Självdisciplin 

Om ungefär två månader går starten på Horla Triathlon 2015. Jag känner ett pirr i magen när jag tänker på det. Minns glädjen från förra sommaren. Över att få vara där. Samhörigheten med de andra deltagarna. Mötet med alla som hejade. Att känna adrenalinet och kraften i kroppen. Men bakom pirret gömmer sig också en rädsla. Tankar som ”tänk om jag inte lyckas så bra som förra året” och ”det är dumt att ta risken, det är bäst jag hoppar över” far genom huvudet och en oro gnager för att min drivkraft ska ha sin källa i att bevisa något för andra. Att jag måste upprätthålla min värdighet genom att lyckas. Jag minns också besvikelsen i en annan deltagares ögon, som visserligen hade bättre resultat än mig, men presterat sämre än tidigare.

Den här gången har jag än så länge avstått från att skriva något om min uppladdning inför detta årets triathlon. Främst just för att jag inte känner att jag behöver bevisa något. Men också kanske för att inte riskera att behöva visa upp ett eventuellt ”misslyckande”. För någonstans finns ju föreställningen om att vi hela tiden måste bli bättre. Att det som är inte är gott nog. Utifrån att vi alla längtar efter att få känna oss betydelsefulla, accepterade och att få tillhöra en gemenskap är det lätt att vi hamnar i prestation, lydnad och beroende som kan hämma oss när vi ska göra olika saker. Att inte lyckas riskerar att likställas med att inte duga.

För två veckor sedan skrev jag om lydnad som handlar om att göra något för att vi tror att vi måste eller för att det är vår plikt. I vissa fall agerar vi utifrån rädsla för bestraffning eller för att få en belöning. Om lydnad är vår drivkraft finns det risk att vi hamnar i ett läge där de enda alternativen är att göra revolt eller att underkasta oss helt. Till skillnad från lydnad innebär självdisciplin att vi väljer att göra något därför vi ser att det tillgodoser behov, både hos oss själva och andra. Den största skillnaden kommer visa sig i med vilken energi och glädje vi gör något, men också hur uthålliga vi kommer att vara.

När vi sätter upp mål för våra liv, både i arbetet och privat, gör det därför stor skillnad om vi har kontakt med våra behov och drivkrafter. Om vi kan se hur det vi gör bidrar till oss själva och andra är det lättare att hitta motivation och målmedvetenhet. Märker vi att vi gör något enbart för godkännande eller kanske för att undvika någons missnöje kan vi ta kontakt med vilka behov vi försöker möta genom agerandet. Kanske hittar vi en annan drivkraft som berikar oss eller kanske väljer vi i stället att avstå helt och hållet.

Så alla mina känslor och tankar inför årets triathlon påminner mig om att det är viktigt för mig med tillhörighet, acceptans och trygghet. Det är också en möjlighet för mig att ta kontakt med det som är mina viktiga drivkrafter. Lust, glädje, närhet till naturen, inspiration, en stark kropp och ett starkt sinne. Så varje gång jag sätter upp mål, disciplinerar mig och väljer att träna så gör jag det för att det berikar mig både till ande, kropp och själ. Och när jag gått i mål, om det är meningen, kan jag än en gång fira och känna stolthet och tacksamhet inför livet!

Vilka sysslor och engagemang tar mer energi än de ger? För vems skull gör du det? Vilka behov försöker du möta? Hur kan du hitta lust och glädje i dina ”prestationer”?