Känslor 

Barnet som jag fick lämnat till mig i korridoren sparkade, skrek och slog omkring sig. Jag kände det inte. Visste ingenting, mer än det jag kunde se framför mig just nu. Något hade hänt som hade triggat. Jag tog in barnet på mitt arbetsrum. Försökte få kontakt genom att gissa vad som pågick, få det att prata. Vissa saker jag sa fick barnet att sparka och slå och skrika ännu mer. För att jag skulle känna mig trygg och för att skydda barnet la jag efter en stund armarna om det. Höll om, omfamnade, höll fast. Förklarade varför och försökte prata lugnande. Förmedla den trygghet som jag anade att det behövde känna. Ibland kändes det som att barnet blev lugnare, att mina ord nådde fram. Ibland tvärtom. Till slut hittade jag orden som skapade kontakt, som lugnade och gav trygghet: Ringa mamma!

Våra känslor, oavsett om vi är stora eller små människor, är de signaler vi sänder ut för att berätta att det är något som pågår inom oss. Att det finns behov som är eller inte är tillgodosedda. Ju starkare känslorna är desto viktigare verkar behovet bakom vara. Barnen har direktkontakt med sina behov och sänder ut signaler på de sätt som de har förmåga till innan de har lärt sig ett språk för att uttrycka vad de behöver och längtar efter. För att utveckla detta livsnödvändiga språk behöver de ha människor omkring sig som har förmåga att spegla deras känslor och hjälpa dem att sätta ord på dem och förstå behoven bakom. Först när känslor och behov är identifierade och bekräftade kan barnet känna sig sedd och det är möjligt att hitta lösningar och strategier för att möta behoven. Samma gäller för oss vuxna!

Svårigheten är att många av oss gick miste om möjligheten att få våra känslor och behov speglade när vi var barn. De vuxna omkring oss kanske inte såg eller hade förmåga att se och bekräfta oss på det sätt vi hade behövt. Istället blev upplevelserna undangömda i vårt inre. Utan denna spegling och bekräftelse av det som pågår och är levande inom oss själva blir det svårt att möta och förstå barnets känslor och behov. Barnens signaler riskerar då att bli omtolkade till ”gnäll”, ”bråkighet”, ”trots”, ”problembarn” eller andra etiketter eller diagnoser samtidigt som irritationen, frustrationen, uppgivenheten eller utmattningen hos oss själva kanske växer. I dessa små vardagskrockar mellan oss människor, både små och stora, finns stora möjligheter att få kontakt med och möta våra egna oupplevda känslor och behov så att vi kan växa i relationen och kontakten med varandra.

Så istället för att riskera att fastna i ältande eller ge utlopp för en massa känslor som inte har någon riktning eller botten, kan vi genom att stanna upp och försöka fånga känslan, vara i den, börja utforska vad den vill berätta för oss om vad vi längtar efter och behöver. Också när vi möter andra människors starka känslor kan vi öppna oss för att försöka förstå och utforska vad som pågår i den andra personen, vad den längtar efter och behöver. I det mötet, när vi är nyfikna på att se och förstå varandra kan, tilliten och förtroendet växa, men också känslan av att höra till!

Vilka känslor är vanligast hos dig? Vad tror du att dessa känslor vill berätta? Vad berättar människor i din omgivning genom sina känslor?