Den falska skammens tyranni!

I söndags berättade Elaine Eksvärd om övergrepp som hon blev utsatt för som barn. I samma stund befann jag mig med nyfunna ”systrar” och utforskade hur vi kan vara med varandra i empati där det smärtar som mest. Dagen före hade jag delat min smärta, skam och utsatthet från övergrepp som jag blev utsatt för som barn. Att läsa Elaines debattartikel på gp.se blev en väckarklocka. Det är dags att vi plockar fram trollen i ljuset och ger skammen dess rätta ansikte!

Jag har många gånger bedrövats över att jag haft så lite kraft till att stå upp för mig själv och andra. Att jag inte har ställt mig i barrikaderna och kämpat för varje barns rätt att växa upp i trygghet, skammen och rädslan har varit för stor. Det var just därför Elaine valde att berätta. Och jag hoppas att jag ska kunna ta del av hennes kraft och mod så att jag helhjärtat kan fortsätta kämpa för det jag tror på!

Som tonåring, när minnesbilderna dök upp, tänkte jag att det som drabbat mig inte var så farligt. Jag hade klarat mig rätt så bra, det fanns de som råkat ut för värre. Först när jag närmade mig trettio förstod jag att det var ett brott som begåtts mot mig. Det var också då som jag insåg att jag var på väg ut ur en depression som jag hade befunnit mig i halva mitt liv. Jag grät floder! Nu när jag passerat fyrtio har jag äntligen fattat vilket trauma det är att bli utsatt för ett övergrepp. Hur känslorna stängts av för att skräcken är för stor för att omfamna. Hur kroppen frusit i en massiv mobilisering för krig och överlevnad. Hur förmågan till tillit, kärlek, glädje, gemenskap, kreativitet och inte minst integritet har fått betala ett högt pris för att undvika en systemkollaps. Först när jag kunde se på mina upplevelser i rätt perspektiv och fick dem bekräftade, så kunde jag få kontakt med mina känslor på djupet. Då kunde jag möta skräcken, skammen, avskyn, vreden och sorgen som fanns i min kropp. Först då kunde jag omfamna min förtvivlan, besvikelse och bitterhet över förlorat liv. För att till slut kunna sörja förlusten av livfullhet och oskuldsfullhet och försonas med det som blev en del av min resa.

Övergrepp sker hela tiden. Små som stora. Det kan vara fysiskt, verbalt eller känslomässigt. Det behöver inte vara så stor skillnad, konsekvenserna kan bli förödande oavsett. Att någon ser och lyssnar kan betyda att liv räddas. Inte bara liv i relation till fysisk död. Utan liv som i livskraft och livsglädje. Vi behöver tänka på hur vi bemöter varandra och framförallt våra barn. Hur vi använder vår vuxenmakt så att vi tar våra barns nej och ”jag vill inte” på allvar. Så att vi lär dem att de blir lyssnade på och respekterade när de uttrycker sina känslor och behov, även om de inte kan få allt de vill. Så att vi lär dem att deras kroppar tillhör dem och att deras liv är viktiga. Den som har blivit lyssnad på, visad respekt, tagen på allvar kommer mer troligt att vara i kontakt med sina gränser och ha lättare för att kunna stå upp för sig själv och säga stopp när det behövs. Förmodligen kommer hen också att möta andra med respekt.

Så genom att se, lyssna och bekräfta ett barns, en ungdoms eller en vuxens upplevelse så kan vi hjälpa en människa till bearbetning och försoning, tillbaka till livet med stort L. Även små troll behöver komma upp i ljuset, annars finns risken att de lockar till sig större och fulare. Så kära medmänniskor. Öppna era ögon och se er omkring. Tillsammans kan vi plocka fram trollen i ljuset så att den falska skammen får sitt rätta ansikte. Öppna era hjärtan så att medmänsklighet, värme och kärlek kan fördriva all rädsla och mörker!

Har du upplevelser som du har gömt undan och aldrig vågat prata om? Tveka inte! Ta kontakt med någon du känner tillit till och berätta. Ge inte upp förrän någon ser dig och verkligen lyssnar på dig. Ditt liv är värt att kämpas för!

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-