Vemod 

Det går ett stråk av vemod genom mitt sinne. Som en kall vind i oktobermörkret. Tankar av tvivel hopas. De trängs för att få plats. Alla vet bäst om vad jag inte förmår, om vad som är omöjligt. Mitt hjärta känns tungt som om det skulle brista. Det känns rått och kallt omkring mig. Som om det gråa i november flyttat in på insidan och lagt sig som ett täcke runt min själ. Sorg och rädsla försöker samsas i bröstet. Världens orättvisor känns oöverstigliga och allt det jag längtar efter i mitt liv känns ouppnåeligt.

Ända sedan jag var barn har jag haft ett vemod inom mig. Ett vemod som under tonåren utvecklades till en tungsinthet eller en långdragen, men för det mesta inte alltför djup depression. Tungsintheten är sedan många år borta och med åren har jag börjat uppskatta det vemod som kommer med jämna mellanrum. Oftast som en stilla påminnelse om livets sårbarhet, ibland med större djup och sorg. Det jag har börjat se är att bakom mitt vemod gömmer sig allt det som jag värdesätter och uppskattar i livet. Där finns mina drömmar och min längtan. Allt det där som gör livet värt att leva! Som en påminnelse om allt det vackra och viktiga i livet. Som en kompass för att navigera rätt, att prioritera på ett sätt som tar mig närmare min längtan. Bakom vemodet finns viktiga behov!

När jag stannar upp och lyssnar på vad vemodet vill berätta finner jag min längtan efter tillhörighet och ömsesidighet. Längtan efter värdighet och respekt. Efter harmoni och glädje. Där finns drömmar om frihet och kreativitet. Och mycket mer. Istället för att låta vemodet dra ner mig i en ocean av känslor och tankar, så kan jag istället omfamna min längtan och sörja. Sörja att min familj inte är så harmonisk som jag önskar, att jag inte har så mycket kärlek och stöd i mitt liv som jag behöver just nu, att människor tvingas fly från sina hem eller tigga på gator i ett kallt och främmande land, att jorden håller på att gå sönder, att människor hatar och dödar varandra.

Sörja allt det där som inte blev och som jag inte ser, som jag längtar efter så att jag kan få ny kraft att kämpa för det jag tror på. På samma sätt vill mina tvivel på mig själv, när jag undrar varför jag gör det jag gör eller om det verkligen finns någon plats för mig, påminna mig om viktiga behov. Att jag längtar efter stöd, bekräftelse, acceptans. Eller att jag så gärna vill bidra, göra skillnad, känna mig betydelsefull och att det jag gör är meningsfullt. Mina tvivel är också en påminnelse om att jag behöver ta hand om mig själv. Att jag behöver stöd och kärlek från de som står mig nära. Att jag behöver vila!

De senaste veckorna har jag mött många som varit trötta, tvivlat och känt att livet är tungt. Många vars sinnesstämning speglats av vädret. Grått och tungt. Jag skulle så gärna vilja slå undan de grå molnen som gör att ni inte ser solen i era liv just nu. Visa er att bakom molnen finns era drömmar och längtan. Där finns skatterna!

Nu har jag lärt mig uppskatta mitt vemod. Det får mig att känna mig levande. Att jag är en människa som känner, drömmer och längtar! Jag önskar det för dig med!

Vilka drömmar och längtan tror du gömmer sig bakom ditt vemod? Vad vill det berätta för dig om vad som är viktigt i ditt liv? Vem kan du dela din längtan med? 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-