Självempati

Det kändes i hela kroppen. Oron i bröstet. Rastlösheten. Lynnigheten. Värken bak i vänstra skulderbladet. Jag började känna igen signalerna. Den här kvällen var hela familjen hemma, så jag gick ut. Genom skogen och nerför berget, till vattnet. Det blåste och vågorna slog mot stenarna. Jag tog fram telefonen och letade fram en låt på spotify som jag trodde kunde funka. Om och om igen lyssnade jag på musiken, orden. Lät dem sjunka in i kroppen, in i hjärtat där smärtan satt. Efter ett tag kom tårarna. Långsamt först och sedan allt kraftfullare tills sorgen pressade sig ur min kropp som ett ylande. Vågor av sorg. Efter en stund var stormen över och allt var lugnt och stilla. Jag höll om mig själv och lät mig fyllas av det jag längtade efter. Att veta att jag är älskad. 

Jag har upptäckt att ju mer jag får kontakt med mina känslor och behov, blir lyhörd för min kropps signaler, desto bättre blir jag på att ge mig själv det jag behöver och längtar efter. Det kan vara i det lilla vardagliga, när jag känner skam över något jag sagt eller gjort, när jag höjt rösten mot barnen eller känner tårarna komma när jag ser något på tv som berör. Eller som i situationen ovan när jag kom i kontakt med min djupaste längtan av att vara älskad som jag är och sorgen över att inte fått uppleva och känna detta på det sätt som jag längtade efter och behövde som barn.

Barndomens barn som lever inom mig och som under allt för lång tid har förpassats i mörker och isolering. Alla känslor och upplevelser som inte har speglats och bekräftats av en annan människa och som finns lagrade i mitt inre och i mina kroppsminnen. Utan denna spegling kan känslorna inte bli en del av mitt jag utan ligger istället och väntar på upptäckt, kamouflerat kanske till magproblem, värk i olika delar av kroppen, nedstämdhet eller allmänt missnöje över livet. När jag började lyssna på mig själv och ta min kropps signaler på allvar, försökte lyssna och förstå vad den ville berätta, så började jag också på allvar kunna se detta barn inom mig. Barnet som bär på glädje, kreativitet, frimodighet, drömmar och längtan. Som längtar efter kärlek, tillhörighet, att bli sedd, lyssnad på, få förståelse och bli visad omsorg.

För mig har detta varit en viktig upptäckt. Att den ”vuxna” människa jag är idag faktiskt kan se och ta hand om barnet inom mig och ge det vad det behöver. Självempati som en förmåga att uppleva och förstå våra egna känslor och upplevelser. En lyhördhet som kan hjälpa oss att hantera sorger, besvikelser och frustration i vardagen. Där vi inte lägger skulden på eller försöker hitta felen hos andra, utan kan se vår egen längtan bakom våra känslor och ta ansvar för den. Denna insikt har också gjort mig modigare. När jag vet vad jag behöver och längtar efter är det lättare att be andra om hjälp när jag kanske behöver vila, kramar när jag längtar efter kärlek och närhet, att träffas för en fika när jag längtar efter gemenskap.

När vi kan möta oss själva med värme och empati, så öppnar det våra hjärtan för att möta andra med värme och empati. Det öppnar också upp för den ömsesidighet i respekt, beroende, gemenskap som vi alla längtar efter. En ömsesidighet där vi alla är vinnare!

Vad försöker din kropp berätta för dig? Hur tar du hand om dina känslor och behov?

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv