Sårbarhet 

Jag minns hur jag står i ett rum med kanske tjugo andra. Tårarna rinner ner för mina kinder. Jag berättar om smärtan och sorgen jag bär på i mitt bröst och hur jag längtar efter att få vara med, att få tillhöra. När jag ser mig omkring ser jag att det är fler som gråter. Fler berättelser om sorg och längtan efter gemenskap fyller rummet. Längtan efter att få vara en del av ett sammanhang, att få bli sedd och accepterad som den man är. Där och då blir det så tydligt för mig att sårbarhet är en kraftfull väg för att skapa kontakt och att möta den längtan efter tillhörighet och närhet som vi alla bär på. En väg till att komma igenom det skal vi så lätt skapar kring oss själva genom att tro att vi måste vara så starka hela tiden och klara oss själva.

Genom att vara ärliga med vad vi känner, behöver och längtar efter tar vi en risk att bli avvisade. Att den vi visar vår sårbarhet inför inte alls är beredd att möta våra behov eller har förmåga att se vår längtan. Kanske är det erfarenheterna av att inte ha blivit sedda, lyssnade på och tagna på allvar som barn som har lärt oss att det inte är en framkomlig väg att uttrycka behov och längtan. Att det är där vi lär oss att sårbarhet är samma sak som att vara ”svag” och att svaghet inte är något som uppskattas eller premieras. Konsekvensen kan då bli att vi gör allt vi kan för att vara starka i lägen då vi skulle behöva hjälp och stöd, men också att vi börjar förringa det som vi ser som svaghet hos andra.

En vidare konsekvens av detta är att vi kanske upplever oss ensamma trots gemenskap med vänner och familj. Att vi känner tomhet utan att veta vad som saknas eftersom vi tappat kontakten med våra egna behov, det som är vår längtan och våra drivkrafter. När vi inte vet vad vi känner och behöver är det svårt att uttrycka önskemål till andra om vad de kan göra för att vi ska må bra i våra liv. Det blir också svårare att se och ta emot andra i det som rör sig i innanför deras skal. Kvar blir kanske istället frustration, ilska och sorg för att andra inte ser, förstår och kan ge oss det vi behöver. Och tanken att det är någon annans fel att våra liv inte är som vi önskar.

För att komma ur denna spiral av skuldbeläggande på andra eller på oss själva så behöver vi se att vi själva och ingen annan är ansvariga för vårt välbefinnande. Att vi är ansvariga för våra egna känslor och behov och ett första steg är att försöka ta kontakt med vad som pågår i oss, vad vi längtar efter och behöver. När vi har gjort det kan vi fundera över vad som skulle kunna möta våra behov, vilka strategier eller handlingar som skulle kunna ge oss det vi längtar efter. Sedan kommer den svåra delen! Att visa vår sårbarhet genom att uttrycka vad vi längtar efter och behöver till andra och därigenom ta risken att bli avvisade. Men det är också i det mötet, när vi är ärliga mot oss själva och andra, som vi kan få den förståelse och acceptans som vi längtar efter. Det är i det mötet som tilliten och känslan av tillhörighet kan växa. Det är där vår sårbarhet kan bli en styrka och kraft till förändring!

Vad innebär sårbarhet för dig? I vilken situation längtar du efter att kunna visa dig mer sårbar? Vad skulle kunna hända om du berättade vad du känner och längtar efter i den situationen? 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-