En sista sommar...

Fina fina moster! Idag skulle du fylla 95 år. Det är bara en vecka sedan jag satt vid din sida och hörde hur livet lämnade dig med ett försiktigt bubblande. Så tyst och obemärkt att jag först trodde att du äntligen somnat efter en lång vaken natt. En natt då kroppen hade svårt att få ro. Då du rörde på dig lite hela tiden. Som för att hitta en skön ställning. Sträckte dig efter min hand och kramade. Emellanåt sken du upp och sa något, klart och tydligt. Du höll i mina armar och händer och sa att jag var så varm.

När jag kom på eftermiddagen dagen före sken du upp och såg så glad ut. ”Kommer du!” sa du och sedan dystert ”Det är bara skrutt med mig”. Jag klappade på ditt huvud och höll om dina kinder. ”Du är inte skrutt, du är underbar, alldeles underbar!” Jag hjälpte dig upp, genom lägenheten på din stol med armstöd och hjul. Till bordet i köket. Du fick hallon och andra bär som jag hade delat i små bitar. Du försökte äta själv, men händerna lydde inte riktigt. Jag hjälpte dig. Sedan kokade jag kaffe till dig, det gick så där. Du fick känna smaken i alla fall, om du hade någon kvar. Du var så trött, så trött och hängde med huvudet. Jag körde dig tillbaka till sovrummet. Hjälpte dig på din bärbara toalett och sedan i säng. Kroppen var tung och ville inte lyda riktigt. Jag försökte lyfta dig till rätta för att du skulle ligga skönt och inte trilla ur. Det var svårt, vet inte om jag lyckades. Men jag gjorde mitt bästa. Jag flyttade in en fåtölj till din säng. Satt där nära. Klappade på ditt huvud och din hand. Läste lite i bibeln som du älskade även om du förmodligen knappt hörde något längre. Sjöng psalmerna som jag sjungit för dig så många gånger förut. Bad innerligt om en fridfull och trygg hemfärd.

Personal kom och gick. Vi fick hjälp att tvätta av och smörja in. Bytte lakan och kläder. Så du var ren och fin. Försökte hjälpa dig så gott vi kunde. Du hade svårt att suga, så vi gav dig vätska på sked och senare på natten en insomningstablett i bitar för att du skulle få vila lite. Trodde ju att vi hade många dagar kvar. Gick och la mig själv. Tittade till dig efter en timme och ytterligare en. Stoppade om och klappade. Du var vaken varje gång. Förmodligen sov du inte alls den natten. Jag kom efter en timme igen. Då låg täcket på golvet och du hade fått fram din larmknapp. Du ville nog inte vara ensam längre och det stack i hjärtat. Att jag inte varit där hela tiden. Allt gick ju så fort. Jag sjöng och klappade om. Rättade till. Gav dig vätska. Nattpersonalen kom igen. Det ljusnade ute. Vi klarade natten. Tänkte att nu så slappnar jag av lite, sitter bredvid, låter dig vila. Tittade efter ett nytt täcke på mobilen. Ditt var så tungt och varmt, gled av. Då lämnade du mig...

För två veckor sedan var jag också och hälsade på. Du sov så hårt så jag fick ringa hemtjänsten för att komma in. Du blev glad. Vi läste i bibeln. Du läste med. Vi bad tillsammans och jag sjöng. Nästa dag var jag rastlös. Ville göra nytta. Hjälpa till. Lagade lax till dig som du tyckte om. Hade med bär och frukt som du älskade. Annars åt du just ingenting. Du var ju så gammal tyckte du. Behövde inget. Innan jag tog tåget hem satt vi en lång stund på din balkong. Det var varmt, varmt. Du satt i din stol som jag köpte till dig på din 90 års dag. Då jag inte var där. Inte orkade eller förmådde lösa logistiken. Det sticker i hjärtat. Jag höll om dina kinder och sa att jag älskade dig innan jag åkte. Du sken som en sol och sa att du älskade mig med. Jag hade sagt det många gånger denna sommar. Som avslutning på våra samtal. I början verkade du lite förvånad och ställd. Sedan kändes det lätt och naturligt. Varför först nu? Har någon sagt det till dig under ditt liv? Du levde ju själv även om ditt nätverk av vänner var stort. Nu är alla döda. Du är sist kvar. Det sticker i hjärtat.

När de ringde från kommunen 3 månader tidigare blev jag väldigt överrumplad. Jag var precis i slutet på en intensiv jobb och studieperiod. Hade inte ringt på ett par månader. Du hade ramlat för tre veckor sedan och angett mig som närmast anhörig till biståndshandläggaren som besökte dig och som skulle bedöma ditt hjälpbehov. Tre veckor efter fick jag veta. Hade inte ringt på länge. Det sticker i hjärtat. Jag åkte upp dagen efter. Vi tog bilen till läkaren som tittade på dig. Det var ingen som gjort det tidigare. Du hade bara ont överallt, men det var ingen fara tyckte du. Vi fick en fin stund det där dygnet. Delade nattvarden i ditt vardagsrum, läste, bad och sjöng. Jag åkte till dig igen några veckor senare och ordnade med praktiska saker. Vi tog bussen till stan och fixade bankärenden, handlade och mumsade på smörgåstårta. Smörgåstårtan som jag aldrig fick chansen att fira dig med igen på din 95-års dag. Tiden gick allt för fort. Det sticker i hjärtat. Du hann ramla en gång till den där sommaren. Åka ambulans och sy. Fick svårt att gå. Jag försökta samordna på distans. Vi skulle precis åka på semester. 

Det fanns så mycket mer jag hade kunnat säga, hade kunnat göra för dig. Men jag skuldbelägger mig inte. Slår inte på mig själv. Fick ju vara med och ge och ta emot så mycket den tid som var vår. Jag konstaterar bara att jag önskar att jag kunde gett dig mer. Mer än jag förmådde just då. Mitt hjärta vill så mycket. Min längtan att ge kärlek och omsorg är större än min förmåga. Och det är ok! Det är så det är. Det gör ont. Jag sörjer och minns dig med tacksamhet och glädje. Minns glimten i ditt öga, din humor och din ärlighet. Låter sorgen expandera mitt hjärta så att det kan rymma ännu lite mer av värme, kärlek, närvaro, vishet och mod nästa gång jag får chansen att finnas vid någons sida på väg mot evigheten.

Tack fina du för att du funnits i mitt liv och tack för alla ljusa minnen!