Tacksamhet 

Varje nyårsafton i drygt 20 år, med några få undantag, har jag tagit en nyårspromenad. En kortare eller längre promenad där jag har gått igenom året som ligger bakom mig. Tackat för allt det som varit gott. Viktiga människor i min närhet. Tackat för nya erfarenheter. För utmaningar som visserligen varit tuffa, men som gjort att jag vuxit ännu en bit i mitt inre. Tackat för att jag förhoppningsvis har blivit lite mjukare, något mer vis och ödmjuk inför livet. Under den här promenaden riktar jag också min uppmärksamhet mot året som ligger framför mig. Lyssnar efter ord som vill visa vägen. Ställer in kompassen. Sätter upp mål!

Att uttrycka tacksamhet är ett sätt att synliggöra och fira allt som är gott i mitt liv, men också det svåra, smärtsamma. Tillsammans möter de mina behov av mening och utveckling. Att sammanfatta året som gått och se vart det har tagit mig. På samma sätt som tacksamhet möter viktiga behov, så har även uppskattning en viktig plats. Att uttrycka uppskattning för vad andra gör och hur de berikar mitt liv med det. I detta också en längtan efter att få uppskattning och bekräftelse själv. Därför har jag funderat mycket på varför jag de senaste månaderna har reagerat starkt på när någon sagt att jag är duktig. Jag har blivit arg! Det har känts som det värsta någon kan säga till mig. Jag gissar att bakom min reaktion finns ett behov av betydelsefullhet, av liv, och att ordet duktig för mig är så förknippat med prestation, duktig flicka, och att få godkännande. 

För jag vill inte vara duktig! Jag vill att den jag är och att det jag gör, ger mig själv och andra glädje och tillfredsställelse. Att det berikar. Att jag berikar. Jag vill också höra på vilket sätt andra berikas av mig. Vad det är jag gör som väcker härliga känslor. Vilka behov jag möter hos dem. Jag vill dela den glädjen och tacksamheten med fler! Att säga att någon är fin, duktig, snäll och så vidare säger inte så mycket om den personen. Det säger ingenting om vilket avtryck den gör på sin omgivning. Och jag tror att det är där skon klämmer. Det är viktigt för oss alla att känna att vi gör avtryck på något sätt i vår omgivning. Att vår existens gör skillnad. Att vi är delar i samma system. Tillhör samma kropp. Att vi har en viktig plats och en uppgift, att vi är betydelsefulla för vår omgivning!

Så nästa gång någon gör något du uppskattar. Visa din tacksamhet! Berätta vad det är den andra gör som du uppskattar. Vilka känslor det väcker i din kropp och vilka behov som det möter hos dig. Dela glädjen, tacksamheten och uppskattningen med fler. Det gör skillnad!

Vilka människor har du i din närhet som du vill visa uppskattning till? Vad är det de gör och vad får de dig att känna? Vilka behov möter de hos dig med det de gör och är? Prova!