Tillhörighet 

När jag var barn och tonåring var upplevelsen av att vara ensam starkt närvarande i mitt liv. Som en sorg eller tungsinthet. Nu, med fullt av liv omkring mig, kan jag längta efter de lugna stunderna. När jag tänker på ensamhet idag sträcker sig tankarna till de människor som är sårbara och utsatta. De som kanske levt det mesta av sina liv och nu sitter ensamma i hus, lägenheter eller i rum på serviceboenden. På barnen som på olika sätt tränas till självständighet eller lämnas till att möta en vardag som många gånger kan vara tuff att hantera eller förstå. Men jag tänker också på den ensamhet vi kan uppleva när vi är i smärta och sorg eller står inför döden. När vi påminns om vad det innebär att vara människa. När vi behöver varandra som mest!

Tillhörighet tänker jag är ett av de viktigaste mänskliga behoven vi har som sociala varelser. Att tillhöra en grupp och ett sammanhang, att räknas med, att vara sedd och bekräftad, accepterad i gemenskapen med andra. För vissa är detta behov så viktigt att man är beredd att anpassa sig väldigt mycket för att passa in och bli godkänd. Kanske så mycket så att man tappar kontakten med sina egna behov och sin egen vilja. Förlorar kontakten med sin inre kompass och motivation och istället börjar styras av andras förväntningar och krav. För en del människor kan istället behovet av självbestämmande vara så stort att man kanske väljer bort gemenskapen och tillhörigheten för att behålla sig själv och sin värdighet.

Ibland är det väldigt skönt och ett nödvändigt behov att vara själv. Att rå om sig själv, inte behöva ta hänsyn eller känna in andra människor. Få tid att lyssna till de egna tankarna och vara i andetagen och lugnet utan att störas. Att vara själv kan ge en frihetskänsla och möta behoven av självständighet och självbestämmande. Vissa av oss laddar och fyller på energi i stillheten för att kunna njuta och vara delaktiga i gemenskapen. För andra är det just mötena som ger energi och kraft i vardagen.

Det kan också vara så att vi väljer bort gemenskapen eller närheten till andra människor för att vi inte känner tillit till att vi är accepterade och får vara med. Den självvalda ensamheten kan kännas lättare att hantera än ovissheten eller rädslan för att bli bortvald. För andra kan det vara skrämmande att vara själva eller vara stilla. De känslor och tankar som smyger sig på när allt är tyst kan kännas hotfulla och tilliten till att kunna hantera det som pågår inombords saknas. Vardagen riskerar bli ett jagande efter sysselsättning och ständig kontakt med andra för att slippa känna.

Bakom alla dessa olika skyddsbeteenden och drivkrafter, tänker jag, finns längtan efter tillhörighet. Oavsett vad vi gör för att hantera denna längtan så är det först när vi vågar stanna upp och möta våra känslor och får kontakt med vår längtan som en förändring kan ske. Och när vi inte längre flyr utan kan vila och acceptera behovet av att tillhöra, så kan vi lättare njuta av att vara själva eller i gemenskap. Kanske vågar vi också då möta ensamheten i en annan människa och finna tillhörighet tillsammans!

Hur ser ditt behov av tillhörighet ut? Finns det något i ditt beteende som kan gömma en längtan efter tillhörighet?  Har du någon som du kan vara själv tillsammans med?