Blogg

2014

Julen har precis passerat förbi och de sista gästerna har åkt. Från dagen före julafton har huset varit fullt med människor, två-tre sovplatser i varje rum. En topp på tjugo plus en bebis på själva dagen. Som värdinna intensiva dagar då mat ska serveras och gäster ska konverseras. Viss oro och nervositet innan. Hur kunna uppfylla och möta min längtan efter närvaro och kontakt samtidigt som allt praktiskt fungerar?

Jag tänker mig att det finns olika sätt att vara närvarande på. Att helt och fullt låta sig uppslukas av något. Ge sig hän i uppgifter eller i mötet med andra människor. Utan att reflektera eller analysera. Bara vara. Ge av sig själv och ta emot. Följa med i alla svängar utan att försöka kontrollera och hålla tillbaka. Med öppenhet, kreativitet och nyfikenhet som ledord. Utforska och upptäcka! Låta sig beröras och beröra. Följa impulser och se vart de leder. Kanske är detta förmågor som bara vissa människor besitter eller kanske är det något vi alla kan träna upp.

En annan närvaro kan vara den där eftertänksamheten är ledordet. Där vi stannar upp, fångar känslan som finns där just nu och ger den tid att sjunka in. Känna hur den känns i kroppen! Ett ögonblick ute i naturen eller i gemenskapen. Att stanna upp i ett möte med en annan människa och låta orden vi hör få gå några extra varv i vårt medvetande. Utforska vilka drömmar, längtan och behov som gömmer sig bakom det som sägs. Ett ögonblick av kontakt där vi möts bortom det yttre. Där vi ser och låter oss bli sedda. Där vi känner att vi två är de viktigaste människorna just i detta nu.

Oavsett om vi är själva eller tillsammans med andra människor kan detta med närvaro vara en utmaning. Rädsla, skam, oro, stress, trötthet eller andra känslor vi kanske bär på kan hindra oss från att vara i det som är nu. Rädsla för att misslyckas, oro över saker som vi inte vet hur vi ska hantera eller för högt tempo med för lite sömn som gör att vi har svårt att fokusera. Ett första steg till närvaro, tänker jag, är att få kontakt med mina egna känslor. När jag vet vilka känslor som rör sig inom mig kan jag lättare finna vad det är jag behöver för att må bra och få balans i mitt liv just nu.

Medvetenheten kring de egna otillfredsställda behoven eller kanske den egna oförmågan kan göra oss uppgivna för stunden om vi inte vet hur vi ska hantera den, men medvetenheten innebär också hopp. Nya möjligheter! När vi ser vad vi inte har eller förmår, men behöver och längtar efter, kan vi göra val som leder till förändring. Ju mer vi gör det som vi vill, desto mer naturligt kommer det att bli i våra liv. För mig väckte insikten om att jag inte lyckats så bra med att få ihop delarna av organisering och gemenskap i värdinneskapet till en början skam. Men när jag såg vilka av mina behov som krockade kunde jag hitta andra strategier för att skapa den närvaro och kontakt som jag längtade efter. Ett sätt var att träna på att involvera fler, skapa mer delaktighet, så att det praktiska blir en del av gemenskapen, men också att våga släppa kontrollen och ta mig tid att mötas. Närvaro är ett val och jag längtar efter att upptäcka mer av dynamiken i att ge mig hän och uppslukas och att vara i mötet här och nu. Och firar varje stund av kontakt och närvaro, både med mig själv och andra!

När känner du dig som mest närvarande i ditt liv? Hur kan du skapa mer närvaro i din vardag och i dina relationer? Vilka känslor och behov kan du då behöva möta?

Läs hela inlägget »

Det går ett stråk av vemod genom mitt sinne. Som en kall vind i oktobermörkret. Tankar av tvivel hopas. De trängs för att få plats. Alla vet bäst om vad jag inte förmår, om vad som är omöjligt. Mitt hjärta känns tungt som om det skulle brista. Det känns rått och kallt omkring mig. Som om det gråa i november flyttat in på insidan och lagt sig som ett täcke runt min själ. Sorg och rädsla försöker samsas i bröstet. Världens orättvisor känns oöverstigliga och allt det jag längtar efter i mitt liv känns ouppnåeligt.

Ända sedan jag var barn har jag haft ett vemod inom mig. Ett vemod som under tonåren utvecklades till en tungsinthet eller en långdragen, men för det mesta inte alltför djup depression. Tungsintheten är sedan många år borta och med åren har jag börjat uppskatta det vemod som kommer med jämna mellanrum. Oftast som en stilla påminnelse om livets sårbarhet, ibland med större djup och sorg. Det jag har börjat se är att bakom mitt vemod gömmer sig allt det som jag värdesätter och uppskattar i livet. Där finns mina drömmar och min längtan. Allt det där som gör livet värt att leva! Som en påminnelse om allt det vackra och viktiga i livet. Som en kompass för att navigera rätt, att prioritera på ett sätt som tar mig närmare min längtan. Bakom vemodet finns viktiga behov!

När jag stannar upp och lyssnar på vad vemodet vill berätta finner jag min längtan efter tillhörighet och ömsesidighet. Längtan efter värdighet och respekt. Efter harmoni och glädje. Där finns drömmar om frihet och kreativitet. Och mycket mer. Istället för att låta vemodet dra ner mig i en ocean av känslor och tankar, så kan jag istället omfamna min längtan och sörja. Sörja att min familj inte är så harmonisk som jag önskar, att jag inte har så mycket kärlek och stöd i mitt liv som jag behöver just nu, att människor tvingas fly från sina hem eller tigga på gator i ett kallt och främmande land, att jorden håller på att gå sönder, att människor hatar och dödar varandra.

Sörja allt det där som inte blev och som jag inte ser, som jag längtar efter så att jag kan få ny kraft att kämpa för det jag tror på. På samma sätt vill mina tvivel på mig själv, när jag undrar varför jag gör det jag gör eller om det verkligen finns någon plats för mig, påminna mig om viktiga behov. Att jag längtar efter stöd, bekräftelse, acceptans. Eller att jag så gärna vill bidra, göra skillnad, känna mig betydelsefull och att det jag gör är meningsfullt. Mina tvivel är också en påminnelse om att jag behöver ta hand om mig själv. Att jag behöver stöd och kärlek från de som står mig nära. Att jag behöver vila!

De senaste veckorna har jag mött många som varit trötta, tvivlat och känt att livet är tungt. Många vars sinnesstämning speglats av vädret. Grått och tungt. Jag skulle så gärna vilja slå undan de grå molnen som gör att ni inte ser solen i era liv just nu. Visa er att bakom molnen finns era drömmar och längtan. Där finns skatterna!

Nu har jag lärt mig uppskatta mitt vemod. Det får mig att känna mig levande. Att jag är en människa som känner, drömmer och längtar! Jag önskar det för dig med!

