Acceptans

När jag accepterade att jag tyckte att livet var jobbigt, blev det mycket lättare att leva. Det var ungefär tio år sedan. Sedan dess har ordet acceptans följt mig. Fått nya innebörder, visat på andra dimensioner. Att acceptera det jag inte kan förändra, så att jag kan fokusera på att förändra det jag kan. Acceptans för människors olikheter, egenheter och retsamheter. På samma sätt som jag försöker omsluta mig själv och acceptera mina egna ofullkomligheter. Lite mer, varje dag!

Acceptans är ett viktigt behov och längtan, en stor drivkraft. Upplevelsen av att vi duger och har vårt värde oavsett. Att vi är viktiga, att våra känslor och behov räknas. Att vi får vara med, att det finns en plats för oss. Acceptans och förståelse för att vi är ofullkomliga, att vi har brister, att det finns saker som driver oss som vi inte riktigt förstår, men längtar efter att bli sedda i. Varje gång någon säger något eller gör något som får oss att tvivla på vårt värde triggas våra sköldar, våra försvar. Det kan vara de små sakerna eller de stora förgörande orden. Tillrättavisningarna, blickarna. Pikarna, kraven, de outtalade förväntningarna. Förlöjligandet, hånet. Ilskan, kylan.

När vi nått en punkt där läget känns hopplöst låst. Där uppgivenhet, ilska, sorg och förtvivlan förmörkar, kan det var dags att byta strategi. Stanna upp och fråga oss själva vad är det vi längtar efter och behöver? Vad är det som driver oss? Vad är det för behov som vi försöker tillgodose och skydda? När vi hittar våra behov är det lättare att hitta strategier. Är andra människor involverade kan nästa steg vara att försöka förstå vad det är som driver den andra personen att göra det den gör. Vad är det han eller hon försöker uppnå med sitt beteende? Och hur kan vi nå varandra?

Bakom allt det mörka, det som tynger ner, förvrider, förvirrar, finns solen. Vår längtan, våra behov, våra drömmar. Allt det vackra! För att hitta dit, nå ljuset, behöver vi våga möta det mörka. Stanna kvar i det som gör ont, smärtar. Försöka förstå vad vår inre människa vill berätta för oss om våra behov. Våga stå nakna och sårbara med vår längtan och våra drömmar synliggjorda inför oss själva och varandra. Tillåta oss att känna. Acceptera oss själva, vår smärta, vår längtan. Acceptera den andra personen och försöka förstå och se hans eller hennes längtan. Se att allas behov är viktiga och behöver bli sedda. Acceptera att det är tufft just nu, men bakom molnen finns solen.

Jag har upptäckt att acceptans är ett viktigt behov hos mig. Rätten att få vara jag. Att jag får ha mina drömmar. Min längtan! Men lika viktigt är att du får vara du, med dina drömmar och din längtan. För att jag ska få vara den jag är, måste jag tillåta dig att vara den du är. I det mötet växer tilliten! När jag ser mig själv, ser jag också dig. Vår längtan och våra behov, det som driver oss, sammanlänkas i det enkla att vi är människor. Inget jag utan ett du! Så varje dag vill jag försöka se dig. Acceptera den du är och försöka förstå vad det är som driver dig. Vad du försöker berätta med allt det du säger och gör. När jag ser dig, ser jag också mig själv. En människa som längtar efter kärlek, tillhörighet och acceptans! Jag ska försöka tänka på det nästa gång jag känner mig ledsen, arg, frustrerad, besviken, uppgiven. För att jag längtar!

Vad innebär acceptans för dig? Vad skulle du må bra av att acceptera hos dig själv och hos andra? Är det något du är rädd för att förlora om du väljer att acceptera? 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-