Värdighet 

För ett par veckor sedan blev jag sittandes framför tv:n tittandes på en fransk film. Klockan var lite för mycket, men jag var nyfiken. Filmen handlade om ett gift par i 80-års åldern som levt hela sina liv tillsammans när makan drabbas av en stroke som innebär att hon behöver mer och mer hjälp. Jag fick följa deras vardag där maken kämpar med att ge sin livskamrat det hon behöver samtidigt som hon själv inte vill leva mer. Filmen väckte många tankar kring värdighet och att få ett värdigt slut efter en lång resa.

Jag har tidigare beskrivit respekt som en inre upplevelse av värdighet. Känslan av att jag är värd att bli bemött på ett bra sätt. Men jag tänker också att värdighet innehåller så mycket mer. Som en känsla av att kunna bestämma över och påverka mitt eget liv, ge mig själv det jag behöver och längtar efter. Att ta ansvar för mitt eget liv och fylla det med sådant som berikar mig. Upplevelsen av att betyda något för andra, att kunna bidra, stötta och hjälpa, leva i ömsesidighet. Känslan av att tillhöra, att räknas med och att ha min plats i tillvaron.

Behovet av värdighet tänker jag bär vi med oss redan när vi föds och utvecklas i mötet med andra. Även det lilla barnet har behov av respekt, självständighet, tillhörighet och att bidra till andra, men saknar ord och uttryck. Barnet känner när något fattas och reagerar genom att signalera på olika sätt till sin omgivning. Beroende på om det kan spegla sina upplevelser i någon annan människa kommer det att utvecklas i kontakten med sina behov eller gömma undan dem.

Vårt behov av värdighet följer oss under vår levnad och gör sig påmint i olika situationer. Förstärkt av faktorer som är speciella för vår kultur kan behovet förmodligen både skapa hinder och bli en drivkraft. Strävan efter framgång och karriär kan ge tillfredsställelse och bekräftelse, men innebär att tomheten blir stor när vi inte längre har ett jobb att gå till eller en meningsfull sysselsättning. Starka, driftiga och självständiga människor kan drabbas hårt när de inte längre kan klara sig själva.

Lika beroende av andra som vi är när vi föds kan vi bli närhelst i livet och inte minst när vi är gamla. Efter att kanske ha levt ett långt liv, mer eller mindre självständigt och oberoende, kommer vi behöva hjälp av andra. Finns det någon då som kan se innanför vår skröpliga kropp, se barnet och livet inom oss fyllt av minnen och erfarenheter? Barnet som fortfarande bär på drömmar och längtan! Någon som kan se den sorg vi kanske bär på över att inte längre kunna göra allt det vi kunde förr och som kan möta våra djupaste allmänmänskliga behov av kontakt, tillhörighet, närhet, beröring, att bli sedda och lyssnade på, och inte minst värdighet. Att jag är värdefull och viktig, värd respekt och omsorg, bara i det att jag lever och finns till!

Vad innebär värdighet för dig? I vilka situationer gör ditt behov av värdighet sig påmint? Vad kan du göra för att tillgodose ditt och andras behov av värdighet?

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-