Vilka drömmar och längtan tror du gömmer sig bakom ditt vemod? Vad vill det berätta för dig om vad som är viktigt i ditt liv? Vem kan du dela din längtan med? 

Läs hela inlägget »

Tankarna snurrade i huvudet. Jag hade svårt att andas lugnt. Det tryckte över bröstet och gnagde av oro i magen. Vad var det han hade sagt egentligen? Hur blev det så här? Vad ska jag göra nu? Hela natten vred jag och vände mig i sängen. Gick igenom vad som sagts och vad som inte sagts. Vad jag skulle ha gjort och sagt istället. Grubblade över varför det blev som det blev. Tänkte att jag blivit manipulerad. Bannade mig själv för att jag hade hamnat i den här situationen!

Det som händer omkring oss ger upphov till olika tankar och känslor. Vissa tankar är lätta och drar snabbt förbi. Andra kan vara tunga och mörka och hänga kvar trots ihärdiga försök att få bort dem. Så fort det blir en lugn stund, kanske när vi lagt oss för att sova, är de där. Sticker oss med sina svärd. Får oss att vrida oss i sängen. ”Hur kunde jag vara så dum!”, ”Hur ska jag få ordning på det här?”, ”Jag måste hinna med det…, göra detta…, får inte glömma…!”, ”Varför?”, ”Vad kommer att hända nu?”. Tankar som väcker känslor av obehag, olust, stress, rädsla eller kanske oro och ångest. Precis som våra känslor är signaler om att det finns behov som är eller inte är tillgodosedda, så vill våra tankar berätta om viktiga saker som pågår inom oss.

Det är lätt att fastna i en rundgång av tankar som väcker känslor som ger upphov till nya tankar och känslor. Vi kanske fastnar i grubblerier och ältande som gör oss frustrerade, oroliga, stressade, uppgivna och får oss att tappa hoppet om en lösning och harmoni. Genom att stanna upp, försöka fånga tankarna, kanske skriva ner dem på ett papper, så kan vi ta reda på vad tankarna vill berätta för oss. Bakom tanken ”Hur kunde jag vara så dum!” så finns kanske känslor av besvikelse och skam som vill berätta att vi värdesätter ärlighet och omsorg om andra. När vi tänker ”Vad kommer att hända nu?” så kanske det handlar om att vi känner oss oroliga och vilsna och längtar efter klarhet, stöd och trygghet. När vi kan koppla våra tankar till vad vi känner och behöver öppnar sig möjligheter att hitta lösningar, strategier för att möta de behov vi har. En väg ut!

Samma gäller när våra tankar riktar sig mot vad andra sagt eller gjort. När vi tänker att andra är ”dryga”, ”själviska”, ”översittare”, ”rasister” och så vidare. Våra tankar vill påminna oss om att det finns viktiga behov och värden som vi värnar, som är viktiga för oss som exempelvis ömsesidighet, medkänsla, likvärdighet. Så istället för att fastna i tankar och känslor så kan vi genom det vi tänker få kontakt med det som är levande inom oss, våra behov. Väljer vi sedan att be om stöd, hjälp och klarhet där vi behöver det eller att ärligt uttrycka hur andras agerande påverkar oss och vad vi skulle önska att de gjorde istället kan vi förändra, inte bara hur vi själva mår utan också skapa närhet och bygga tillit i relationerna till andra.

Vilka tankar rör sig i ditt huvud just nu? Vad tror du att de tankarna vill berätta för dig om vad du värdesätter, behöver och längtar efter? Hur kan du göra för att möta dina behov och få mer av det du längtar efter i ditt liv?

Läs hela inlägget »

Jag längtade efter gemenskap, men valde att gå!
Jag längtade efter ömsesidighet, men krävde att få!
Jag längtade efter frihet, men tog kontrollen för att nå!

Strategier är de olika val vi gör för att tillgodose våra allmänmänskliga behov. Många val sker omedvetet och vi kanske inte ens vet vilka behov vi försöker tillgodose. Frustration och besvikelse för ouppnådda lösningar och utebliven tillfredsställelse kanske leder till att vi prövar nya strategier för att möta behov som uppkommit genom att vi missade målet i våra första försök. Till slut kanske vi fastnar i uppgivenhet och skuldbeläggande, ”Jag har ju försökt allt, men inget funkar. Det är lika bra att ge upp!”

Om vi inte vet vad vi längtar efter och behöver är det svårt att välja strategier som möter våra behov. Ibland blandar vi också ihop behov med strategier. Till exempel när vi tror att det bara är en enda person som kan göra så att vi mår bra eller om bara just den personen gör just den saken så löser sig allt. Om jag tänker att det bara är min partner som kan tillgodose mitt behov av närhet och han eller hon är bortrest några veckor, så finns risken att det blir väldigt ensamma veckor. När jag kan se att mitt behov av närhet inte är kopplat till en person (även om mitt största önskemål kan vara att få träffa just den personen), utan att det finns flera olika strategier för att tillgodose behovet av närhet, så får jag mycket större frihet i mitt liv. Jag kan istället ringa någon annan som är viktig för mig och be att få träffas eller bara prata, eller om inga andra finns, sätta mig på en trång buss eller biograf för att känna närhet. Mitt välbefinnande hänger inte längre på en enda person. Ett ok som kan vara väl så tungt att bära.

Ibland kan det finnas flera lager av behov som gömmer sig bakom varandra. Jag kanske tror att det jag behöver är att bli lyssnad på, när jag kanske i själva verket längtar efter respekt eller tillit. Eller så kan det bakom behovet av att bidra finns ett behov av kärlek och bekräftelse. Vi kanske jagar efter gemenskap när vi längtar efter trygghet. Ju mer kontakt vi får med våra behov, desto lättare är det att finna strategier som kan möta behoven. Det innebär också att vi behöver våga göra oss sårbara och uttrycka våra önskemål så tydligt och konkret som möjligt för att öppna upp för möjligheten att andra vill bidra till vårt välbefinnande.

Ett grundantagande i Nonviolent Communication är att alla människor vill bidra om vi upplever att vi gör det frivilligt. När vi börjar kräva att andra ska göra saker för oss riskerar vi att kväva den naturliga längtan att bidra. Om vi istället uttrycker vad vi längtar efter och vad andra skulle kunna göra för att möta vår längtan är chansen större att vi får det vi längtar efter. Får vi ett nej, så finns det alltid bakom ”nejet” ett ja till något annat. Så nästa gång du får ett nej, varför inte försöka ta reda på vad som gömmer sig bakom? Vem vet, kanske det leder fram till en ny spännande upptäckt!

Har du några strategier som du ofta använder dig av? Vilka behov kan ligga bakom dessa strategier? Vad skulle du kunna istället när du inte lyckas nå fram?

