Ömsesidigt beroende 

När jag var 17 år bestämde jag mig för att jag behöver ingen. Någonstans inombords, även om jag inte kunde sätta ord på det då, kände jag mig förmodligen så besviken och sviken av vuxenvärlden att det bästa var att inte behöva någon annan alls. Nu, mer än 20 år senare, blir det allt tydligare för mig hur viktiga vi människor är för varandra, men också hur svårt det kan vara att leva i ett ömsesidigt beroende. Att leva i relationer där allas känslor och behov är lika viktiga, där det finns frihet och självständighet, men också omsorg, hänsyn och en vilja att bidra till den andras välbefinnande.

Som nyfödda små människor är vi helt beroende av kontakten, omsorgen och lyhördheten från andra människor. I mötet med dessa andra utvecklas vårt jag och vår känsla för om vi är älskade, välkomna och kan känna oss trygga. Tilliten växer när barnet känner att dess behov blir tagna på allvar, när det möts av förståelse och värme när det signalerar att något saknas och behövs för välbefinnandet. När våra behov inte blir tillgodosedda på de sätt vi behöver och längtar efter eller när vi känner att vårt värde hotas, börjar vi utveckla olika överlevnadsstrategier. Försvar och skydd för att kunna hantera smärtan det innebär att inte bli sedd och emottagen med det som vi är och bär inom oss av viktiga allmänmänskliga behov.

Vi kanske gör revolt och precis som jag, efter år av anpassning, bestämmer oss för att vi inte behöver andra eller så fortsätter vi kanske att anpassa oss. Längtan efter att få tillhöra, att få ett godkännande, att känna att vi är viktiga och betydelsefulla, att vi får vara med i gemenskapen är stark. Ibland så stark så att vi börjar förtränga våra egna behov och börjar leva och anpassa oss efter andra. I stället för ett ömsesidigt beroende där allas behov är lika viktiga och tas på lika mycket allvar utvecklas en form av medberoende där tillvaron kretsar kring att trycka undan de egna behoven och att försöka tillgodose andras behov. En relation i obalans där ingen mår bra eller får vad den behöver och längtar efter.

När jag tänker på ömsesidig respekt och likvärdighet känner jag ibland sorg och oro, men också hopp. Jag ser allt tydligare barnets utsatthet och hur viktigt det är att skydda och värna det lilla livet för att det ska växa upp och bli en trygg, självständig, ansvarstagande och medkännande individ som med glädje bidrar till sin omgivning. Barnet speglar de människor och det samhälle det växer upp i och hur barnen mår och agerar är en indikation på hur samhället mår. Det som känns hoppfullt är att jag vet att det är möjligt att återknyta kontakten med barnet inom oss och att läka och fylla de tomrum som kommer av att växa upp i en ofullkomlig tillvaro, alla människors lott. Att jag som vuxen kan börja ta ansvar för mina egna känslor och behov och ge både mig själv och barnet inom mig det jag behöver för att bli en trygg, självständig och empatisk människa. Inte genom att jag klarar mig själv, utan genom att jag vågar göra mig sårbar och fortsätter att leva i ömsesidigt beroende med andra.

Vad väcker ”ömsesidigt beroende” för tankar och känslor hos dig? Vad längtar du efter att utveckla i dina nära relationer för att få uppleva mer ömsesidighet? 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-