Att duga som man är!

För det mesta trivs jag bra med mig själv och med livet. Ser ljust och positivt på det mesta. Är tacksam! Men ibland svänger det och det är lätt att tänka att det är ett bakslag eller en svacka. Lätt att tro på tankarna som kommer. Det som hjälper mig då är att se livet som en resa där jag ständigt rör mig framåt. En resa där jag möter utmaningar som lär mig nya saker och hjälper mig att växa som människa.

När jag kommer in i mörkare passager, möter tvivel, osäkerhet, frustration, besvikelse och kanske sorg, tänker jag att det är min inre människa som vill berätta något viktigt. Genom känslorna och tankarna som angriper som en hungrig vargflock, ”du gjorde fel, du misslyckades…”, ”du är feg, självupptagen, mesig…”, ”hur kan du tro att någon vill vara med dig…”, påminns jag om något viktigt.

Så när jag sitter där med alla mina tankar och känslor, i all min ”uselhet”, kan jag välja att tro på dem och ge mig hän åt känslorna, älta runt i bedrövelsen. Eller så kan jag välja att försöka lyssna på budskapet bakom. Jag kan omfamna och välkomna mina tankar och känslor för att försöka fånga det vackra i dem. Finna livet och behoven bakom att de kommer just nu.

Då kan jag, när jag stannar upp och lyssnar, istället för kritik höra längtan. Längtan efter kärlek, förståelse, acceptans. Efter omsorg, vila och stöd. Kanske ömsesidighet och kontakt. Då är det lättare att ge mig själv eller be om det stöd och den kärlek jag behöver just nu. Då är det lättare att acceptera mig själv och känna att jag duger som jag är. När hela jag får finnas!

Vad vill dina tankar och känslor berätta för dig om vad du längtar efter och behöver?