Läs hela inlägget »

När jag var barn och tonåring var upplevelsen av att vara ensam starkt närvarande i mitt liv. Som en sorg eller tungsinthet. Nu, med fullt av liv omkring mig, kan jag längta efter de lugna stunderna. När jag tänker på ensamhet idag sträcker sig tankarna till de människor som är sårbara och utsatta. De som kanske levt det mesta av sina liv och nu sitter ensamma i hus, lägenheter eller i rum på serviceboenden. På barnen som på olika sätt tränas till självständighet eller lämnas till att möta en vardag som många gånger kan vara tuff att hantera eller förstå. Men jag tänker också på den ensamhet vi kan uppleva när vi är i smärta och sorg eller står inför döden. När vi påminns om vad det innebär att vara människa. När vi behöver varandra som mest!

Tillhörighet tänker jag är ett av de viktigaste mänskliga behoven vi har som sociala varelser. Att tillhöra en grupp och ett sammanhang, att räknas med, att vara sedd och bekräftad, accepterad i gemenskapen med andra. För vissa är detta behov så viktigt att man är beredd att anpassa sig väldigt mycket för att passa in och bli godkänd. Kanske så mycket så att man tappar kontakten med sina egna behov och sin egen vilja. Förlorar kontakten med sin inre kompass och motivation och istället börjar styras av andras förväntningar och krav. För en del människor kan istället behovet av självbestämmande vara så stort att man kanske väljer bort gemenskapen och tillhörigheten för att behålla sig själv och sin värdighet.

Ibland är det väldigt skönt och ett nödvändigt behov att vara själv. Att rå om sig själv, inte behöva ta hänsyn eller känna in andra människor. Få tid att lyssna till de egna tankarna och vara i andetagen och lugnet utan att störas. Att vara själv kan ge en frihetskänsla och möta behoven av självständighet och självbestämmande. Vissa av oss laddar och fyller på energi i stillheten för att kunna njuta och vara delaktiga i gemenskapen. För andra är det just mötena som ger energi och kraft i vardagen.

Det kan också vara så att vi väljer bort gemenskapen eller närheten till andra människor för att vi inte känner tillit till att vi är accepterade och får vara med. Den självvalda ensamheten kan kännas lättare att hantera än ovissheten eller rädslan för att bli bortvald. För andra kan det vara skrämmande att vara själva eller vara stilla. De känslor och tankar som smyger sig på när allt är tyst kan kännas hotfulla och tilliten till att kunna hantera det som pågår inombords saknas. Vardagen riskerar bli ett jagande efter sysselsättning och ständig kontakt med andra för att slippa känna.

Bakom alla dessa olika skyddsbeteenden och drivkrafter, tänker jag, finns längtan efter tillhörighet. Oavsett vad vi gör för att hantera denna längtan så är det först när vi vågar stanna upp och möta våra känslor och får kontakt med vår längtan som en förändring kan ske. Och när vi inte längre flyr utan kan vila och acceptera behovet av att tillhöra, så kan vi lättare njuta av att vara själva eller i gemenskap. Kanske vågar vi också då möta ensamheten i en annan människa och finna tillhörighet tillsammans!

Hur ser ditt behov av tillhörighet ut? Finns det något i ditt beteende som kan gömma en längtan efter tillhörighet?  Har du någon som du kan vara själv tillsammans med? 

Läs hela inlägget »

Pulsen steg och hjärtat slog allt snabbare. Hela kroppen ville fly därifrån, men jag var som förlamad. Tankarna rusade och till slut kunde jag inte annat än att skrika. Vrål av förtvivlan. Vrål som rop på hjälp. Till slut kom det kraft i benen och jag kunde springa därifrån. Ut ur rummet. Ut ur huset. De var först några år senare som jag förstod att jag hade fått en panikattack och det kom flera under den här perioden. Samtidigt så var det under den här perioden som jag började komma i kontakt med viktiga behov och förstod att det som jag inte fått som barn, lyckades jag heller inte få som vuxen eftersom det inte fanns speglat inom mig. Panikattackerna var min kropps sätt att säga ”Nu räcker det! Nu kan du inte trycka ner mer! Nu är det dags att börja leva!”

Våra behov är som den ryggrad av längtan och livsnödvändigheter som vi människor drivs av och bärs av. Behoven är allmänmänskliga och utgör grunden för all vår kommunikation och är det som är levande i mötet varandra. Vissa behov är för vår överlevnad och fysiska hälsa som syre, vatten, näring, solljus, vila och motion. Andra hänger ihop med att vara sociala varelser där kontakt, gemenskap, acceptans och värdighet är de som mest har betydelse för känslan av sammanhang och betydelse. Ytterligare andra har med kreativitet, lärande, glädje, andlighet, frihet och hopp att göra. Behov som inre drivkrafter till skapande och mening.

Jag tänker det som att vi föds med alla behoven nedlagda inom oss. I början är det vissa behov som är de viktigaste och de flesta av oss som tagit hand om spädbarn vet att gissa på mat, sömn, ren blöja och kanske närhet. Barnet vet vad det behöver och uttrycker det genom att skrika eller kanske gny. Allt eftersom barnet växer får det kontakt med fler behov. Det fortsätter sända ut signaler och söker spegling i sin omgivning för att bli sedda och få förståelse för de behov som det har. Beroende på omgivningens förmåga att översätta barnens signaler till känslor och behov samt hitta strategier för att tillgodose och hantera dessa behov kommer barnet att växa med en känsla av att dess existens och behov är viktiga och har betydelse, eller inte.

När jag började förstå och få kontakt med viktiga behov som jag hade tryckt undan inom mig öppnade sig också möjligheter till att sörja det som aldrig blev. Att se och acceptera att dessa behov var viktiga för mig och att det var okej att vara ledsen för att jag inte fått uppleva det tidigare, hjälpte mig att få kontakt med min längtan efter att få dessa behov tillgodosedda. Nästa steg var hur! Hur kan jag få det som jag längtar efter? Vilka människor skulle kunna möta denna längtan? I vilka sammanhang kan jag få uppleva detta? Vad kan jag göra själv?

En ny värld hade öppnat sig och med den en förståelse och nyfikenhet för att bakom alla olika beteenden finns människor som längtar efter samma saker som jag!

Hur ser det ut i ditt liv? Vad längtar du efter? Vad hindrar dig att få det du behöver och längtar efter?

Läs hela inlägget »

Barnet som jag fick lämnat till mig i korridoren sparkade, skrek och slog omkring sig. Jag kände det inte. Visste ingenting, mer än det jag kunde se framför mig just nu. Något hade hänt som hade triggat. Jag tog in barnet på mitt arbetsrum. Försökte få kontakt genom att gissa vad som pågick, få det att prata. Vissa saker jag sa fick barnet att sparka och slå och skrika ännu mer. För att jag skulle känna mig trygg och för att skydda barnet la jag efter en stund armarna om det. Höll om, omfamnade, höll fast. Förklarade varför och försökte prata lugnande. Förmedla den trygghet som jag anade att det behövde känna. Ibland kändes det som att barnet blev lugnare, att mina ord nådde fram. Ibland tvärtom. Till slut hittade jag orden som skapade kontakt, som lugnade och gav trygghet: Ringa mamma!

