Sorg 

Sorg är en välbekant känsla för mig. Nu oftast som en mildare nedstämdhet, ett vemod, som dyker upp då och då. Förr som en tungsinthet som överskuggade det mesta. De senaste åren har jag upptäckt sorgen på ett nytt sätt. Som en renande, lenande, befriande och läkande smärta. Eller ibland som ett kort intensivt stick i hjärtat kring en förlust av ett viktigt behov som inte blivit tillgodosett. En sorg över det som aldrig blev och en påminnelse om det som är viktigt för mig, det jag längtar efter!

Jag tror att vi alla upplever förluster på olika sätt i vår vardag. En del så stora och ogripbara att vi undrar om vi någonsin kommer kunna resa oss igen. Andra som besvikelser eller en tomhet som kanske är svårare att sätta en finger på. Ibland blir tillsynes vardagliga händelser värsta stor grejen. Får oproportionella dimensioner. Och bakom alla känslorna finns behoven. Ju viktigare behov desto starkare känsla!

Om vi har upplevt många förluster och besvikelser under vår uppväxt som inte har blivit speglade och bekräftade, tänker jag att det ligger kvar inom oss och väntar på att bli upptäckt. Om allt för mycket samlas på hög börjar det påverka oss på olika sätt. Nedstämdhet, depression, okontrollerad ilska, frustration. En påminnelse om att vi är allt för viktiga! Att våra behov är viktiga!

Kanske finns det en saknad kvar inom oss efter vuxna som hade tid, som såg och fanns där. Sorg över att förlora en kompis som flyttade eller började leka mer med någon annan. Besvikelse över att inte fått vara med. Ilska över orättvisor. Sorg över förlorade nära och kära, över förlorad tillhörighet och tillit. Kanske sorg över förlorat barnaskap där vi tvingades bli stora och ta ansvar allt för tidigt. Tvingades ta hand om och skydda oss själva. Händelser som kanske väcker starka reaktioner idag i ett helt annat sammanhang och som vill berätta för oss om stora förluster då. 

Så våra känslor, men även våra tankar och kroppar, vill berätta för oss om behov som inte blivit tillgodosedda. Behov nu och behov kanske längre tillbaka i tiden. Genom att lyssna och försöka förstå vad vår fantastiska inre människa, vårt inre barn, vill berätta för oss om viktiga behov kan vi se och bekräfta dem. Vi kan ta hjälp av musik, filmer, böcker, naturen och annat för att få kontakt. Och när vi får kontakt kan vi omsluta oss själva eller ta hjälp av andra viktiga människor i våra liv så att vi kan sörja. När vi vet vad vi sörjer får sorgen en riktning och vi kan lättare läka.

Så när det känns i hjärtat och i kroppen. Stanna upp, lyssna! Vad är det jag känner? Vad är det jag behöver? Se dig själv, möt dig själv! Låt någon annan se dig och dela din smärta. Våga vara sårbar. Tillåt dig att sörja det som inte blev. Det som du längtade efter. När du tar dig själv och dina behov på allvar växer självrespekten. När självrespekten växer, växer självkänslan. Jag är viktig och betydelsefull! När självkänslan växer, växer självförtroendet. Jag vågar för jag är inte längre lika rädd för att misslyckas, för jag kan ta hand om min sorg och min längtan.

När vi tillåter oss själva att sörja kan vi fira desto mer!

Hur gör du med dina sorger och besvikelser? Vad behöver du för att kunna möta dig själv och dina behov? Vem har du i ditt liv som kan lyssna, se och ge dig stöd?