Stanna hemma om du är sjuk!!!

Vi har alla hört uppmaningen. Stanna hemma vid minsta förkylningssymtom! Så självklart och enkelt kan tyckas i denna pandemitid. Och förmodligen är det så för de flesta av oss. Lite lätt snuva, svid i halsen och allmänt ruggig. Kanske inte riktigt sjuk, men ändå. Man stannar hemma. Ifall att. För att skydda andra. Göra sin plikt.

För andra av oss är det svårare. De lätta knappt märkbara förkylningssymptomen kanske resulterar i en stark inre konflikt. Det blir svårt att tänka klart. Symptomen analyseras fram och tillbaka. Hur brukar jag må? Vad är normalt? Det är nog inget. Eller är det? Den inre konflikten kan till slut bli så stark att systemet kopplar förbi. Tränger bort symptomen, den potentiella faran. Och så går vi ut och lever på precis som vanligt. Hoppas det går bra. Att ingen märker striden inom oss och anar näsdroppet.

En inre verklighet
Vi bär alla med oss olika erfarenheter från vår barndom som har präglat oss på olika sätt. Till tillit och öppenhet eller kanske misstänksamhet och avvaktande. Kanske har vi fått lära oss att lyssna på vår kropp och ta våra behov på allvar. Lärt oss sätta gränser och stå upp för oss själva. Att det har funnits någon som uppmärksamt lyssnat på oss, tagit oss på allvar och funnits där med sina egna gränser och närvaro. Som har litat på vår förmåga att ta oss an livet och med värme, respekt och intresse guidat oss till att bli en egen trygg och självständig individ. Då är det förmodlig ganska mycket lättare att ta ansvar för sina förkylningssymptom och stanna hemma.

Hur blir det då för oss andra? Vi som inte blev sedda och tagna på allvar. Som tidigt lärde oss vara uppmärksamma på andras känslor, humör och behov. Vi som valde anpassning, duktighet och att vara till lags för att få vara med. För att inte förlora tillhörighet och sammanhang. Eller vi som valde att inte bry sig om andra, klara oss själva och inte låta oss styras av någon. För att behålla vår värdighet, självständighet och frihet. Då blir det lätt en inre konflikt. En som grundlades redan när vi var små.

För vad känner jag egentligen? Känner jag rätt? Sviker jag om jag inte kommer? Blir jag utanför? Vill verkligen inte besvära någon! Jag klarar mig själv! Ingen bestämmer över mig!

Nya möjligheter
Jag tänker att en situation som denna vi befinner oss i, med oro, osäkerhet och rädsla, trycker upp saker på ytan. Det som ligger dolt inom oss av mönster, egenkomponerade sanningar och antaganden om oss själva och livet blir synliga på olika sätt. Besvärligt och absolut utmanande. Men det innebär också en möjlighet för oss att få syn på något hos oss själva som vi kan omfamna och läka. En längtan efter att få känna sig betydelsefull och viktig för andra. Värd omsorg och att lyssnas på. Nu finns det möjlighet att se det där barnet som har varit tvungen att ställa sig vid sidan av sig själv. Bekräfta och ta på allvar. Och möta världen på nytt eller kanske bara stanna hemma. Ett litet tag till…!

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-