Skam 

Blossande kinder. Blickar i marken. Hukande ryggar. Okontrollerad ilska. Passivitet. Skam kan komma till uttryck på många olika sätt och är precis som andra känslor en signal på att det finns behov som inte är tillgodosedda. Framförallt behov som har med tillhörighet och acceptans att göra. Skam ställer frågor som ”Får jag vara med? Duger jag? Får jag finnas?”. Eftersom skam upplevs som väldigt skrämmande och obehagligt gör vi allt för att undvika den. Vi tar till olika strategier för att skydda oss och ofta är vi inte ens medvetna om att vi känner skam.  

Samtidigt som skammen kan stå i vägen för mycket av det vi längtar efter av närhet, gemenskap, kreativitet, frihet, så har den också en viktig funktion. Inte bara är den en påminnelse om att vi behöver varandra och är ömsesidigt beroende av varandra. Den skyddar också något av det viktigaste vi har. Vårt värde! Den värnar våra behov av värdighet och respekt. Skammen blir som ett skydd som hindrar oss från att ge oss in i situationer där vi riskerar att inte bli accepterade eller respekterade. Men tar den överhanden kan den bli som ett fängelse, ett handikapp i den sociala samvaron.

Skam är i sitt ursprung en slags social skyddsmekanism. Den vill hjälpa oss att bemöta andra på ett sätt som värnar relationen. Vi känner skam till exempel när vi säger eller gör något som väcker smärta i andra. Något som hotar skada relationen. Skam kan också vara kulturellt betingad. Utifrån synsättet att vissa beteenden är bra eller lämpliga och andra dåliga eller olämpliga, skapar vi skam genom att kritisera och bestraffa det beteende som i vår kultur eller i vårt sammanhang inte är önskvärt.

Utan att vara medvetna om det eller vilja det kan vi, framför allt i bemötandet av våra barn, bygga in skam genom att bedöma olika beteenden istället för att vara nyfikna på vad som ligger bakom. Vilka behov som barnet ger uttryck för genom att göra det den gör. För kvinnor skapas mycket skam utifrån normen eller förväntningarna på att de ska vara perfekta och duktiga. Männens skam är mer kopplad till att vara stark och kompetent, att inte visa svaghet. Detta är något som byggs på och förstärks genom vår kultur och som gör det svårt för oss att utveckla de kärleksfulla och ömsesidiga relationer vi längtar efter.

En förutsättning för tillit och närhet i våra relationer är att vi vågar vara sårbara inför varandra. Sårbarhet väcker lätt känslor av skam eftersom vi tror att vi måste vara perfekta eller starka hela tiden. En väg till större frihet och närhet är att vi blir vän med vår skam. Att vi blir mer skamtåliga. Det innebär att våga vara med skammen. Bli medveten om signalerna i kroppen. Värmen i kinder och bröst, hur armar och ben blir matta, trögheten i tankarna. Stanna upp och försöka få kontakt med behoven.

För mig så har det senaste året varit ett år då jag har upptäckt och utforskat min skam. Allt eftersom så har jag lärt mig att omvandla den mer och mer till längtan efter tillhörighet och acceptans. Den gör mig frustrerad och uppgiven många gånger, men bär med sig hoppet om äkthet, tillit och frihet i mitt liv och mina relationer.

Prova att vara med din skam en dag! I vilka situationer och relationer känner du skam? Hur känns det i kroppen? Vad vill din skam berätta för dig?