Tillit

Kropp och själ ville inte mer, orkade inte kämpa längre. Då, plötsligt fanns den där, som en stor famn som omslöt mig och lyfte mig upp. En närvaro djupt inom mig och samtidigt bortom allt. Rösten som säger: ”Du är inte ensam, lita på mig”. Från den dagen vet jag att livet bär mig. Jag är aldrig ensam mer oavsett vad som sker.

Tillit är ett av de vackraste orden jag vet. Ett ord som gömmer så mycket längtan, men också smärta. Längtan och hopp om kärlek, tröst, förståelse, värme, närhet och tillhörighet. Att jag har en självklar plats och uppgift. En tro på att livet bär mig, att jag kan förlita mig på andra och tillvaron, som brottas med rädslan för att inte bli sedd och emottagen. Tillit som bygger förtroende, som ger trygghet och stabilitet. Tillförsikt om att något gott väntar mig. En tilltro till att jag kan och klarar av som samsas med förtröstan till att det finns någon annan som bär när jag inte orkar eller når ända fram.

Vi är skapade för relationer och mänsklig kontakt. Skapade för att leva i kärlek och i ett ömsesidigt beroende av varandra. Det är grunden för livet och mitt i det livet spelar tilliten en betydande roll. Tillit som ett kitt som håller ihop och bär upp. Som rymmer liv, lust och längtan. En plats där kreativitet och glädje växer. Där det finns utrymme att våga prova och upptäcka utan rädsla för att bedömas och dömas. Och framför allt en plats där vi vågar vara sårbara i mötet med varandra och oss själva, för att vi vet att vi hör till.

Tillit är ett grundläggande behov som alla vi människor delar. Precis som med andra behov tänker jag att vi föds med tillit. Tillit till att livet vill oss väl. Tillit till att vi har ett värde och en självklar plats. Beroende på hur människor i vår omgivning har bemött oss genom livet, i olika situationer, kommer vår naturliga tillit stärkas eller omslutas av misstro. I vissa områden, kanske sådana där vi har en medfödd förmåga och fått mycket uppmuntran, kommer vi förmodligen känna stor tillit, medan andra områden gör oss osäkra och tvivlande. Bär vi med oss minnen av brusten tillit som gör det svårt att tro och lita på vår omgivning, och kanske oss själva, så finns det hopp. Jag tror att tilliten finns där inom oss, vi har bara tappat kontakten med den. I mötet med vår rädsla för att misslyckas eller för att bli svikna finns möjligheten till kontakt igen. 

Att finna tilliten kan vara att välja att tro på att det bär. Tro på att vad som än händer så klarar jag det. Kanske inte på det sätt jag tänkte mig, men på något sätt. När jag visar min sårbarhet för någon som betyder mycket för mig, med risk för att inte få förståelse eller bli sedd på det sätt jag längtar efter. När jag väljer att tro på någons ord om att jag är älskad och agerar efter det trots att mitt inre tvivlar. När jag tar mig an en uppgift som känns inspirerande, men också skrämmande. När jag tar steget och utmanar mig att göra sådant som jag inte tror att jag vågar eller klarar av. Jag har bestämt mig för att våga välja tillit. Tillit till mig själv, att jag är älskad, har ett värde, kan skydda mig själv och kan hantera det jag möter. Tillit till mina nära att de finns där och vill mig väl. Och om eller när jag faller så vill jag falla med tillit till att någonstans på något sätt finns det något större som bär mig.

När känner du att din tillit brister? Vad tror du att du längtar efter och behöver i de situationerna? Vad kan du göra för att få kontakt med tilliten inom dig?