi inte fått lära oss att vara i kontakt med våra behov och förstå signalerna eller uttrycka vad det är vi känner, behöver och längtar efter, kan det ta sig uttryck på andra sätt. Att vi blir rasande arga och kanske lägger skulden på andra för hur vi mår eller för att saker inte blev som vi önskade. Vi kanske drar oss undan och isolerar oss för att undvika att känna smärtan av att inte bli sedd och förstådd. Barnet kanske vägrar gå till skolan eller förskolan på morgonen. Bakom dessa beteenden och reaktioner kan det gömma sig en längtan efter kontakt och gemenskap!

Ett första steg för att skapa de relationer som vi längtar efter är att ta kontakt med våra egna känslor och behov, men också att vi får större förståelse för att andra har behov som de vill värna. Genom att försöka se bakom andra människors beteenden och förstå vilka behov det är som orsakar dem, kan vi lättare få kontakt på ett djupare mänskligt plan.

När känner du att du verkligen är i kontakt med en annan människa? På vilka sätt försöker ditt inre jag berätta för dig om att du längtar efter kontakt? Hur kan du göra för att få den kontakt som du längtar efter i dina relationer?