Våra känslor, oavsett om vi är stora eller små människor, är de signaler vi sänder ut för att berätta att det är något som pågår inom oss. Att det finns behov som är eller inte är tillgodosedda. Ju starkare känslorna är desto viktigare verkar behovet bakom vara. Barnen har direktkontakt med sina behov och sänder ut signaler på de sätt som de har förmåga till innan de har lärt sig ett språk för att uttrycka vad de behöver och längtar efter. För att utveckla detta livsnödvändiga språk behöver de ha människor omkring sig som har förmåga att spegla deras känslor och hjälpa dem att sätta ord på dem och förstå behoven bakom. Först när känslor och behov är identifierade och bekräftade kan barnet känna sig sedd och det är möjligt att hitta lösningar och strategier för att möta behoven. Samma gäller för oss vuxna!

Svårigheten är att många av oss gick miste om möjligheten att få våra känslor och behov speglade när vi var barn. De vuxna omkring oss kanske inte såg eller hade förmåga att se och bekräfta oss på det sätt vi hade behövt. Istället blev upplevelserna undangömda i vårt inre. Utan denna spegling och bekräftelse av det som pågår och är levande inom oss själva blir det svårt att möta och förstå barnets känslor och behov. Barnens signaler riskerar då att bli omtolkade till ”gnäll”, ”bråkighet”, ”trots”, ”problembarn” eller andra etiketter eller diagnoser samtidigt som irritationen, frustrationen, uppgivenheten eller utmattningen hos oss själva kanske växer. I dessa små vardagskrockar mellan oss människor, både små och stora, finns stora möjligheter att få kontakt med och möta våra egna oupplevda känslor och behov så att vi kan växa i relationen och kontakten med varandra.

Så istället för att riskera att fastna i ältande eller ge utlopp för en massa känslor som inte har någon riktning eller botten, kan vi genom att stanna upp och försöka fånga känslan, vara i den, börja utforska vad den vill berätta för oss om vad vi längtar efter och behöver. Också när vi möter andra människors starka känslor kan vi öppna oss för att försöka förstå och utforska vad som pågår i den andra personen, vad den längtar efter och behöver. I det mötet, när vi är nyfikna på att se och förstå varandra kan, tilliten och förtroendet växa, men också känslan av att höra till!

Vilka känslor är vanligast hos dig? Vad tror du att dessa känslor vill berätta? Vad berättar människor i din omgivning genom sina känslor?

Läs hela inlägget »

Det kändes i hela kroppen. Oron i bröstet. Rastlösheten. Lynnigheten. Värken bak i vänstra skulderbladet. Jag började känna igen signalerna. Den här kvällen var hela familjen hemma, så jag gick ut. Genom skogen och nerför berget, till vattnet. Det blåste och vågorna slog mot stenarna. Jag tog fram telefonen och letade fram en låt på spotify som jag trodde kunde funka. Om och om igen lyssnade jag på musiken, orden. Lät dem sjunka in i kroppen, in i hjärtat där smärtan satt. Efter ett tag kom tårarna. Långsamt först och sedan allt kraftfullare tills sorgen pressade sig ur min kropp som ett ylande. Vågor av sorg. Efter en stund var stormen över och allt var lugnt och stilla. Jag höll om mig själv och lät mig fyllas av det jag längtade efter. Att veta att jag är älskad. 

Jag har upptäckt att ju mer jag får kontakt med mina känslor och behov, blir lyhörd för min kropps signaler, desto bättre blir jag på att ge mig själv det jag behöver och längtar efter. Det kan vara i det lilla vardagliga, när jag känner skam över något jag sagt eller gjort, när jag höjt rösten mot barnen eller känner tårarna komma när jag ser något på tv som berör. Eller som i situationen ovan när jag kom i kontakt med min djupaste längtan av att vara älskad som jag är och sorgen över att inte fått uppleva och känna detta på det sätt som jag längtade efter och behövde som barn.

Barndomens barn som lever inom mig och som under allt för lång tid har förpassats i mörker och isolering. Alla känslor och upplevelser som inte har speglats och bekräftats av en annan människa och som finns lagrade i mitt inre och i mina kroppsminnen. Utan denna spegling kan känslorna inte bli en del av mitt jag utan ligger istället och väntar på upptäckt, kamouflerat kanske till magproblem, värk i olika delar av kroppen, nedstämdhet eller allmänt missnöje över livet. När jag började lyssna på mig själv och ta min kropps signaler på allvar, försökte lyssna och förstå vad den ville berätta, så började jag också på allvar kunna se detta barn inom mig. Barnet som bär på glädje, kreativitet, frimodighet, drömmar och längtan. Som längtar efter kärlek, tillhörighet, att bli sedd, lyssnad på, få förståelse och bli visad omsorg.

För mig har detta varit en viktig upptäckt. Att den ”vuxna” människa jag är idag faktiskt kan se och ta hand om barnet inom mig och ge det vad det behöver. Självempati som en förmåga att uppleva och förstå våra egna känslor och upplevelser. En lyhördhet som kan hjälpa oss att hantera sorger, besvikelser och frustration i vardagen. Där vi inte lägger skulden på eller försöker hitta felen hos andra, utan kan se vår egen längtan bakom våra känslor och ta ansvar för den. Denna insikt har också gjort mig modigare. När jag vet vad jag behöver och längtar efter är det lättare att be andra om hjälp när jag kanske behöver vila, kramar när jag längtar efter kärlek och närhet, att träffas för en fika när jag längtar efter gemenskap.

När vi kan möta oss själva med värme och empati, så öppnar det våra hjärtan för att möta andra med värme och empati. Det öppnar också upp för den ömsesidighet i respekt, beroende, gemenskap som vi alla längtar efter. En ömsesidighet där vi alla är vinnare!

Vad försöker din kropp berätta för dig? Hur tar du hand om dina känslor och behov?

Läs hela inlägget »

Jag vet inte om det var hennes blick eller orden hon använde. Eller hur hon sa det. Men jag minns värmen och hur jag kände mig sedd i det som smärtade. Som om hon förstod precis hur det kändes och fick mig att känna att jag inte var ensam. 

Att skriva en text om empati visade sig vara svårare än jag trodde. Förmågan att uppleva och förstå en annan persons känslor är kärnan i empatin, men empatin rymmer så många fler olika sidor och dimensioner. Vissa människor verkar vara födda med stora hjärtan som rymmer mycket värme och omtanke. Andra behöver träna och utmana sig i att stanna upp och våga se och beröras. Lättast är att känna empati med de som står oss närmast, medan det kan krävas mer för att innesluta fler.

