Att hålla sitt hjärta – och öppna det lite till!

För mig har det alltid varit ett viktigt behov att få ge och bidra till andra. Under en lång period i mitt liv var det en stark drivkraft för att få kärlek, bekräftelse och inte minst för att få tillhöra. En strategi som periodvis gränsade till självutplåning. Nu mer balanserat. Att försöka ge värme genom ord och blickar, lägga pengar i slitna pappersmuggar, bidra på andra sätt där det funnits nöd och behov i olika former.

Men något hände i våras. Det var en intensiv period. Högt arbetstempo, mycket runt omkring. Magen började knyta sig när jag skulle gå och handla. Jag valde andra vägar. Undvek till slut affärerna så långt det var möjligt. Märkte att mitt hjärta slöt sig mer och mer. Jag orkade inte längre se nöden, behoven. Började ifrågasätta mina motiv för att ge. Om det gjorde någon skillnad. Nöden jag mötte hos andra blev som ett stort svart hål som slukade all min energi.

Min kropp sa ifrån och det var dags att börja lyssna! 

När jag sorterade i mitt inre fann jag  känslor av skam, otillräcklighet, uppgivenhet och maktlöshet. Skam utifrån en längtan efter rättvisa och jämlikhet. Otillräcklighet utifrån behov av att kunna bidra, göra skillnad. Uppgivenhet och maktlöshet för att jag behövde känna frihet att ge när jag ville och inte för att känna mig som en bra människa. Jag hittade viktiga behov som jag behövde ta på allvar och ta hand om.

Mina strategier blev att ta dra ner på tempot och ta en paus i givandet, börja sätta gränser och säga nej. Att medvetet välja strategier för givande där jag upplevde att mina bidrag gjorde skillnad. Långsamt började mitt hjärta öppna sig igen. Till slut kunde jag åter möta människors blickar utanför affärerna. Hälsa utan att känna tvång att ge. Känslor av skam och otillräcklighet väcks fortfarande då och då. Påminner om längtan efter att alla människor ska få leva i trygghet. Jag kan inte hjälpa alla, men jag kan öppna mitt hjärta för några. Och när jag tar hand om mitt hjärta kan jag ge plats för några till!