Bekräftelse

Jag har flera gånger fascinerats av att jag i mina olika relationer intar så skilda roller och positioner. I en nära relation är jag den som vill prata om känslor, uttrycker behov, driver på, är frustrerad och längtar efter bekräftelse, respons, delaktighet och ömsesidighet. Längtar efter att den andra parten ska visa vad den känner och tänker. Vad den behöver! I en annan nära relation uttrycker den andra parten frustration, ilska och besvikelse över mitt bristande engagemang och min bristande respons. Där är jag den som drar mig tillbaka, blir kall och kan inte uttrycka vad jag behöver. Precis detta möter jag ofta när jag handleder och samtalar med människor som vill utveckla sina relationer. På ena sidan individer som känner sig arga, besvikna och frustrerade för att deras partner eller andra närstående inte ger dem den bekräftelse och respons som de längtar efter. Och i andra änden, personer som drar sig undan allt mer för att de inte vet hur de ska bemöta alla känslor och förväntningar som sköljer över dem. Som tappar kontakten med sina känslor och behov i försök att skydda sig själva.

Det som är spännande i dessa möten är att bakom båda beteendena finns samma längtan och behov. Längtan efter förståelse, kontakt, tillhörighet, respekt, delaktighet, acceptans, närhet, ömsesidighet, kärlek, bekräftelse och att bli tagna på allvar. Svårigheten är att om vi enbart fokuserar på våra egna behov och att det är den andra parten som är ansvarig för att tillgodose dessa, så riskerar vi att hamna i låsta lägen där ingen får det den längtar efter. Det är först när vi ser att våra behov inte är knutna till den andra utan att det finns flera olika sätt att tillgodose dem på och blir medvetna om och försöker förstå vad det är för behov den andra personen ger uttryck för med sitt beteende som något kan börja hända.

Vi längtar alla efter bekräftelse på att vi är okej, att våra behov och känslor är viktiga. Vi längtar efter förståelse och att få känna att vi duger som vi är. När någon eller båda parter i en relation blir medvetna om sina egna behov, börjar ta ansvar för dem och får tillit till att de kan tillgodose sina behov på flera sätt, kan de lättare släppa kraven på den andra som ensam behovsförsörjare. Eftersom vi alla har behov av självständighet och frihet att bidra när vi vill, innebär de minskade kraven vi har på varandra att vi kan börja andas igen och öppna oss för att se den andra personen, istället för att stå i ständig strids- eller skyddsberedskap. När vi blir trygga med att vi kan ta hand om oss själva och ge oss det vi behöver på olika sätt, eller att sörja det som inte blev, behöver vi inte längre strida för alla våra behov i relationen. Istället kan vi medvetet välja ut vilka behov som är viktigast för oss och ge uttryck för olika sätt som den andra personen kan hjälpa oss möta dessa på. Så när vi hamnar i låsta lägen kan det vara en hjälp att ställa några frågor till oss själva:

Vilka behov ligger bakom min ilska och frustration eller vad är det jag försöker skydda genom att dra mig undan eller när jag känner mig maktlös och uppgiven? Har jag låst mig vid en strategi för att tillgodose mina behov? Vilka andra strategier kan också möta mina behov och min längtan? Har jag uttryckt tydliga, genomförbara önskemål till den andra parten om vad han eller hon kan göra för att möta mina behov eller är det egentligen krav som jag har uttryckt? Vad kan det vara för behov som den andra personen försöker uttrycka eller skydda? Vad kan jag göra för att möta dessa? 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-