Steget från att känna empati med någon till att ge empati kan ibland vara långt. Vi kanske känner oss osäkra på vad vi kan säga som kan hjälpa. Det kan också handla om rädsla för vad som skulle kunna hända. Att vi inte känner tillit till att vi kan hantera både det vi kan möta hos den andra, men också inom oss själva. Kanske blir vi påminda om smärtsamma händelser som vi isolerat någonstans djupt inom oss. Känslor som inte blivit bekräftade eller tillåtits att finnas.

Att bli bemött med förståelse och värme kan öppna vägar till kontakt med våra egna känslor och behov, både i det lilla vardagliga och det stora smärtsamma. Oftast är närvaron av någon annan som ser och finns där, med eller utan ord, tillräckligt. Någon som med sin närhet och värme skingrar ensamheten och håller oss sällskap i det svåra. Det kan räcka med några enkla ord, "jag ser att du är ledsen, vill du berätta?". Någon som tar vår hand eller lägger armen om oss. Det kan också vara det lilla i vardagen som när barnet slagit sig. Att istället för "Upp med dig, det var inte så farligt" så kan "Gör det ont? Blev du rädd? Vill du att jag ska blåsa?" göra skillnad i upplevelsen av att vara sedd, bli tagen på allvar. Känslan av att det jag känner och upplever är av betydelse.

Det fanns en tid då jag vara beredd att offra mycket för att hjälpa andra. Jag var i ständig beredskap för att möta de behov som människor i min närhet signalerade. Som om min hjärna var programmerad för att ge, ge, ge utan att kräva något tillbaka. Detta ständiga utgivande hotade att utarma mig. Att möta andras behov på bekostnad av våra egna kan bli väldigt uttröttande. Och kanske är det först när vi fått våra egna behov av förståelse och empati mötta som möjligheterna till kontakt, tillhörighet och medmänsklighet genom empatin verkligen kan öppna sig.

Vad innebär empati för dig? När upplevde du empati senast? Vad var det som var avgörande i det mötet? 

Läs hela inlägget »

Jag hade just fått "sanningen" om mig själv kastad i ansiktet. Kroppen blev alldeles stel och matt. Jag skämdes och ville bara försvinna. Vad skulle jag göra med den här "sanningen"? Den berättade ingenting om vad det var jag hade gjort eller vad den andra personen längtade efter i vår relation. Den fick mig bara att tänka att jag är värdelös och misslyckad, gjorde mig sorgsen och förvirrad.

Det är lätt att tänka att ärlighet är detsamma som att säga vad man tycker och tänker om andra i alla lägen. Och att "högt i tak" innebär att alla känner frihet att säga vad de vill. Men om ärligheten och att ha "högt i tak" inte bidrar till djupare kontakt genom att de leder till större förståelse och förtroende i relationerna så tänker jag att själva kärnan i orden och begreppen går förlorad.

Om vi kan se vår "ärlighet" och vårt behov av att delge andra "sanningen" som ett uttryck för vår längtan efter kontakt och tillhörighet blir det förmodligen lättare att ta ansvar för vårt budskap. Chansen att det får de konsekvenser som vi längtar efter blir också större. För att ärligheten ska ha den effekten av kontaktskapande och leda till en fördjupad relation behöver den innehålla vissa komponenter.

Det behöver bli tydligt för oss vad det är vi sagt och gjort som väckt reaktioner hos andra. Kan vi få höra det utan inblandning av den andra personens tolkningar och bedömningar kan det vara lättare att ta det till oss. Vi behöver också få veta hur den andra påverkats av det vi sagt eller gjort. Vilka känslor som har väckts och vilka behov eller längtan som inte blivit tillgodosedda. Till sist, för att vi inte ska famla i mörker, behöver vi få veta vad den andra personen önskar att vi ska göra. Tydliga, konkreta önskemål som är möjliga att genomföra eller som bjuder in till kontakt.

När vi vet vad som orsakade reaktionerna och får klart för oss vad vi skulle kunna göra för att förbättra situationen och möta den andres behov, är möjligheten större att vi kan ta det till oss utan att känna oss anklagade, dåliga eller misslyckade. När jag hade varit i min sorg och skam efter att fått höra "sanningen" och fått kontakt med mina behov av acceptans, att tillhöra och att få bli behandlad med omsorg kunde jag sedan lättare ärligt uttrycka hur det den andre sagt påverkade mig och mitt önskemål om klarhet, vilket i slutändan ledde till en djupare kontakt och tillit.

"När du sa det där om att jag inte går att lita på så blev jag väldigt ledsen, eftersom det är något som jag värdesätter. Jag blev också osäker eftersom det inte blev tydligt för mig vad det är jag gör som får dig att känna att du inte kan lita på mig. Kan du försöka beskriva det för mig?"

Vad innebär ärlighet för dig? I vilka situationer längtar du efter mer ärlighet?

Läs hela inlägget »

Jag minns hur jag står i ett rum med kanske tjugo andra. Tårarna rinner ner för mina kinder. Jag berättar om smärtan och sorgen jag bär på i mitt bröst och hur jag längtar efter att få vara med, att få tillhöra. När jag ser mig omkring ser jag att det är fler som gråter. Fler berättelser om sorg och längtan efter gemenskap fyller rummet. Längtan efter att få vara en del av ett sammanhang, att få bli sedd och accepterad som den man är. Där och då blir det så tydligt för mig att sårbarhet är en kraftfull väg för att skapa kontakt och att möta den längtan efter tillhörighet och närhet som vi alla bär på. En väg till att komma igenom det skal vi så lätt skapar kring oss själva genom att tro att vi måste vara så starka hela tiden och klara oss själva.

Genom att vara ärliga med vad vi känner, behöver och längtar efter tar vi en risk att bli avvisade. Att den vi visar vår sårbarhet inför inte alls är beredd att möta våra behov eller har förmåga att se vår längtan. Kanske är det erfarenheterna av att inte ha blivit sedda, lyssnade på och tagna på allvar som barn som har lärt oss att det inte är en framkomlig väg att uttrycka behov och längtan. Att det är där vi lär oss att sårbarhet är samma sak som att vara ”svag” och att svaghet inte är något som uppskattas eller premieras. Konsekvensen kan då bli att vi gör allt vi kan för att vara starka i lägen då vi skulle behöva hjälp och stöd, men också att vi börjar förringa det som vi ser som svaghet hos andra.

En vidare konsekvens av detta är att vi kanske upplever oss ensamma trots gemenskap med vänner och familj. Att vi känner tomhet utan att veta vad som saknas eftersom vi tappat kontakten med våra egna behov, det som är vår längtan och våra drivkrafter. När vi inte vet vad vi känner och behöver är det svårt att uttrycka önskemål till andra om vad de kan göra för att vi ska må bra i våra liv. Det blir också svårare att se och ta emot andra i det som rör sig i innanför deras skal. Kvar blir kanske istället frustration, ilska och sorg för att andra inte ser, förstår och kan ge oss det vi behöver. Och tanken att det är någon annans fel att våra liv inte är som vi önskar.

