Kalla mig inte duktig!!!

Det finns nog inget ord som provocerar mig så mycket som när någon kallar mig duktig. Jag blir lika förvånad varje gång, eftersom det är få saker som triggar i gång mig. Att bli bedömd utifrån prestation eller bara etiketterad av gammal vana. Utan någon direkt betydelse eller innehåll.
”Åh, vad du är duktig!”

Vad innebär det egentligen att vara duktig?
När jag sorterar i mig själv så märker jag att i min tolkningsvärld så innebär att vara duktig att jag har levt upp till någon annans förväntningar eller norm och fått godkänt. Att jag har blivit bedömd och värderad utifrån en förväntad mall av duglighet. Att jag är rätt ute och passar in i det där som man ska göra för att uppfattas positivt. Lyckad. Självklart är det inte så alla gånger. Sändaren menar väl och vill bekräfta. Visa uppskattning. Min hjärna förstorar och tolkar. Men faktum är att etiketten ”duktig” inte får mig att känna tacksamhet och stolthet. Den får mig inte att känna tilliten och glädjen i att vara inkluderad och accepterad. Snarare upplever jag det som att jag blir paketerad i en box och stämplad. Godkänd!

Rätten att vara mig själv!
Jag som kämpat så många år för rätten att vara mig själv. Som fortfarande upplever utmaningar kring samhällets och andras förväntningar och normer. Att jag är ok precis som jag är. Utan prestation. I harmoni och acceptans för mina livsval. Att bli kallad duktig hjälper inte mig att uppleva den kontakt och samhörighet som jag längtar efter. Den får mig inte att känna mig betydelsefull och viktig i min relation till andra. För jag vet oftast inte vad det är som jag har gjort som den andra personen uppskattar. Att bli kallad duktig säger mig ingenting om hur jag påverkar andra och hur det får dem att känna sig tillsammans med mig. Istället hamnar jag i ett vakuum av osäkerhet och kluvenhet. Jag blir irriterad och frustrerad.

Jag kan inte annat än att göra revolt!
Revolt mot duktighetsnormen som lägger på oss ansvar och press som bara skapar stress och disharmoni. Som stryper livsglädjen och riskerar att stå i vägen för den genuina kontakt, sårbarhet och närhet som vi har möjlighet att uppleva i mötet med varandra. Jag vill inte vara duktig! Jag vill inte vara perfekt! Jag vill inte vara stark! Jag vill vara den vackra trasa av färger och mönster som mitt liv har gjort mig till. Jag vill fortsätta måla nya mönster och låta mig färgas av andras färger. Jag vill svepa om mig själv och andra i livets vackra enkelhet, dela med mig och få del av den värme som kommer av att vara flera, att komma nära. Jag vill göra saker inifrån mitt centrum, inspirerad och driven av den kreativitet och livsenergi som finns i mig. Som finns i varje människa. Utifrån mina förutsättningar, mina förmågor och erfarenheter vill jag fortsätta skapa mening och mervärde för mig själv och andra.

Idag är en bra dag att börja!
Att dra bort ännu ett skikt av duktighet, kompetenshets, perfektion och styrka. Frigöra sig från anpassning och otillräcklighet. Fortsätta vandringen och utforskandet av att vara människa vid sidan av en annan människa. Sårbar, nyfiken och i ömsesidigt beroende. Stolt och nöjd över skapandet i det lilla och i det stora i detta märkliga liv!

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-