Ett liv - en underbar gåva!

Livet är sårbart! Det är så mycket som vi inte kan påverka. Tryggheten vi känner kan tas ifrån oss på ett ögonblick. Utan att vi kan värja oss eller försvara oss. Vi drabbas!

De här senaste veckorna har jag blivit påmind på nytt om min djupa rädsla för att bli övergiven. Den som har följt mig sedan jag var barn. Då mina föräldrar valde att gå skilda vägar och ingen längre orkade se eller vara närvarande. Att bli övergiven, bortvald, inte önskad, förkastad. Det händer något inombords. Inget är längre som det ska. Tilliten byts till smärta och nya strategier utarbetas för att skydda livet som finns där inne. Det vackra, spröda, men på samma gång starka.

Jag vet att jag inte är ensam! Att bli övergiven och bortvald hör till många människors erfarenheter och vardag. I det lilla att bli sist vald på gympan, att inte bli bjuden på ett kalas. I det stora när en kär vän dör, när någon lämnar oss eller att tvingas lämna sitt hem och människor som är viktiga för en. Det gör ont och naturligt är att anfalla eller fly undan. Skuldbelägga och anklaga eller försöka lindra, undvika att det händer igen. Med risk att ett avstånd byggs upp mellan oss och världen, på gott och ont.

När livet drabbar oss gör det ont och det krävs mod att våga stanna kvar i känslan. Mod att känna smärtan och att stå ansikte mot ansikte med den längtan och det hopp vi just förlorat. Men jag tror inte att det finns någon annan väg om vi vill leva med inre frihet. Och ur smärtan kan nytt liv och nytt hopp födas.

Vi kan inte påverka allt som sker i våra liv. Vissa saker bara händer. Det vi kan påverka är hur vi hanterar det som drabbar oss. Vilka val vi gör och strategier vi väljer. Att vända blicken från att anklaga och lägga skulden på omgivningen är en bra början. Istället kan vi fokusera på det som är kärnan i vår smärta. Det vi längtar efter. Tillhörighet, kärlek, ömsesidighet, omsorg, trygghet, tillit, förutsägbarhet o.s.v. När vi fokuserar på vår längtan öppnar vi oss för att kunna sörja det vi värdesätter som gick förlorat. Sorgen renar och helar. Den hjälper oss att vända oss mot livet igen.

När jag hade sorterat i det känslokaos som befann sig i min kropp kunde jag hitta min längtan igen. Kontakten med längtan hjälpte mig att påbörja sorgeprocessen. Att bli medveten om sorgen gjorde det möjligt för mig att hitta strategier för sörjandet. Av erfarenhet har jag lärt mig att ta hand om mig själv för att orka och för att få utrymme att sörja. Äta, sova, gå på promenader och träna, få massage, prata och vara själv, lyssna på musik, läsa böcker och se på film, skratta och gråta, umgås med vänner.

Den gåvan vill jag ge mig själv, rätten att sörja det jag förlorat så att jag med tillförsikt och tillit kan leva det liv jag längtar efter!.