För att komma ur denna spiral av skuldbeläggande på andra eller på oss själva så behöver vi se att vi själva och ingen annan är ansvariga för vårt välbefinnande. Att vi är ansvariga för våra egna känslor och behov och ett första steg är att försöka ta kontakt med vad som pågår i oss, vad vi längtar efter och behöver. När vi har gjort det kan vi fundera över vad som skulle kunna möta våra behov, vilka strategier eller handlingar som skulle kunna ge oss det vi längtar efter. Sedan kommer den svåra delen! Att visa vår sårbarhet genom att uttrycka vad vi längtar efter och behöver till andra och därigenom ta risken att bli avvisade. Men det är också i det mötet, när vi är ärliga mot oss själva och andra, som vi kan få den förståelse och acceptans som vi längtar efter. Det är i det mötet som tilliten och känslan av tillhörighet kan växa. Det är där vår sårbarhet kan bli en styrka och kraft till förändring!

Vad innebär sårbarhet för dig? I vilken situation längtar du efter att kunna visa dig mer sårbar? Vad skulle kunna hända om du berättade vad du känner och längtar efter i den situationen? 

Läs hela inlägget »

För ett par veckor sedan blev jag sittandes framför tv:n tittandes på en fransk film. Klockan var lite för mycket, men jag var nyfiken. Filmen handlade om ett gift par i 80-års åldern som levt hela sina liv tillsammans när makan drabbas av en stroke som innebär att hon behöver mer och mer hjälp. Jag fick följa deras vardag där maken kämpar med att ge sin livskamrat det hon behöver samtidigt som hon själv inte vill leva mer. Filmen väckte många tankar kring värdighet och att få ett värdigt slut efter en lång resa.

Jag har tidigare beskrivit respekt som en inre upplevelse av värdighet. Känslan av att jag är värd att bli bemött på ett bra sätt. Men jag tänker också att värdighet innehåller så mycket mer. Som en känsla av att kunna bestämma över och påverka mitt eget liv, ge mig själv det jag behöver och längtar efter. Att ta ansvar för mitt eget liv och fylla det med sådant som berikar mig. Upplevelsen av att betyda något för andra, att kunna bidra, stötta och hjälpa, leva i ömsesidighet. Känslan av att tillhöra, att räknas med och att ha min plats i tillvaron.

Behovet av värdighet tänker jag bär vi med oss redan när vi föds och utvecklas i mötet med andra. Även det lilla barnet har behov av respekt, självständighet, tillhörighet och att bidra till andra, men saknar ord och uttryck. Barnet känner när något fattas och reagerar genom att signalera på olika sätt till sin omgivning. Beroende på om det kan spegla sina upplevelser i någon annan människa kommer det att utvecklas i kontakten med sina behov eller gömma undan dem.

Vårt behov av värdighet följer oss under vår levnad och gör sig påmint i olika situationer. Förstärkt av faktorer som är speciella för vår kultur kan behovet förmodligen både skapa hinder och bli en drivkraft. Strävan efter framgång och karriär kan ge tillfredsställelse och bekräftelse, men innebär att tomheten blir stor när vi inte längre har ett jobb att gå till eller en meningsfull sysselsättning. Starka, driftiga och självständiga människor kan drabbas hårt när de inte längre kan klara sig själva.

Lika beroende av andra som vi är när vi föds kan vi bli närhelst i livet och inte minst när vi är gamla. Efter att kanske ha levt ett långt liv, mer eller mindre självständigt och oberoende, kommer vi behöva hjälp av andra. Finns det någon då som kan se innanför vår skröpliga kropp, se barnet och livet inom oss fyllt av minnen och erfarenheter? Barnet som fortfarande bär på drömmar och längtan! Någon som kan se den sorg vi kanske bär på över att inte längre kunna göra allt det vi kunde förr och som kan möta våra djupaste allmänmänskliga behov av kontakt, tillhörighet, närhet, beröring, att bli sedda och lyssnade på, och inte minst värdighet. Att jag är värdefull och viktig, värd respekt och omsorg, bara i det att jag lever och finns till!

Vad innebär värdighet för dig? I vilka situationer gör ditt behov av värdighet sig påmint? Vad kan du göra för att tillgodose ditt och andras behov av värdighet?

Läs hela inlägget »

När jag var 17 år bestämde jag mig för att jag behöver ingen. Någonstans inombords, även om jag inte kunde sätta ord på det då, kände jag mig förmodligen så besviken och sviken av vuxenvärlden att det bästa var att inte behöva någon annan alls. Nu, mer än 20 år senare, blir det allt tydligare för mig hur viktiga vi människor är för varandra, men också hur svårt det kan vara att leva i ett ömsesidigt beroende. Att leva i relationer där allas känslor och behov är lika viktiga, där det finns frihet och självständighet, men också omsorg, hänsyn och en vilja att bidra till den andras välbefinnande.

Som nyfödda små människor är vi helt beroende av kontakten, omsorgen och lyhördheten från andra människor. I mötet med dessa andra utvecklas vårt jag och vår känsla för om vi är älskade, välkomna och kan känna oss trygga. Tilliten växer när barnet känner att dess behov blir tagna på allvar, när det möts av förståelse och värme när det signalerar att något saknas och behövs för välbefinnandet. När våra behov inte blir tillgodosedda på de sätt vi behöver och längtar efter eller när vi känner att vårt värde hotas, börjar vi utveckla olika överlevnadsstrategier. Försvar och skydd för att kunna hantera smärtan det innebär att inte bli sedd och emottagen med det som vi är och bär inom oss av viktiga allmänmänskliga behov.

Vi kanske gör revolt och precis som jag, efter år av anpassning, bestämmer oss för att vi inte behöver andra eller så fortsätter vi kanske att anpassa oss. Längtan efter att få tillhöra, att få ett godkännande, att känna att vi är viktiga och betydelsefulla, att vi får vara med i gemenskapen är stark. Ibland så stark så att vi börjar förtränga våra egna behov och börjar leva och anpassa oss efter andra. I stället för ett ömsesidigt beroende där allas behov är lika viktiga och tas på lika mycket allvar utvecklas en form av medberoende där tillvaron kretsar kring att trycka undan de egna behoven och att försöka tillgodose andras behov. En relation i obalans där ingen mår bra eller får vad den behöver och längtar efter.

