Självrespekt 

Det finns en sak som jag ibland skäms över i mitt liv. Något som förmodligen är enkelt och självklart för många, men en så stor utmaning för mig att jag nästan tycker det är pinsamt. Jag har så svårt att stå upp för mig själv! Svårt för att säga ifrån och säga vad jag känner och behöver i olika situationer. Speciellt när det gäller något som rör mitt välbefinnande och mina behov i relationer som är viktiga för mig. Som om att rädslan för att bli avvisad håller mig tillbaka, men också som om att jag inte har rätt att ta plats och be om något som skulle få mig att må bra. Behovet av att få träda fram och säga min mening ligger och trycker i mig och ibland vågar jag, men när det väl gäller är det svårt. Jag bara går och väntar på att jag ska få någon superkraft som kan få mig att säga de där viktiga orden. De där orden som signalerar till min omgivning att jag minsann är viktig jag också, att jag också räknas.

Ju mer jag lär känna och förstår mig själv, desto tydligare blir det att lika viktigt som att respektera andra så är det viktigt att jag respekterar mig själv.

Självrespekt, tänker jag, innebär att vi tar våra egna känslor och behov på allvar. Att vi lär oss lyssna till de signaler som våra kroppar och vår inre människa sänder ut och ser till att ta hand om och ha omsorg om oss själva. Som barn har vi ofta fått lära oss att vara duktig och lyda de som är auktoriteter i våra liv. Vi har lärt oss att vissa beteenden inte är välkomna och att andra premieras. Att ta hänsyn till andras behov och anpassa oss. För vissa av oss kan den anpassningen ha lett till att vi blivit så lyhörda och upptagna med att tillgodose andras behov, att vi inte längre har kontakt med våra egna. Än mindre förmåga att säga ifrån och säga nej, när andra kräver mer av oss än vi egentligen vill och har möjlighet att ge.

Ett första steg i att börja ta oss själva på allvar är att försöka förstå vad det är vi längtar efter och behöver i olika situationer. När vi kanske tappar humöret allt för ofta, är lättirriterade och griniga, när nacken eller magen krånglar eller kanske när vi känner oss ledsna och nedstämda och helst vill vara för oss själva. Om vi får kontakt med vilka behov vi har, till exempel kontakt, delaktighet, självbestämmande eller kanske bara vila och omsorg, så blir det lättare att hitta strategier eller uttrycka önskemål som ger oss det vi längtar efter. Och när vi börjar ta oss själva på allvar, så kommer andra också att göra det!

I vilka situationer känner du att du har svårt att stå upp för dig själv? Vilka behov och längtan hos dig får ofta stå tillbaka? Vad kan du göra för att visa dig själv mer respekt?