När jag tänker på ömsesidig respekt och likvärdighet känner jag ibland sorg och oro, men också hopp. Jag ser allt tydligare barnets utsatthet och hur viktigt det är att skydda och värna det lilla livet för att det ska växa upp och bli en trygg, självständig, ansvarstagande och medkännande individ som med glädje bidrar till sin omgivning. Barnet speglar de människor och det samhälle det växer upp i och hur barnen mår och agerar är en indikation på hur samhället mår. Det som känns hoppfullt är att jag vet att det är möjligt att återknyta kontakten med barnet inom oss och att läka och fylla de tomrum som kommer av att växa upp i en ofullkomlig tillvaro, alla människors lott. Att jag som vuxen kan börja ta ansvar för mina egna känslor och behov och ge både mig själv och barnet inom mig det jag behöver för att bli en trygg, självständig och empatisk människa. Inte genom att jag klarar mig själv, utan genom att jag vågar göra mig sårbar och fortsätter att leva i ömsesidigt beroende med andra.

Vad väcker ”ömsesidigt beroende” för tankar och känslor hos dig? Vad längtar du efter att utveckla i dina nära relationer för att få uppleva mer ömsesidighet? 

Läs hela inlägget »

Det finns en sak som jag ibland skäms över i mitt liv. Något som förmodligen är enkelt och självklart för många, men en så stor utmaning för mig att jag nästan tycker det är pinsamt. Jag har så svårt att stå upp för mig själv! Svårt för att säga ifrån och säga vad jag känner och behöver i olika situationer. Speciellt när det gäller något som rör mitt välbefinnande och mina behov i relationer som är viktiga för mig. Som om att rädslan för att bli avvisad håller mig tillbaka, men också som om att jag inte har rätt att ta plats och be om något som skulle få mig att må bra. Behovet av att få träda fram och säga min mening ligger och trycker i mig och ibland vågar jag, men när det väl gäller är det svårt. Jag bara går och väntar på att jag ska få någon superkraft som kan få mig att säga de där viktiga orden. De där orden som signalerar till min omgivning att jag minsann är viktig jag också, att jag också räknas.

Ju mer jag lär känna och förstår mig själv, desto tydligare blir det att lika viktigt som att respektera andra så är det viktigt att jag respekterar mig själv.

Självrespekt, tänker jag, innebär att vi tar våra egna känslor och behov på allvar. Att vi lär oss lyssna till de signaler som våra kroppar och vår inre människa sänder ut och ser till att ta hand om och ha omsorg om oss själva. Som barn har vi ofta fått lära oss att vara duktig och lyda de som är auktoriteter i våra liv. Vi har lärt oss att vissa beteenden inte är välkomna och att andra premieras. Att ta hänsyn till andras behov och anpassa oss. För vissa av oss kan den anpassningen ha lett till att vi blivit så lyhörda och upptagna med att tillgodose andras behov, att vi inte längre har kontakt med våra egna. Än mindre förmåga att säga ifrån och säga nej, när andra kräver mer av oss än vi egentligen vill och har möjlighet att ge.

Ett första steg i att börja ta oss själva på allvar är att försöka förstå vad det är vi längtar efter och behöver i olika situationer. När vi kanske tappar humöret allt för ofta, är lättirriterade och griniga, när nacken eller magen krånglar eller kanske när vi känner oss ledsna och nedstämda och helst vill vara för oss själva. Om vi får kontakt med vilka behov vi har, till exempel kontakt, delaktighet, självbestämmande eller kanske bara vila och omsorg, så blir det lättare att hitta strategier eller uttrycka önskemål som ger oss det vi längtar efter. Och när vi börjar ta oss själva på allvar, så kommer andra också att göra det!

I vilka situationer känner du att du har svårt att stå upp för dig själv? Vilka behov och längtan hos dig får ofta stå tillbaka? Vad kan du göra för att visa dig själv mer respekt?

Läs hela inlägget »

Jag var så nära att säga ”Jag vill att du lyssnar på mig!” Något jag har sagt till mina barn på olika sätt så många gånger. Den här gången stannade orden i tanken och jag funderade över dess innebörd. Jag vill att du lyssnar på mig! Har jag rätt att ”kräva” att mina barn ska lyssna på mig? Hur ofta lyssnar jag på dem, verkligen lyssnar? Lyssnar jag på vad andra säger eller är jag mest upptagen med vad jag ska svara eller med att skydda mig själv mot orden som möter mig?

Att verkligen lyssna på en annan människa och ta det den säger på allvar tänker jag är ett viktigt sätt att visa respekt. Inte så att jag behöver hålla med, utan att jag visar intresse för vad den andra personen egentligen vill säga med sina ord. Att lyssna bakom orden och försöka förstå och få kontakt med den andra personens längtan och behov.  Det kan vara en stor utmaning att skifta fokus från hur det den andra personen säger påverkar mig till vad hen känner och behöver, men lyckas vi finns det stora möjligheter att få kontakt som bygger på ömsesidig respekt.

Mest spännande kan det bli när vi möter människor med åsikter och värderingar som tycks stå långt, långt ifrån det som vi värdesätter och anser vara viktigt. Det är lätt att vi sätter etiketter på dessa personer och håller dem ifrån oss. Samtidigt så är det först när vi vågar vara nyfikna och intresserade som givande möten kan uppstå med människor som vi annars gärna undviker. För bakom alla våra attityder, ord och ställningstaganden finns det människor med samma behov och drivkrafter som mig själv. Människor som längtar efter respekt, förståelse, att bli sedd och lyssnad på, men kanske också människor med oro, osäkerhet och rädsla, som längtar efter tillhörighet, tydlighet och trygghet.

I en bok jag läste fångade författaren innebörden i behovet av respekt på ett så talande sätt: Den inre upplevelsen av värdighet! Upplevelsen av att jag är värd att bli bemött på ett bra sätt. Bemött på ett sätt där jag känner att mina känslor och behov blir tagna på allvar. Där jag känner mig sedd som en likvärdig människa. Ett behov och en längtan som är så stark och som varje människa vi möter bär på, oavsett vilka vi är, var vi kommer ifrån och hur många år vi har vandrat på jorden.

Om mina barn, och andra i min omgivning, känner sig lyssnade på och tagna på allvar, att jag är intresserad av vad som pågår i deras värld, vad de känner och behöver, så kommer de förmodligen också vara intresserade av att lyssna på mig och vilja bidra till mitt välbefinnande. Genom att visa respekt för varandra bygger vi den tillit och det förtroende som behövs för att skapa goda givande relationer. Relationer där vi har omsorg om varandra och där allas lika värda är en självklarhet!

I vilka situationer känner du att ditt behov av respekt gör sig påmint? Vad kan du göra för att uppleva mer respekt i dina relationer?

Läs hela inlägget »

Jag mötte en person som jag såg upp till och som jag gärna skulle vilja lära känna. Istället för att nyfiket och intresserat hälsa och presentera mig, blev jag försiktig och osäker. Höll mig på min kant. Efteråt kände jag mig besviken för jag hade så gärna velat ta del av den personens kunskap och erfarenhet. Jag har funderat en del över vad det är som gör att jag blir osäker när jag möter vissa människor när jag i andra situationer och relationer kan vara väldigt öppen, framåt och drivande.

Den här veckans text hade jag tänkt skulle handla om respekt, men för att respekten ska få sin rätta plats behöver vi börja med likvärdigheten. Alla människors lika värde. I vår kultur blir vi redan som små matade med att bli värderade utifrån beteende, prestation, utseende och framgång. Vi lär oss vad som är lämpligt och ”rätt” beteende och anpassar oss i den mån vi kan för att få godkännande och för att få tillhöra. Lyckas vi inte gör vi kanske revolt och går vår egen väg. Vårt värde definieras i hög grad utifrån hur framgångsrikt vi lever upp till omgivningens förväntningar. Med detta sätt att bemöta varandra är det svårt att uppnå likvärdiga relationer.

Jag kan se ett mönster i att jag agerar annorlunda, från underläge, när jag möter människor som jag uppfattar som auktoriteter. Men också när jag träffar människor som jag ser upp till som förebilder och gärna skulle vilja dela erfarenheter med. Utifrån att jag har fått lära mig att vissa människor är ”bättre” och värda mer respekt än andra tänker jag att jag omedvetet värderar mig själv i relation till den andra personen. Om jag ser den andra som en auktoritet, ”mer erfaren”, ”tryggare”, ”mer framgångsrik” o.s.v. än mig är risken större att jag håller tillbaka mig själv. Kanske av rädsla av att inte bli godkänd. I andra diket, om jag ser mig själv som en person som står lite längre fram, är lite ”bättre”, blir det omvänt. Här kan jag våga mer, vara ärligare och mer pådrivande för jag har inte lika mycket att förlora. Dessa omedvetna maktförhållanden påverkar också om jag vågar stå upp för mig själv och säga min åsikt eller inte i olika situationer.

För att nå likvärdiga relationer tror jag att vi behöver börja med att få kontakt med vårt eget värde. Att vi har ett värde enbart genom att vi finns till och har rätt till vår plats likväl som alla andra. Om vi har kontakt med vårt värde och upplever att det inte är kopplat till prestationer eller beteenden är det lättare att möta andra utifrån likvärdighet. När vi inte längre är beroende av andras godkännande för att känna att vi duger, kan vi istället lägga energi på att utveckla våra relationer och förmågor utifrån nyfikenhet, intresse och inre motivation.

I vilka situationer upplever du att det finns en obalans i maktförhållande och likvärdighet? Hur kan du göra för att möta dig själv och andra utifrån att vi alla är lika mycket värda och att allas behov är lika viktiga?

Läs hela inlägget »

För att förstå mänskligt beteende behöver vi förstå vad det är som driver oss. Att all kommunikation och alla våra handlingar kommer utifrån att vi har behov som vi försöker tillgodose på olika sätt. Behov som är gemensamma för alla människor. När våra behov är tillgodosedda kommer vi att känna positiva känslor och när våra behov inte är tillgodosedda negativa känslor. Förutom de nödvändiga behov som vi har för att överleva så tror jag det starkaste behovet hos en människa är kontakt. Vi är sociala varelser skapade för kontakt och gemenskap med andra. Kontakt med andra människor där vi känner oss sedda och accepterade, blir lyssnade på och tagna på allvar, får förståelse och känner att vi räknas med. Att vi tillhör! Behov som är så viktiga att vi är beredda att göra mycket för att få dessa tillgodosedda.

I en av mina nära relationer genom livet fick jag möta väldigt mycket ilska. Inget jag gjorde var bra nog. Jag var antingen det ena eller andra, borde gjort si eller så. För att skydda mig, mina behov av acceptans och värdighet, försökte jag hålla viss känslomässig distans, vilket ofta fick motsatt effekt. När jag för några år sedan kände att jag verkligen ville förstå vilka behov som var så viktiga för den här personen att hen ständigt behövde uttrycka sin ilska mot mig, blev jag överraskad av svaret. Behovet var kontakt! Längtan efter gemenskap med mig. Att få vara nära, dela känslor, tankar och liv med mig. Känna tillhörighet. När jag fick kontakt med och förståelse för vad den här personen längtade efter, behövde jag inte längre vara rädd för ilskan och skydda mig. Istället kunde jag försöka fokusera på längtan bakom ilskan, behoven som hen värnade och ville berätta om, men saknade ord för. Denna insikt har fördjupat vår relation på så många sätt genom att vi känner större trygghet och tillit och vågar vara mer ärliga och tydliga mot varandra! 

Genom våra känslor och genom hur vi tänker om oss själva och andra berättar vårt inre jag om vad det är vi behöver och längtar efter. När vi inte fått lära oss att vara i kontakt med våra behov och förstå signalerna eller uttrycka vad det är vi känner, behöver och längtar efter, kan det ta sig uttryck på andra sätt. Att vi blir rasande arga och kanske lägger skulden på andra för hur vi mår eller för att saker inte blev som vi önskade. Vi kanske drar oss undan och isolerar oss för att undvika att känna smärtan av att inte bli sedd och förstådd. Barnet kanske vägrar gå till skolan eller förskolan på morgonen. Bakom dessa beteenden och reaktioner kan det gömma sig en längtan efter kontakt och gemenskap!

Ett första steg för att skapa de relationer som vi längtar efter är att ta kontakt med våra egna känslor och behov, men också att vi får större förståelse för att andra har behov som de vill värna. Genom att försöka se bakom andra människors beteenden och förstå vilka behov det är som orsakar dem, kan vi lättare få kontakt på ett djupare mänskligt plan.

När känner du att du verkligen är i kontakt med en annan människa? På vilka sätt försöker ditt inre jag berätta för dig om att du längtar efter kontakt? Hur kan du göra för att få den kontakt som du längtar efter i dina relationer?

Läs hela inlägget »

Idag är det 1 år sedan jag startade mitt företag Wilhja Kommunikation. Min vision är att hjälpa människor att fördjupa kontakten med sig själva och andra så att vi kan leva våra liv mer i harmoni med våra behov och vår längtan, men framförallt i större harmoni med varandra. Jag längtar efter mer medkänsla, likvärdighet och öppenhet i våra relationer, vilket jag har insett många gånger är svårare i verkligheten än att tala och skriva om. Genom att lyfta frågeställningar och väcka tankar kring förhållningssätt och bemötande hoppas jag sätta igång processer som hjälper och inspirerar oss till att ta mer ansvar för våra relationer och vår kommunikation, men framförallt att vi vågar vara mer ärliga och sårbara i mötet med varandra.

Den här sidan är främst tänkt som inspiration till att Våga Växa i våra liv, genom våra relationer. Så att vi kan leva det liv som är vårt något ärligare, mer närvarande och i kontakt med vår längtan och våra behov, men framförallt i djupare kontakt med andra människor. Jag har mycket att lära och upptäcka, vilket gör mitt liv både spännande och utmanande. Min förhoppning är att jag under min upptäcktsfärd samtidigt kan bidra till att några fler vågar något mer än vad de har gjort tidigare.

Välkomna att ta del av min resa och mina tankar!

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv